Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Josafats dal... - Uppslagsord K
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 FöRSONING.
gr. ordet hilaskestai (blidka) och dess
härledningar hilasmos och hilasterion.
De gammaltestamentliga förehildernas
strålar samlas som i en bränupunkt
Jesu Kristi person, hvilken är sjelf på
en gåmig öfversteprest, offerlam och nå-
dastol. Han är den trogne öfverste-
presten till att »försona folkets synder»,
Eb. 2: 17, och samma namn soto i Eb.
9: 5 gifves nådastolen, gifver Paulus
Ro. 3~ 25 åt Kristus, då han säger att
»Gud har framnstält honom till ett för-
soningsmedel (eller försoningsoffer, hi-
lasterion) medelst tron, genom hans blod,
för att visa sin rättfärdighet, derföre att
han hade öfversett med de synder, som
förut blifvit begångna under Guds tåla-
mod». Af detta ställe, så väl som af
Eb. 9~ 15 on> att Kristi död skedde till
återlösning från öfverträdelserna under
det förra förbundet, synes tydligen att
hvad alla offren endast svagt beteck-
nade, det blef gifvet i Kristus i full verk-
lighet. De levitiska offrens blod kunde
ej borttaga synder, Eb. mo: 4, ej rena
samvetet, 9~ 9, utan endast helga till
yttre renhet, 9~ 13, t. ex. »försona ett
hus» från spetelska, 3 M. 14: 53, och
endast för synder af förseelse gifva för-
låtelse, 3 M. 4; 4 M. 15: 22-29,
hvaremot synder med fräckt mod ej
kunde försonas, v. 30, 31. Kristi blod
åter renar samvetet, Eb. 9: 14, renar
från all synd, m Jh. 1: 7. Han som
af ingen synd visste, blef gjord till
synd för oss, 2 Kor. 5: 21, och dog
för våra synder, rättfärdig för orätt-
färdiga, 1 P. 3: m8, utgaf sitt lif till
lösen för alla, m Tim. 2: 6; Mat. 20:
28, och ingick »icke genom bockars
och kalfvars blod, utan genom sitt eget
blod, in i det Allraheligaste, hafvande
funnit en evig förlossning», Eb. 9~ 12.
Vid hans död brast förlåten. offereldarne
slocknade snart, och templet blef grus.
Han är nu »försoningen» (hilasmos) för
våra och hela verldens synder, m Jh. 2: 2;
4~ 10, och för den som är i honom, fns
ingen fördömelse, Ro. 8: m, utan han
skall »frälsa» undan vreden», Ro. 5: 9;
Tes. i: mo, hvaremot den som för-
kastar sonen, »skall icke få se lif, utan
Guds vrede förblifver öfver honom»,
Jh. 3~ 36.
De nu anförda ställena ådagalägga,
att så väl det eb. som det gr. språk-
bruket alltid framställer syndaren (eller
synden och de af synden besmittade
tingen) såsom försoningens föremål.
Den hedniska betydelsen af t. ex. or-
det hilaskestaj är i bibeln sorgfälligt
undviken. Grekerna begagnade ofta
detta ord med gudarna till objekt, de ta-
lade om att blidka Jupiter o. s. v.; men
uttrycket ablidka (försona) Gud> fns
icke i bibelns grundspråk. Der är det
»alltsamman af Gud>, 2 Kor. 5: m8.
Gud är den som gaf oss i Kristus en
frälsare till försoning eller renimig från
all synd, och on> försoningsoffrets nöd-
vändighet, ej till att blidka Gud utan
till att rena våra samveten, genom tro
på den i lidandet fullkomnade och från
de döda uppväckte frälsningsfursten,
predika båda testamentena. Till offret
på Golgata pekade hela offertjensten
framåt; kring honom som offrade sig
på Golgata och uppväcktes från de döda,
rör sig apostlarnas predikan. Jfr Ap.
4: 10; 17: 31; Ro. 4~ 25; 1 Kor. 2:
2~ 15: 12; Ga. 3: m; m P. m: 21; Eb.
13: ~o; Up. m: m8; 13: 8.~
Denna försoning i Kristus beskrifves
N. T. med ännu några andra ord af
helt annan stam än de hittills anförda,
nemligen orden katallassein och katal-
lage. Katallassein betyder »flytta om»,
»byta ut>, »försätta i en annan ställ-
ning», och katallage betecknar sjelfva
förvandlingen eller det genom henne in-
förda tillståndet. Dessa ord hvilka
Sv. äro öfversatta dels med försona och
försoning, dels med förlika och förlik-
ning, borde kanske öfverallt återgifvas
med de senare orden, såsom i Fosterl.
Stift. öfvers. af N. T., eller med något
annat ord som skilde dem från de förut
omnämda. Iii lasmos betecknar förso-
ningen isynnerhet såsom synden» bort-
tagande genom menniskans renande från
» #Kristi blod’ är blott ett annat mmttryck
för personen sjeif, såsom den, hvilken gått
döden för oss och låtit sitt blod rinna för att
ttllvägahringa demina rening i sie person, om
hvilken det är skrifvem, icke att han är död
utan att han var död ock är le/vaede(g/,,rd
ock le/ner) z~röe evlgket till evlg/zet (Up. m: »8),
och som just i egeisskap af den lefvande är den
lefvande grunden för vår rättfärdiggörelse och
fiäisning. » (Myrberg, till Ro. ~: as). Jfr Ln.
thers ord till Ro. 4~ 25, »1 sitt lidande lärer
han oss käzsna vår synd, och på det sättet dö-
dar hat» henne; men genom sin uppståndelse gör
hat» oss rättfärdiga och fria från alla våra syn-
der, om vi allenast tro det». (Pred. på Långfred.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
