Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord A - Altare...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARAD-ARAM.
med den stora handelsstaden Maskat.
Det är detta egentliga Arabien, soum
man stundom kallat det »lyckliga Ara-
bien», Arabia Felix, en benämning som
berott på ett missförstånd af betydelsen
af namnet Jemen, hvilket ord betyder
(landet) till höger, i motsats till Se/sam,
(landet) till venster, d. ä. Synen, så kal-
lade efter deras läge i förhållande till
araberna då de i Mekka förrätta sin bön,
vända mot öster.
Från det egentliga Arabien skiljer
man det s. k. »öde Arabien» eller norra
Arabien, egentligen blott den nordligaste
fortsättningen af Arabien, det vidsträckta
stepplandet mellan Gilead i vester och
Evfrat i öster, genomströfvadt af bedu-
mer ännu i dag på samma sätt som af
ismaeliter och kedarener i forntiden, ett
torrt och glödande land, betäckt af sand,
och här och der en enstaka palm och
en saltaktig källa. Det var detta Ara-
bien Paulus besökte, Ga. 5: 17.
Slutligen utmärker man med namnet
»klippiga Arabien» ett område vid den
arabiska halföns nordvestra gräns, om-
fattande sinaitiska halföns högland och
den edomeiska eller petreiska öknen.
Kanske har detta Arabien fått sitt namn
»det klippiga» (Petrua) efter staden Pe-
tra. Se Sela, 2. Denna trakt beboddes
äldsta tider af horiterna, men sedermera
af edomeer, amalekiter och andra no-
madstammar. Ehuru detta Arabien är
det minsta af de tre, är det dock för
bibelläsaren rikast på historiska minnen.
Här lågo Klades-Barnea, Gerar, Beer-Seba
och en mängd andra orter bekanta från
patriarkernas historia. Det var här, vid
Horeb, Mose såg den brinnande busken,
här hörde Elia det sakta vädret, s Kl.
59, och här var det Israels barn van-
drade omkring i fyrtio år.
Arabien befolkades ursprungligen af
flere särskilda stamrimar, af (hamitisk och?)
semitisk härkomst, afkomlingar af Jok-
tan, af Klus, af Abraham på Kleturas
sida, af Ismael, Esau och Lot; raser,
hvilka ej voro så vidt skilda från byar-
andra och hvilka med tiden smälte sam-
man, s M. 50; 25: 2 f.; 36. Af alla
(le gamles berättelser om Arabiens stam-
mar är det inga som vinna sådan be-
kräftelse af arabernas egna traditioner
och ortnamnen i deras land, som just
bibelns uppgifter. Klusiter och joktaniter
bodde mera söderut, ismaeliter och ha-
gariter och edomeer mera åt norr. Att
de nuvarande talrika stammarna sär-
skilja spåren efter de olika urfamiljerna
är naturligtvis efter fyrtio sekler en omöj-
lighet. De olika stammarne med sina
särskilda traditioner, seder och lefnads-
sätt, lefva ett lif af ständiga fejder; men
utgöra dock tillsamman ett folk, skildt
från alla andra. Den enda allmänna
skilnad man kan göra är emellan dem,
som bo i städer, såsom i södra Arabien,
och dem som hafva öknen och fälten
till sitt hem, de s. k. beduinerna. De
senare äro ett rörligt folk, bo blott
tält, flytta sin väg när vatten och bete
börjar fattas; stundom lefva de af plun-
dringar och rof. Hvarje stam är inde-
lad i mindre kommuner, som styras af
en scheik eller stamförste.
1 gamla tider voro araberne afguda-
dyrkare. De tillbådö dels himmelen och
himlakropparna, dels vissa »heliga» före-
mal såsonm t. ex. den från himmelen
fallna svarta stenen i Mekka, förmod-
ligen en meteorsten. För närvarande äro
de till namnet muhammedaner, ehuru
deras religion har ganska ringa’ magt
öfver dem. Afskilda från andra folk
och med obetydliga undantag fria från
främmande tvång, hålla araberna med
synnerlig trohet fast vid de gamla sed-
vänjorna, och studiet af dessa sprider
stort ljus öfver bibeln. Sitt gamla språk
tala de ännu temligen rent och oför-
ändradt; och såsom nära beslägtadt med
ebreiskan, är det af oskattbart värde för
G. T:s studiumn. Att lefva bland och um-
gås med menniskor, som talade araber-
nas gamla språk och behöllo arabernas
gamla seder, var för mig en oafbruten
lefvande komnmentar till den heliga skrift.
Arad, en kananeisk stad i södra
Juda, hvars konung stred emot Israel.
Staden dönmdes till förödelse, och kon-
ungen dräptes. 4 M. 21: 5; Jos. 52:
14; Do. 5: s6. Spår efter staden fns
omkr. 2 mil s. om Hebron.
Arak, se Erek.
Aralot-kullen, d. ä. förhudarnas
kulle, Jos. 5: 3, kallades sedan Gilgal.
Aram. 1. En af Sems söner, s M.
50: 22, stamfader för arameerna, norr
och öster om Klanaan; efter honom be-
nämdes Arams land, se Synen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
