Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord A - Adama...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dygder och laster, framstälda i tjusande
bilder eller förskräckliga gestalter,
såsom i grekernas och romarnes brokiga
gudaverld. Och dessa gudar dyrkade
man med offer af det bästa man hade:
sina böner, sina gåfvor, sina barn och
sin kyskhet. Menniskooffer och otukt
nämnas ofta i Israels historia i sammanhang
med afgudatjensten, 3 M. 18: 21;
20: 2 f.; 2 K. 21: 6; 23: 7 f.; Ps.
106: 37; Jer. 7: 3I; 19: 5; 32: 35.
Ja, de onaturligaste laster, som utmärkas
med namnen drängaskändande och
tidelag, utgjorde hos egyptierna och
kanske äfven kananeerna en del af
gudstjensten och brännmärkas derföre
med särskilda domar uti Herrens lag,
2 M. 22: 19; 3 M. 18: 22 f.
Af sådan gudstjenst var det land
uppfyldt som Israel skulle taga i arf,
och derföre blef dem befaldt att utrota
dess hedniska folk och slå ned deras
altaren; men de läto dem istället blifva
qvar, och detta blef dem till snara och
fall, Do. 2. Lagen mot afguderi var
så sträng att den föreskref t. ex., att
den som ville hemligen narra någon
dertill skulle man sjelf döda, och hela
folket vara med derom, vore än den
brottslige en hustru, broder, son eller
dotter, 5 M. 13: 6 f. Men det hjelpte
ej. »De utrotade icke de folk hvilka
Herren hade befalt dem att utrota, utan
blandade sig med hedningarna och lärde
sig deras gerningar och tjenade deras
afgudar, och dessa blefvo dem till en
snara.» Ps. 106: 34 f. Till hvilken
grad hedendomens magt tog öfverhand
vissa tider inom sjelfva egendomsfolket,
derom bär det sjelf i de urkunder det
förvarat gräsliga vittnesbörd. Under
Ahab, Israels konung, fans i Israel ej
mindre än 450 Baalsprofeter, och 400
Astarteprofeter som spisade vid drottning
Isebels bord, 1 K. 18: 19. Under
Manasse, Judas konung, upphöjdes afguderiet
rent af till statsreligion, så att
han byggde altaren åt all himmelens
här på tempelgårdarne och uppsatte i
sjelfva templet en bild af Astarte,
mångudinnan eller Venus, 2 K. 21: 5, 7.
Hesekiel skildrar i sitt 8 kap., huru
han fördes af ett väder från elfven
Kebar »till Jerusalem i Guds syner», och
der såg han Herrens hus uppfyldt med
hedniska styggelser; »der voro allehanda
bilder af maskar och stygga djur och
af alla Israels afgudar inristade på
väggarne på alla sidor. Och framför dem
stodo sjuttio män af de äldsta, en hvar
med sitt rökelsekar i handen, och doftet
af ett rökelsemoln gick upp. Och de
sade: Herren ser oss icke; Herren har
öfvergifvit landet». He. 8: 10 f. Inför
uppträden sådana som dessa kan
man a ena sidan väl förstå det eldsnit,
hvilket brann i Herrens sanna profeter
sådana som Elia och Esaia, och å andra
sidan icke nog förundra sig öfver att
icke Jehovas namn och Jehovas dyrkan
alldeles försvann ifrån jorden. Det
gudomliga tålamodet förde dock sitt verk
framåt, och under de mörkaste tiderna
fans alltid en qvarlefva af sådana som
blefvo Herren trogne, och genom upprepade
hemsökelser och slutligen genom den
habyloniska fångenskapens tuktan
utrensades i betydlig mån den gamla
benägenheten för afgudadyrkan, så att
under Esra och Malaki Jehovas dyrkan
hölls vid magt med mera renhet och
allvar än under långa tider förut.
Men efter Alexanders eröfringar, då
grekiska seder och grekisk gudstjenst
utbredde sig öfver orienten, uppstod
äfven bland judarna ett »liberalt»
parti, som gaf efter för hednisk
yppighet och hednisk gudstjenst och
vann ett sådant inflytande, att den
syriske konungen Antiokus Epifanes
lyckades plundra Herrens tempel och
förvandla det till ett tempel åt
Jupiter. Den mosaiska lagen afskaffades,
och den grekiska afgudatjensten sattes
istället. Den som vägrade att röka åt
afgudarne och äta svinkött, den som
omskar sina barn och höll sabbaten i
helgd, straffades med döden. Det var i
denna yttersta nöd som presten Mattatias
med sina söner, Judas Makkabeus m. fl.,
uppträdde i spetsen för de trogna och
började en 40-årig kamp mot inkräktarne,
tilldess folket åter rensades från
afguderiets besmittelser. Judarne voro
nu hotade från den yttre afgudadyrkan,
och den tid nalkades, då en qvarlefva
af dem skulle till den hedniska verlden
bära ut den sanne Gudens kunskap, och
då det skulle börja gå i fullbordan
hvad Jeremia midt under bedröfvelsen
öfver sitt folks affall så triumferande
förkunnar: »Herre, min starkhet och min
kraft och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
