Läste klart China Miéville's Perdido Street Station inatt.
Mycket kort recension: Wow!
Något längre recension: Det här är utan konkurrens den mest kreativa fantasybok jag läst på åtminstone tio år. Förmodligen mer. Jag kan faktiskt inte komma på någon annan fantasy alls som ens kommer i närheten. Swanwicks Iron Dragon's Daughter delar tanken att blanda teknologi och magi, men skillnaden i utförande är som skillnaden mellan en koja byggd av pinnar och en gotisk katedral, ungefär. Hos Swanwick har vi en Dickens-liknande värld med cyberpunk-teknologi som verkar ha uppstått ur tomma intet. Hos Miéville har vi en vision av en Dickens-värld sedd genom en svårt febrig Terry Gilliams ögon, med en teknologi som ger cyberpunk-liknande effekter men som är väl integrerad i den fiktiva världen och som faktiskt hänger ihop internt. Miéville har dessutom lyckats undvika typiska fantasy-dumheter, som att kopiera alla sina icke-mänskliga raser från Tolkien och sedan hålla hårt på En Art -- En Kultur -- En Religion. Nej, här har vi rätt originella ickemänniskor, som dessutom är minst lika blandade kulturellt och religiöst som människorna är.
Perdido Street Station är skitbra. Läs den. /CD
I en nära framtid har Storbritannien fått en högerregering som inte lyckats med att hålla ordning på vare sig inflation eller arbetslöshet. Som om det inte vore nog med det så börjar det plötsligt välla in flyktingar från Afrika. De flyr från en kontinent som förstörts av ett kärnvapenkrig, och de skyr inga medel för att skaffa sig en dräglig tillvaro i sitt nya land.
På det stora hela gillade jag boken, men det fanns ett par saker att notera. För det första tog det ett litet tag att vänja sig vid att boken är uppdelad i massor med små fragment. Alla dessa utspelar sig vid olika tidpunkter, och de är inte ordnade i kronologisk ordning. Man får oftast inte heller reda på vilken tid ett fragment utspelar sig, utan det får man lista ut från sammanhanget. Det andra jag retade mig på lite är att man inte får reda på alls vad som händer utanför Storbritannien. Det framgår inte om flyktingströmmen från Afrika går till resten av Europa också, eller om den koncentreras till de brittiska öarna (och i så fall varför). /HP
Om denna bok säger Neil Gaiman ''The single most beautiful, solid, unearthly, and unjustifiably forgotten novel of the twentieth century.''. Jag tyckte det var en bra och intressant bok. Den är utgiven i ''Fantasy Masterworks''-serien och påstås vara en viktig influens på andra fantasyförfattare. /TP
Det här är en tie-in med TV-serien Angel, vilken är en spin-off från TV-serien Buffy the Vampire Slayer, som i sin tur är en uppföljare på filmen med samma titel. TV-serierna och filmen är skapade av Joss Whedon, och åtminstone Buffy är mycket underhållande. TV-serien Angel lär vara förvånansvärt bra för att vara en spin-off, men jag har ännu inte hunnit se något avsnitt, så jag vet inte om ryktet stämmer.
Det kan noteras att det redan finns en liten rad böcker som är spin-offs från TV-serien, och att det här är nummer två i den raden. (Nummer ett är pilotavsnittets manus omskrivet rakt av till en roman.)
Hur som helst är den här boken inte speciellt imponerande, även om man lätt kan tänka sig sämre med tanke på att den är en uppföljare på en spin-off till en uppföljare till en film. Handlingen är en smula rörig, karaktärsbeskrivningarna är tunna, och dialogen känns inte speciellt bokmässig. Bristen i karaktärsbeskrivningen kanske delvis kan ursäktas med att man förväntas vara bekant med sidofigurerna Cordelia och Doyle från TV-serien, och dialogen på liknande sätt med att man försöker hålla samma stil som TV-serien, men det känns inte som att det skulle räcka som ursäkt.
Bitvis verkar författaren försöka skapa lite lovecraftstämning med mystiska tillbakablickar och antydan om märka krafter, men skräckstämningen ville inte riktigt infinna sig när jag läste boken.
En annan brist är att Angel, som man kunde förväntat sig skulle spela en stor roll i boken med tanke på titeln, gjorde ganska lite och drev mest omkring och tittade på saker. På några ställen fick han slåss, men det var ungefär det mest aktiva han gjorde i boken.
På det hela taget är boken knappast något större litterärt mästerverk, och kompenserar inte heller för det med någon ''berättarkraft'', stämning eller idéer (som till exempel Lovecraft gör), men den dög ändå som underhållning när man satt på flyget hem från Washington D.C. /ST
Denna tecknade Dark Horse-serie planerades och skrevs innan TV-serien Angel dök upp, så dess handling ligger lite vid sidan om den handling som man hittar i TV-serierna om Buffy och Angel. En viss synkronisering verkar ha gjorts i sista stund för att undvika direkta konflikter, men resultatet blir ändå något av ett sidorspår.
På något sätt får jag mer Highlander-känsla än Buffy/Angel-känsla av denna berättelse. En annan association som infinner sig är till Marvel-superhjältar av det lite mörkare slaget. Detta är i och för sig inte automatiskt dåligt, men det känns en aning konstigt i Buffy-universat.
Vad gäller själva teckningsstilen är den lite väl kantig och starkt markerad för att passa min smak när det kombineras med relativt detaljerade bilder i många färgnyanser, som i det här fallet. (Jag tycker den stilen fungerar bättre i svartvitt.) Effekten blir att karaktärerna även rent visuellt inte riktigt känns som samma personer som i TV-serierna. Oturligt nog accentueras skillnaden även genom att omslaget inte är tecknat, utan ett fotografi av Angel (eller, för att vara petig, ett fotografi av skådespelaren David Boreanaz klädd som Angel).
Bortsett från dessa små brister är albumet dock snyggt gjort och ger trots en del brister i detaljerna ändå en hyfsad stämning av samklang med det universum som man ser i TV-serierna. /ST
Science fiction-/äventyr-/spionroman på en främmande planet i vanlig burroughsk stil. /ST
Vi får i denna långnovell/kortroman följa hur en expedition ner i havsdjupen hittar en utomjordisk varelse med psikrafter som försöker ta kontroll över mänskligheten, men berättelsen engagerar inte speciellt mycket. Beskrivningen ''abomination'' och kommandet från rymden och ur djupet för tankarna i lovecraftisk riktning, och psikraftstilen ger en viss nivensk World of Ptavvs-känsla, men tyvärr når inte The Atlantic Abomination upp till dessa andra verks nivå, utan blir mest en krigshistoria som -- bortsett från science fiction-elementen -- skulle kunna har varit en ganska reguljär thriller från femtio- eller sextiotalet.
Boken var inte på något sätt oläslig, men den gav inte heller speciellt mycket, och slutet kändes lite abrupt och påklistrat för att få slut på det hela. /ST
''In the tradition of Conan'' står det i hörnet på omslaget till den här boken, men ''dåligt plagiat av Conan uppblandat med diverse andra klichéer'' känns som en mer träffande beskrivning. Handlingen kan kort sammanfattas till två delar: (1) kvinna med trollkrafter vill trolla fram ''en riktig karl'' att lösa ett problem, och (2) den ''riktiga karlen'' (Kyrik) löser problemet. Den första delen klaras snabbt av, och sedan fylls den andra delen ut med resor, pladder, strider och kioskerotik. /ST
Här försöker Frederik Pohl sig på att blanda science fiction med krigsromantik och språkfilosofi, med kommunikation med djur som den förenande länken. Resultatet är tyvärr inte speciellt lyckat. /ST
Jag hade inga större förväntningar när jag gick för att se den här filmen, och det visade sig vara lagom: den var inte direkt dålig, men inte heller speciellt bra. Den hade sina poänger här och var, men var för löst sammanhållen och hade för ojämt tempo för att kunna närma sig filmer som Men in Black, som annars kan sägas vara i samma subsubgenre.
Det börjar med att en stor stenbumling faller ner från rymden och landar en bit utanför en småstad i Arizona. Den första som upptäcker nedslaget är en figur vid namn Wayne som är ute mitt i natten för att öva inför ett brandmansprov dagen efter. Efteråt kommer polisen dit, och sedan två lärare vid det lokala ''community college'' som blir de första som undersöker det hela närmare, och upptäcker att det fanns någon sorts förstadium till liv på stenen, och att det utvecklas väldigt fort. Några dagar senare har militären och Smittskyddsverket (CDC) fått nys om det hela, och tar över, vilket inte uppskattas av de två lärarna. Sedan följer en förvirrad serie sekvenser när lärarna vill få mer insyn i det hela, samtidigt som diverse märkliga djur som utvecklats från rymd-DNA:t dyker upp här och var i trakten. (Inom parentes finns det en marginell kärlekshistoria som utspelar sig parallellt med huvudhandlingen, men den kan man i stort sett bortse ifrån.)
Specialeffekterna är ganska hyfsade, men mestadels inte så mycket mer än så, och liksom många av de science fiction-filmer som dykt upp under senare år har den lite svårt att hitta ett bra slut, och det hela rinner så att säga ut i ökensanden mot slutet. Filmen duger som lätt underhållning, men så mycket mer är det inte. /ST