Bokprat

Hans Persson
Sedan min förra bokspalt har det faktiskt kommit ut tillräckligt med svenskt material för att jag ska kunna fylla den här spalten med enbart material som är skrivet på svenska. Normalt brukar det mesta (eller rent av allt) vara översatt, så det är trevligt med lite inhemskt material som omväxling. Det blir ju inte sämre av att det är lika många fantasytitlar som science fiction-titlar, och dessutom en fackbok. Jag börjar med att ta mig en titt på fantasytitlarna.

Precis som Andreas Romans Drakväktartrilogi utspelar sig Dan Hörnings Svärdsspel i Hadarlon i Neogames rollspelsvärld Mundana. Även här gäller dock att man inte behöver veta någonting om världen eller spelet för att uppskatta boken.

När jag först såg boken så blev jag ganska tveksam till den. På omslaget finns en vacker kvinna med ett stort svärd och sedvanligt konstruerad (det vill säga väldigt liten) rustning. Det luktar dålig rollspelsfantasy lång väg, och eftersom det verkligen är en rollspelsvärld inblandad så blev jag inte direkt mindre misstänksam. Baksidestexten är helt enkelt ett utdrag ur boken och ganska intetsägande, men antyder att det skulle kunna röra sig om något slags konspirations- och intrigbok.

När jag läst boken kan jag konstatera att omslaget verkligen är relevant, men att det gav mig fel associationer. Det förekommer verkligen en vacker kvinna som är duktig med svärd i boken. Jag tror visserligen inte att hon någonsin har rustning på sig i boken, men när man är hänvisad till att köpa in existerande konst (som jag antar att Neogames gör, för jag är rätt säker på att jag sett namnet Luis Royo i internationella sammanhang tidigare) så får man göra så gott man kan. Baksidestexten däremot är rätt missvisande, för speciellt mycket intriger blir det inte.

Svärdsspel i Hadarlon är en bok i det lilla formatet. Den utspelar sig under kanske en vecka utan att huvudpersonerna reser någonstans alls. Det huvudsakliga persongalleriet består av forskaren Yomeran och hans femtonårige son Pelk, svärdskvinnan Ryana som jag redan nämnt, den försupna alven Manuari, krigaren Hargan och tjänsteflickan Janna. Ryana och Hargan har kommit till Hadarlon för att delta i spelen. Yomeran är där för att leta i arkiv efter något, men vad vet vi inte. Han hyr ett par av krigarna som livvakter, och Pelk blir god vän med dem. Med tiden lär Pelk också känna Janna som låter honom smaka på kärleken för första gången.

Bakom handlingen ligger hela tiden svärdsspelen, men det händer även saker utanför dem. Svärdsspelen och deras upplägg med kval för de som inte är inbjudna och sedan lottning om vem som ska möta vem gör att det finns en bakgrund av spänning hela tiden.

Naturligtvis finns det även saker att hänga upp sig på. Det mest irriterande var precis i inledningen av boken där Manuari vaknar upp efter en fylla och först inte minns någonting alls av hur han kom dit han är. Att man glömmer hur man kom till en plats kan jag utan vidare gå med på, men att han också skulle glömma bort att han är en alv och märka det när han råkar känna sina spetsiga öron känns bara som ett ansträngt sätt att upplysa läsaren att han är en alv utan att behöva skriva det utan att ha en anledning. På flera ställen i boken förekommer stycken där texten är omotiverat centrerad istället för vänsterjusterad vilket känns som något som borde vara lätt att fånga i en korrekturläsning. Det förvånade mig lite extra att hitta sådant eftersom jag inte kan påminna mig att jag hittade något enda stavfel i boken, något som annars är allt för vanligt även från mycket större förlag.

Jag måste också säga att epilogen lyckades få mig riktigt förvånad. Dels för att vissa saker inte avslöjades i den som jag trodde skulle avslöjas (vilket gör att jag tycker att det känns verkligare på något sätt; alla trådar har inte knutits samman vilket de sällan gör i verkligheten), dels för att någonting som jag inte alls anat (eller ens funderat på) hände.

Boken är fullt fristående och avslutad, men man kan tänka sig fortsättningar både baserat på det som man inte fick reda på (vilket skulle innebära ungefär samma persongalleri som i den här boken) och baserat på det man fick reda på i epilogen (vilket borde ge en helt annan typ av bok).

Nästa bok är Niklas Krogs Draksvärdet från LL-förlaget som specialiserar sig på att ge ut böcker för personer med lässvårigheter. Det gör att den här boken är lite speciell. Det finns inga speciellt svåra ord och meningarna är ganska korta. Det passar å andra sidan Niklas Krog ganska bra eftersom han redan från början skriver ganska enkelt och lättläst.

Volymsmässigt innehåller Draksvärdet inte mer text än en novell och det är gott om luft på sidorna och dessutom gott om illustrationer gjorda i en lite gammaldags stil av Nils-Petter Ekwall.

Själva historien börjar som en klassisk saga med en pojke som blir anlitad som väpnare av en riddare. Strax efter det får de reda på att prinsessan blivit bortrövad och de beger sig till huvudstaden för att hjälpa kungen. De får reda på att det är en drake som rövat bort prinsessan och ger sig av mot berget där draken bor. Väl där så börjar riddaren strida mot draken, men efter att de båda tröttat ut sig så talar draken om att han inte alls har rövat bort någon prinsessa utan att de har blivit lurade. Riddaren och hans väpnare rider tillbaka mot staden för att ta reda på vad det är som pågår egentligen.

Förutom det syfte boken är tänkt för så tror jag att den kan fungera som en bra introduktion till fantasy för någon som nyligen lärt sig att läsa.

Som omväxling finns det alltså även science fiction skriven på svenska den här gången. På utsidan ser Den röda planeten ut som en vanlig kollaboration mellan två författare, men på ConFuse berättade Niklas Krog att det inte riktigt var så det gått till. Una Cunningham har skrivit boken på svenska, sedan har han blivit inkallad av förlaget att skriva om boken för att förbättra språket. Niklas del i arbetet är alltså någonstans mellan översättare och redaktör, men han har inte haft speciellt mycket (om något) med själva handlingen att göra. Hans insatser har jag inte heller så mycket att säga om, för språket fungerar. Handlingen däremot har jag en del synpunkter på.

Ett par decennier in på 2000-talet så har miljöförstöringen gått ganska långt. Haven har höjts så att Stockholm ligger under vatten och Uppsala ligger vid havet. Mänskligheten är klar för sin första koloniseringsresa till Mars.

Tanken är att skicka iväg ett skepp med några personer i som ska förbereda inför ankomsten av ett större skepp med 600 kolonister. När man sätter ihop besättningen visar det sig att två av de fyra specialister man vill skicka iväg är gifta med varandra och har barn. De vill inte åka ifrån barnen så länge, så istället följer även barnen med på resan. Det blir alltså fyra vuxna och två barn, Rikard, 13 år, och Hanna som är lite yngre som åker.

Även om det verkar lite otroligt att man skulle skicka med barn på en så pass experimentell rymdresa som det här trots allt är så är det inte det största problemet. Under resans gång så ägnar alla sig åt att motionera för att inte förlora muskler i den långa tyngdlöshetsperioden samt att studera för att kunna dubblera varandras kunskaper. Man är alltså fullt på det klara med att man måste kunna ersätta varandra om någonting skulle hända, även om man ju kan tycka att det vore bra att ha kunskaperna redan när man påbörjar rymdresan.

Naturligtvis händer det också saker. Efter ett tags resande så träffas farkosten av en meteorit, strömförsörjningen slås ut och det blir nästan hål på skrovet. Nu börjar hålen synas även i handlingen. Det första man gör är att slå om skeppet till strömsparläge. Det låter ju som en bra idé, men det första man märker är att skeppet inte längre reagerar på de röstkommandon som alla datorer numera styrs med. Efter ett tags funderande kommer man på att man nu måste använda ett tangentbord för att kommunicera med datorn och det är det ingen som kan, för det behöver man aldrig göra numer. Inte nog med att det är helt orimligt att röststyrning skulle slå igenom så totalt så fort, flera av personerna i boken är så gamla att de var i arbetsför ålder redan i vår nutid och alltså bör ha arbetat med tangentbord. Som tur är visar det sig att Rikard kan hantera ett tangentbord eftersom han tycker om att syssla med sin morfars samling av gamla hemdatorer från 1980- och 1990-talen.

När man väl får kontakt med datorn igen kan den tala om var skadan ligger och att problemet ligger inne i ett rör som är för smalt för att vanliga rymddräktshandskar ska kunna nå in i det. För att ha en chans att göra någonting åt det skickar man ut Hanna tillsammans med mamma som hjälp för att se om de kan göra någonting åt saken. När de kommer fram så upptäcker Hanna att även hennes handskar är för stora för att hon ska kunna nå in i röret och fixa problemet. Då räcker hennes mamma över en virknål och med hjälp av den kan hon nå in och fixa problemet. Inte nog med att hon råkar ha med sig en virknål som minne i sin låda med personliga saker på en Marsresa, hon har dessutom tagit den med sig ut på en rymdpromenad. Vid senare tillfällen i boken uppstår andra problem som får ungefär lika otroliga lösningar.

Om man kan bortse från den här sortens hål i handlingen så är boken både lättläst och spännande, så det är möjligt att den fungerar bra för sin tilltänkta målgrupp i alla fall. Jag tycker dock att det vore trevligt med en lite mer genomtänkt handling även i en ungdomsbok.

Slutligen har Paradishuset utgett sin första bok för i år: Framtidsskärvor av Stefan Mankefors. Enligt baksidan av boken så ska den sammanföra ''science fiction, cyberpunk, fantasy, deckare, action och en egensinnig form av futuristiskt evangelium''. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, egentligen. Cyberpunk (och därmed science fiction) är det, det är det ingen tvekan om. I övrigt är jag lite mer tveksam. Fantasy tycker jag inte att det finns några spår av, och det betraktar jag mest som ett plus. Jag har ingenting emot fantasy men både fantasy och science fiction brukar vara bäst när de får vara för sig själva. Visst finns det lite deckarinslag, men bara som en bisak i en redan ganska tunn bok. Vad det gäller det futuristiska evangeliet slutligen så får man nog vara lite underligt lagt om man vill predika ett sådant samhälle som boken presenterar som något värt att sträva emot. Det är ju som sagt cyberpunk.

Egentligen är det lite tveksamt om man ska kalla Framtidsskärvor för en roman. Den består av ett antal olika historier som utspelar sig i allt från förhistorisk tid till när en framtida inlandsis håller på att dra sig tillbaka från Skandinavien om 85000 år. Det ger utrymme för en stor handling och det verkar också som om Stefan Mankefors har en stor handling klar för sig, men han har bara 125 sidor att presentera den på, så det blir trångt. Många av kapitlen i boken ger intryck av att vara noveller. Det finns ingen egentlig handling som sträcker sig mellan de olika kapitlen mer än att man vill veta mer om hur världen ser ut. På sätt och vis hade det kanske varit bättre att stoppa in en innehållsförteckning och kallat det för en novellsamling så hade de stora hoppen i tiden märkts lika mycket.

Jag gillar världen i boken. I en nära framtid så har miljön förstörts nästan totalt och mycket av världen styrs av det multinationella jätteföretaget SEEI med nordiska rötter. Stefan Mankefors är dock inte nöjd med den schablonen av en cyberpunkvärld utan han låter även handlingen sprida sig upp på månen och längre ut i rymden. Som jag sade tidigare så sträcker sig även romanen över en enorm tidsrymd i bästa Stephen Baxter-stil. Problemet är att läsaren inte ges speciellt mycket möjlighet att överblicka hur allting hänger ihop eftersom boken är så pass tunn.

Framtidsskärvor utspelar sig i samma framtid som Stefans roman Aurora som ännu inte finns publicerad (även om det tydligen är på gång) men som man kan hitta via hans hemsida. Jag har läst den tidigare och utgår från att den är skriven före Framtidsskärvor (den har i alla fall funnits på hemsidan ett bra tag). Aurora har en mer sammanhållen handling och presenterar en del av det bakgrundsmaterial som vore bra för en läsare att ha när man ska läsa Framtidsskärvor. Världen i böckerna är intressant (och extra trevlig eftersom den faktiskt fokuserar sig i Sverige och inte på andra sidan Atlanten) så jag tycker att det skulle vara synd om läsare gav upp för att de inte får tillräckligt med bakgrundsmaterial.

Språkligt är det som vanligt med nya svenska författare, det vill säga man hittar en och annan formulering som inte är begriplig förrän man översätter den ordagrant till engelska. Om man sedan ska se det som ett problem med skrivandet och/eller redigerandet eller ett tecken på språkets utveckling är väl en smaksak. Jag tror inte att vi kommer att kunna slippa vissa av de konstruktioner som skapas den vägen i framtiden. I mina ögon gör det att det känns lite som att läsa en halvdant översatt text där översättaren missat att försvenska en del konstruktioner men det kanske är jag som har en gammaldags uppfattning om språket och borde vänja mig. Jag vet inte. För femtio år sedan satt säkert en del läsare och irriterade sig på att det inte fanns pluralformer på verben i böckerna längre. Nu är det ingen som reagerar på det. Mer irriterande är i så fall Stefan Mankefors vana att bre på väldigt många adjektiv hela tiden.

För ett tag sedan funderade jag på om jag skulle läsa om Annika Johansson utmärkta bok om fantasy och skräck, Världar av ljus, världar av mörker. Under ConFuse upptäckte jag att Paradishuset hade ett exemplar av den till salu och att det var en andra, utökad upplaga, så jag köpte den och läste den istället. Den förra upplagan hade hunnit bli fyra år gammal vilket visserligen inte är så mycket, men eftersom det är fyra år under den största fantasyboomen i Sveriges historia så gör det en viss skillnad för den här boken.

Såvitt jag har förstått så är tanken med den här boken att den ska vara en hjälp för bibliotekarier som inte vet så mycket om fantasy men behöver kunna hjälpa till med boktips. Med tanke på det så är urvalet författare som behandlas i författarporträtten sådant att en författare ska finnas översatt och i tryck för att komma med.

De inledande kapitlen med bakgrund till och utveckling av de två genrerna fantasy och skräck är i princip desamma som i den tidigare upplagan och går igenom hur genren utvecklats alltifrån tidiga föregångare till nutid. Efter det kommer en artikel om svensk fantasy och om den verkligen är unikt svensk som tidigare publicerats (i en lite elakare version) i Rickard Berghorns fanzine Minotauren.

Till sist kommer författarpresentationerna. De tar upp lite drygt hälften av boken och tar upp 35 författare. Den förra upplagan behandlade 25 författare; av dem har en försvunnit och följaktligen 11 tillkommit. Bland dessa elva återfinns Niklas Krog som är den förste svensken i församlingen. Varje författarporträtt består av en presentation på 3-4 sidor och en bibliografi som tar upp vad som finns på svenska samt ett urval av vad som inte finns översatt. Notabelt är att även den här utgåvan saknar någon separat presentation av J. R. R. Tolkien. Naturligtvis nämns han frikostigt i den historiska överblicken, men inte mer än så.

Denna andra upplaga är helt klart en förbättring av en redan bra bok. Om du inte redan läst den, se till att göra det!

Behandlade böcker:

Svärdsspel i Hadarlon av Dan Hörning, ©2000, 249 sidor, Neogames.

Draksvärdet av Niklas Krog, ©2000, 116 sidor, LL-Förlaget.

Den röda planeten av Una Cunningham & Niklas Krog, ©2000, 163 sidor, Rabén & Sjögren.

Framtidsskärvor av Stefan Mankefors, ©2000, 125 sidor, Paradishuset.

Världar av ljus, världar av mörker av Aninka Johansson, ©2000, 335 sidor, Bibliotekstjänst.


LSFF:s hemsida