Mat och dryck behövs för att behålla livhanken. Sedan ska man ju fylla livet med något. Världskongresser är den andliga kostcirkelns exotiska frukter. De ger själsliga vitaminer som håller en pigg. Eller kanske rysk kaviar är en bättre liknelse med tanke på kostnaden.
Sommaren 1998 deltog jag i min andra världskongress -- Bucconeer i Baltimore, en stad i Maryland på amerikanska östkusten inte så långt från Washington DC. Av olika anledningar skriver jag denna rapport mer än ett halvår efter hemkomsten från USA. Det kanske är en nackdel eftersom jag hunnit glömma en massa detaljer, men samtidigt känns det som om de månader som gått på något sätt mejslat fram det som var minnesvärt med just den här kongressen. Det är dessa minnen som jag hoppas kunna förmedla.
USA ligger lite väl långt bort för att bara sticka över för fem dagars kongress, så jag flög redan på torsdagen veckan innan för hinna titta mig omkring. Det visade sig vara mycket bra eftersom jag då hann vänja mig vid tidsskillnaden och orkade med de sena kvällarna under kongressen.
Innan jag åkte var jag lite orolig att Baltimore skulle vara en sådan där amerikansk stad utan något riktigt centrum, där man måste ha bil för att ta sig runt Den visade sig faktiskt vara riktigt trevlig i de centrala delarna i alla fall med mycket intressant att titta på och mycket turister, såvitt jag kunde bedöma mest amerikaner. (Det är väl inte så många andra som har Baltimore högt på sin lista över favoritresmål kan jag tänka mig -- Paris, Rom och Baltimore ... inte så troligt) Bland annat finns staten Marylands största turistattraktion i Baltimore, ett fantastiskt fint och välordnat akvarium. Det ligger i området ''Inner Harbor'' tillsammans med massor av butiker, restauranger, båtuthyrning, museer och startpunkten för flera rundturer i staden både på land och vatten.
Under mina turistdagar i början på resan hade jag fullt upp. Jag tänkte inte beskriva alltihop för jag tror inte ni är intresserade, så fortsätt att läsa för all del. Om någon skulle råka hamna i Baltimore vill jag dock rekommendera ett besök på ''The Museum of Visionary Arts'', ett museum för självlärda konstnärer och konstnärer som skapat sina verk under inflytande av psykisk sjukdom, religiösa visioner eller någon annan form av allt uppslukande passion. Kan inte beskrivas. Måste upplevas!
För alla älskare av TV-serien Uppdrag: mord vill jag också berätta att jag stått utanför byggnaden där den spelas in. Den ligger i stadsdelen Fells Point som med sina pittoreska byggnader och småstadsatmosfär är värd ett besök i sig. Min skarpa åklagarblick kunde dock inte undgå att registrera en del rätt konstiga individer, typ övervintrade hippies, och när jag gick längre in området blev människorna och byggnaderna mer och mer slitna. Jag tyckte därför snart att det var bäst att vända tillbaka mot hamnen. Alla som vill skaffa sig en tatuering, bli spådd i tarotkort eller köpa sextiotalskläder rekommenderas dock ett besök.
En hel dag gick åt till ett besök i en domstol i centrala Baltimore, ett fantastiskt gratisnöje. Det börjar redan när man går igenom säkerhetskontrollen vid ingången, något som inte förekommer i svenska domstolar annat än i extrema undantagsfall men tydligen är rutin i USA. Inne i själva rättssalen gick det till precis som i en amerikansk TV-serie. Folk sprang ut och in till synes planlöst medan domaren satt enväldig på ett högt podium och avbröt förhandlingarna för att visa ut alla män som vågade sig in med skjortan hängande utanpå. ''Jag tillåter ingen ovårdad klädsel i min rättssal, sir!''
På tisdagsmorgonen dagen före kongressen när jag skulle åka från mitt hotell stod redan två personer utanför och väntade på taxi -- iklädda tröjor från tidigare världskongresser och bärande på mjuka, stoppade leksaksdjur. Vi började prata, delade bil in till centrum och det visade sig att de skulle till kongresscentret för att jobba. Jag följde med dem och anmälde mig också som frivillig. När jag berättade att jag på världskongressen i Glasgow 1995 jobbat i registreringen fick jag samma arbetsuppgift denna gång, det vill säga att sitta vid ett bord tillsammans med en massa trevliga personer från olika delar av världen och registrera anländande medlemmar i kongressen. Som omväxling stod jag ibland med ett gäng och packade de påsar med informationsmaterial som alla medlemmar skulle få när de registrerade sig. Kongressen hade mer än 5000 medlemmar så det blev en hel del påsar. Eftersom alla ställer upp frivilligt med sin arbetsinsats, och utan annan ersättning än kanske en tröja med kongressens logo, var folk glada och såg fram mot en lyckad kongress så arbetet gick ändå lätt. Jag kan rekommendera alla att hjälpa till på kongresser. Det uppskattas verkligen av arrangörerna och ger bra kontakter med andra fans.
Om man bara är något så när framåt och utåtriktad är det över huvud taget lätt att få kontakt med andra medlemmar i kongressen, särskilt om man kommer från ett land som Sverige. Folk kom fram och pratade med mig när de såg varifrån jag kom och de verkade tycka att det var fantastiskt att någon åker så långt bara för att gå på kongress. Sådana möten är dock ganska ytliga, en stunds samtal medan man sitter och äter eller medan man väntar på nästa programpunkt. Jag skulle nog inte rekommendera någon att åka helt ensam och utan kontakter på sin första världskongress. Det är trevligt att till exempel ha någon att gå ut och äta med på kvällarna, att kunna diskutera vad man upplevt under dagen och ge varandra tips på programpunkter eller filmer.
Sent på tisdagseftermiddagen dök mitt ressällskap Tommy Persson och Pontus Lidman upp i kongresscentret. De hade deltagit i en datorgrafikkonferens i Florida och sedan åkt norrut mot världskongressen. Efter viss hotellförvirring, något som kan sägas vara denna kongress kännemärke eftersom bokningsföretaget som arrangörerna anlitat gjort bort sig totalt, gick vi iväg till Baltimores italienska stadsdel. Där gick vi på restaurang och vräkte ut pengar på god italiensk mat och flera flaskor fantastiskt italienskt rödvin.
På onsdagen började kongressen.
Våra små svenska kongresser innehåller lite av varje. En världskongress kan egentligen inte beskrivas, den måste upplevas, och den innehåller allt. Programpunkter med fannisk, vetenskaplig eller litterär inriktning, filksång, maskerad, filmprogram, möten med författare och andra mer eller mindre kända personer från science fiction-världen, fester, utställningar av konst och annat och ett jättelikt ''dealers room'' med försäljning av allt man kan tänka sig från böcker, tidskrifter, konstverk, tidningsprenumerationer och spel till smycken, samlarbilder, leksaker och souvenirer. Man kanske inte hinner ta del av allt och är väl inte ens intresserad av vissa saker, men det finns där om man vill och det är en del av känslan.
Det jättelika kongresscentret där världskongressen bara utnyttjade en mindre del ligger centralt i Baltimore i närheten av ''Inner Harbor'' området. Den stora hallen som användes för registrering, information och som allmän samlingsplats låg en trappa upp med rummen för olika program i närheten på samma våningsplan. Opersonligt på ett välordnat och luftkonditionerat sätt. Mitt enda klagomål är att det bara fanns en mikrofon i programrummen vilket inte precis uppmuntrar till en snabb och spontan debatt när den måste skickas fram och tillbaka mellan deltagarna i en panel. Dealers room, utställningssalar och auditorium för evenemang som Hugo-utdelning och maskerad låg i källarplanet två trappor ner, men eftersom det fanns rulltrappor gick det ganska fort att förflytta sig. I källarplanet längst in, längst bort från trapporna så att man måste passera över jätteytor av betonggolv fanns också kongresscentrets enda matställe, utöver en vagn på övervåningen som sålde dricka, frukt och kakor. På typiskt amerikanskt sätt serverades pizzabitar, hamburgare och sallader utan större charm och placeringen gjorde att det omöjligt att snabbt slänga i sig något mellan två programpunkter.
Film- och kvällsprogrammen samt en del andra aktiviteter var placerade i olika hotell runt kongresscentret där också många deltagare hade sina rum. Några hotell låg så avlägset som fyra kvarter bort vilket var en källa till missnöje för vissa av de amerikanska kongressdeltagarna. Fem minuters promenad sedan man suttit stilla hela dagen och lyssnat på föredrag och debatter är tydligen i det närmaste övermäktigt.
Som jag nämnde ovan hade företaget som skulle sköta bokningarna av de hotellrum kongressen reserverat i närheten av kongresslokalen gjort bort sig rejält. Många deltagare fick rum på fel hotell, fel dagar eller inte alls. Det har påståtts att detta till och med ska ha påverkat antalet medlemmar i kongressen eftersom folk helt enkelt tröttnade på trasslet och stannade hemma. Jag råkade själv illa ut eftersom jag bara fick bekräftelse på bokning av fyra nätter istället för de elva som jag önskat. Till att börja med fick jag bo på ett enklare, men fullt acceptabelt, hotell utanför centrum. Det enda som inte var acceptabelt var området där hotellet låg, intill en väg från flygplatsen omgivet av bensinmackar och förfallna magasin. När jag frågade i receptionen hur man kunde ta sig till centrum -- taxi, buss eller kunde man kanske promenera -- såg portieren riktigt förskräckt ut och avrådde bestämt från det sistnämnda. Lyckligtvis var det lätt att få tag på taxi och inte dyrt heller.
På torsdagen fick jag dock äntligen flytta in till centrum, till ett hotell tvärs över gatan från kongressen. Det blev dyrare men det var värt varenda dollar att kunna gå fram och tillbaka precis när det passade, gå över till hotellet med inköp, ha kort väg till hotellet efter kvällsaktiviteterna och kunna sova längre på morgonen. Även om det kostar lite mer kan jag rekommendera alla som åker till en större kongress att försöka ordna logi i närheten av kongresslokalen. En del av kostnaden sparar man ju också in på transporterna.
Folk deltar i kongresser av många anledningar men för mig är faktiskt programmet en av de viktigaste. Tråkigt nog hade Bucconeer ett ganska svagt sådant. Inte så att det saknades intressanta programidéer, men i Glasgow tvingades jag ofta välja bort både tre och fyra programpunkter för att gå på den som verkade mest spännande. I Baltimore fanns det däremot vid vissa tidpunkter bara en enda debatt eller föredrag av intresse. Detta är inte enbart min uppfattning, jag hörde deltagare i kongressen fälla liknande kommentarer. Jag har också läst samma synpunkter i flera kongressrapporter från personer med mer erfarenhet av världskongresser. Särskild kritik har riktats mot att den mer litterära delen av programmet var försummad medan media och fanniska programpunkter fick relativt sett mer utrymme. Jag kan hålla med i denna kritik och visst känns det som ett slöseri med resurser att inte alla närvarande författare och förlagsmänniskor utnyttjades bättre.
Givetvis fanns det ändå programpunkter som stannat i minnet; en astronom som höll föredrag illustrerat med fantastiska diabilder från med Hubble-teleskopet, Faster Than Light -- en panel med fysiker, science fiction-författare och folk från NASA som diskuterade teorier och möjligheter och From Uhura to Ivanova som bland annat konstaterade att det nu finns fler kvinnor i TV-serierna och i mer varierade roller men att de fortfarande oftast är unga och vackra.
I panelen ''Who's Next'' diskuterade John Clute, Ellen Datlow, Joe Mayhew och David Truesdale intressanta nyare författare. Några namn som nämndes var David Zindell, Andy Duncan, J R Dunn, Eleanor Arnason och Chris Kenworthy. Från publiken kom förslag som Tricia Sullivan, Jonathan Lethem, Sarah Zettel och Kelly Link. Någon i panelen, jag minns inte vem, menade att de författare som nu är verksamma är av sådan kvalitet att vi nu lever i science fictions gyllene ålder.
Panelen ''Killing off Characters'' behandlade just detta ämne som tydligen kan vara mycket kontroversiellt. Paneldeltagarna beskrev hatbrev som de mottagit efter att de hade gjort sig av med någon särskilt uppskattad karaktär och en berättade att hon blivit attackerad på en kongress. Panelen diskuterade också varför reaktionerna blev så starka och någon menade att läsaren kunde betrakta dödandet av en karaktär som att författaren brutit ett förtroende.
En programpunkt jag sett fram emot var ''Legal Systems of the Future'' med C J Cherryh, David Cherry, S M Stirling och Pat McEwan. Den beskrevs i programmet med orden: Panelists discuss how the justice system will change in the future. How will technology change crime and punishment. Is killing your clone murder or suicide. Tyvärr hamnade debatten omedelbart i en diskussion om hur man skulle kunna legalisera narkotika och där var den fortfarande kvar när jag lämnade rummet efter 15 minuter.
J Michael Straczynski skulle vara en av gästerna på kongressen och väldigt många hade nog sett fram mot torsdagskvällens frågestund med honom som huvudperson. När han sedan inte kunde närvara på kongressen över huvud taget på grund av sjukdom blev besvikelsen stor. Situationen räddades i viss mån av en frågestund per telefon som blev riktigt lyckad, trots alla amerikaners irriterande sätt att inleda sina frågor med ett längre tacktal till JMS där de prisade honom, hans verk, hans tapperhet att ställa upp trots att han led av lunginflammation osv, osv, osv. Jag hörde någonstans att drygt 1700 av kongressens cirka 5000 medlemmar var närvarande vid frågestunden trots huvudpersonens frånvaro, vilket visar på intresset.
En annan höjdpunkt för alla Babylon 5 fantaster var förhandsvisningen av de första 20 minuterna av B5-filmen River of Souls samt de första offentligt visade bilderna av rymdskeppet Excalibur från den nya Crusade-serien.
Filmsekvensen visade Excalibur komma genom en jumpgate och framkallade en susning genom jättepubliken.
Eftersom Maryland tydligen är känt för sina krabbor ordnades också en krabbfest som man kunde anmäla sig till mot en kostnad av 30 dollar. I priset ingick båt till platsen för festen, så mycket krabba, korv, kyckling, majs, potatissallad, öl och läsk som man orkade med samt inträde till Baltimores tekniska museum eftersom festen hölls under en jättelik baldakin utanför museet. Marylandkrabborna tillagades inte som våra svenska skaldjur. Istället var de lagda i en kryddig tomatröra och serverade ljumma. Ganska gott som omväxling. Det roligaste var nog sättet som de serverades på. Borden var dukade med kraftigt brunt papper, träklubbor och små plasthinkar för skal och annat skräp. Servitörerna gick omkring med stora fat med krabbor som tömdes ut på borden. Sedan var det bara att hugga för sig en krabba och en klubba och sätta igång med att banka.
Ett annat större arrangemang under världskongressen är Hugoutdelningen som väl mest liknar en liten Oscarsgala med ''and the winner is'' och efterföljande glädjescener och tacktal. Tyvärr var ljudet lite dåligt så det var ibland svårt att följa med i vad som sades. Hugoceremonin kan nog vara spännande om man hejar på någon särskild favorit. Annars är den mest värd ett besök just för att den ingår i en världskongress och bara där.
Det andra obligatoriska stora evenemanget under en världskongress är maskeraden. För mig är den av intresse av samma skäl som Hugoutdelningen, det vill säga egentligen inte alls intressant annat än som ett jippo. För andra är den uppenbarligen hela orsaken till att de över huvud taget deltar i kongressen. Man kan inte annat än beundra det fantastiska arbete som måste ha lagts ner på idéer och dräkter och visst är det ofta både roligt och vackert att titta på. För den som inte sett en kongressmaskerad måste jag nog förklara att det inte bara rör sig om personer som klär ut sig. Maskeraden är en tävling med flera olika klasser och många deltar med stora tablåer där ljus, musik och ibland korta dialoger eller uppläsningar bidrar till det sammanlagda intrycket.
Höjdpunkten, eller lågvattenmärket, i den här maskeraden inträffade redan i inledningen när de skulpturer som utgjorde tävlingens priser skulle förevisas. Plötsligt försvann både den till greve Dracula förklädde presentatören och bordet med skulpturerna i en störtdykning från scenen. Vi var förmodligen många som först trodde att detta var ett skämt och en del av showen. Så var det nu inte. Lyckligtvis klarade sig presentatören i vart fall så pass helskinnad att han kunde fortsätta kvällen ut och till och med berätta undermåliga vampyrskämt mellan tablåerna. Priserna var däremot förstörda och måste nytillverkas. Pinsamt.
Festerna på kvällarna är ytterligare en viktig del av en världskongress. Många av dessa är öppna för alla kongressens medlemmar, till exempel de bidpartyn som ordnas av dem som tävlar om att få ordna kommande världskongresser. I Baltimore skulle det avgöras om världskongressen år 2001 skulle hållas i Philadelphia eller Florida. Båda organisationerna ordnade flera stora fester där det bjöds på diverse förfriskningar, lottades ut priser, såldes stödjande medlemskap, lämnades information och så vidare. Florida hade de mest fantastiska festerna med hela rummet dekorerat i rosa med flamingos i olika storlekar där de bjöd på bland annat snittar med rökt flamingo (det vill säga lax). Detta lyckades tydligen inte imponera tillräckligt på kongressdeltagarna för Philadelphia vann omröstningen och får därför ordna världskongress det anrika science fiction-året 2001.
Andra trevliga fester var bidpartyt för världskongressen Z'ha'dum 2260 och det norska roompartyt som verkligen höll till i ett hotellrum med läsk på is i badkaret och massor av folk. Trångt men trevligt. Enda problemet med dessa fester var att ta sig dit. Till de olika hotellen var det inte svårt att komma men kön till hissarna kunde ibland vara lång och hotellen hade låsta dörrar i trapphuset mellan våningsplanen som bara kunde öppnas på väg ner. Hotellgäster som inte tillhörde kongressen hördes ibland uttrycka ett visst missnöje, och man kan förstå dem.
Det fanns förstås också ett omfattande filmprogram under kongressen, men jag är inte en av dem som anser att man åker utomlands och betalar dyra pengar för att gå på kongress för att sedan sitta i mörkret och se på filmer som man kan se lika bra någon annan gång. Sent en kväll var jag i alla fall tvungen att gå på andra visningen av en film som jag hört många prata om under kongressen. Dark City var precis lika bra som de sagt. En riktig science fiction-film som inte bör missas. Den har redan recenserats i Månblad Alfa (nummer 38 sidan 10) och jag håller med om varje lovord!
Ja så var kongressens fem intensiva dagar över. De firades med middag på en elegant kinesisk restaurang tillsammans med Tommy, Pontus samt Johannes Berg och Herman Ellingsen från Norge. Världskongressen analyserades, och jag tror samtliga var rätt så nöjda.
På eftermiddagen nästa dag skulle jag, Tommy och Pontus börja resan från Baltimore via Newark, Köpenhamn och hem till Sverige. Låt mig här dra en glömskans slöja över dåligt väder, inställda flygningar, extra övernattning och så vidare och istället avsluta med orden: Missa inte en viktig del av kostcirkeln -- unna Dig en världskongress då och då!