Media med MHulan

Mats Hultqvist

Species II

... eller Sökandet efter ett sämre manus på Mars! -- Mamma, kan jag få gå hem nu!?

Usch, så hemskt dålig Species II var. De börjar med att ignorerade det ''fina'' upplägget för en uppföljare som fanns i första filmen (kloakråttan som blivit infekterad), utan de gjorde en ny Sil som hette Eve den här gången, för att de hade förbättrat DNA:t och gjort så hon inte blev så våldsam eller hade någon större fortplantningsinstinkt.

Sen åker tre astronater till Mars för att plocka hem prover på marken (kan knappast heta jordprover utan marsprover). De åker dit i en rymdskyttel som de hängt på ett jättelikt stålskelett med stora motorer på.

En astronaut åker ner och landar utan sån där onödig lyx som värmesköld, ''Riktiga karlar använder inte värmesköld''. De skickar ut två robotar av Pathfinder-modell som borrar ner och tar prover som den stackars astronauten sen går runt och samlar upp. Hela vistelsen på Mars yta måste klaras av inom två timmar för sen ska de åka tillbaka. Nej nej, fråga mig inte varför de inte sände en fullt automatiserad robot eller varför ''apan i rymddräkt'' inte fick välja var det skulle borras. Hans enda uppgift var att sätta upp den amerikanska flaggan, hålla ett fånigt tal och gå runt och samla upp borrproverna.

Givetvis hette landaren The Eagle så att de kunde säga ''The Eagle has landed -- Again''. Sen var det givetvis inte viktlöshet i skytteln. Om detta berodde på budget eller luckor i manuset vet jag inte, men jag tror mer på det senare alternativet.

De lyckas givetvis ta med sig en livsform upp. Ett av borrproven smittar ner dem innan de börjar resan hem. Förresten, visste ni att det är mindre tidsfördröjning om man pratar med folk i omloppsbana runt Mars än det var när man pratade med Neil Armstrong när han senast var på Månen?

Efter att ha varit bortta i 11 månader så landar astronauterna med skytteln och sätts i 10 dagars ''No sex''-karantän, för det är ju standard på alla interplanetariska resor -- <kan nån släppa av mig här, jag börjar må illa>.

Men nu är det ju bara ''ingen sex''-karantän så vi litar fullt på astronötternas omdöme (eller så har det nått med det dåliga manuset att göra) att de efter 11 månaders ensamhet kan stå ut 10 dar till.

Givetvis är astronauterna olydiga och har sex så att vi får anledning att jaga äljar igen. Givetvis är det ingen på Jorden som ifrågasätter varför ett av borrproven var tomt. Givetvis finns det en ''galen'' person inlåst på ett mentalsjukhus som varnade dem för att åka till Mars. Han hade analyserat den beryktade Mars-meteoriten de hittade och konstaterade att de kolformationerna som fanns där i bara kunde komma från Magellanic-galaxen som ligger 100 000 000 ljusår bort. Vidare så innebar detta att dessa äljar varit på Mars för en sisådär en miljard år sedan och totalförstört en planet med blomstrande växtliv <springer på toaletten och kräks> så att den blivit en död planet.

Givetvis så bekämpar de äljarna med kyla för Mars-äljen hade ju legat i dvala i ''$110°C$''.

The temperature on Mars is approximately 225 degrees (F) below zero. If they brought the sample on board, the temperature thaw could have brought the DNA back to life.

Givetvis så blev en av astronauterna inte smittad för han bar på anlagen till en sjukdom. Så nu utvecklar de ett vaccin mot äljar som de i slutscenerna sprejar på äljarna <kör en kvast upp och ner i halsen för att kunna kräkas mer>.

Givetvis är denna icke-smittade astronaut expert på att jaga äljar, det måste ingå i astronaututbildningen eller nåt, för han får följa med Press Lennox som i första filmen lyckades rädda världen, såvida man inte såg de sista minuterna av den filmen vilket uppenbarligen dessa inkompetenta manusförfattare inte gjorde.

Då den snälla äljen hölls inlåst under större delen av filmen så fick man inte se så mycket av Natasha Henstridge bröst i den här filmen, vilket genast tar bort alla anledningar man kan tänkas ha för att se filmen. Man får trösta sig med att den elaka äljen var man, och därför parade sig med en massa flickor som man fick se brösten på.

Så se inte filmen! Det besparar er flera toalettbesök eller driften att gå ut i köket och leta efter en slö sked för att kunna begå självmord med.

Pleasantville

... eller Nothing Is As Simple As Black and White.

Ytterligare en fantastisk film från författaren Gary Ross som gett oss filmer som Big och Dave. Han ger oss här i sin regidebut en film om två syskon som sugs in i en TV.

Gary Ross verkar ha en förkärlek för historier som verkar töntiga och ''har vi inte hört den förr'' (pojke fast i en mans kropp, en person som ser precis ut som presidenten eller personer som sugs in och fastnar i TV:n), men han lyckas på nått sett ändå få en intressant, bra och rolig historia från dessa tillsynes banala idéer.

David och Jennifer är två syskon i 90-talet som en kväll bråkar om fjärrkontrollen till TV:en om vilket program som de ska se. David vill se Pleasantville Marathon medan Jennifer vill se på MTV tillsammans med sin tilltänkta pojkvän. De råkar ha sönder fjärrkontrollen, och då TV:n är ny så fungerar den inte utan fjärrkontroll.

Då ringer en TV-reparatör på dörren och erbjuder sig att laga TV:n. De får en mystisk fjärrkontroll av honom och han lämnar dem. När David ställer in Pleasantville så börjar de bråka ingen och under tumultet så trycks det på lite fel knappar på fjärrkontrollen och de hamnar i TV-serien.

Pleasantville är en svart-vit TV-serie från 50-talet, så nu är de i svart-vitt och lever i en värld med helt andra moralförebilder än vad de är vana vid. Allt är enligt TV-serien, det finns inga toaletter eller någon värld utanför Pleasentville. Basketlaget har vunnit alla sina matcher mot det mystiska bortalaget (varifrån kommer de om det nu inte finns nånting utanför Pleasantville?). Det finns en brandkår i Pleasantville som bara vet hur man räddar katter ur träd.

De tvingas nu leva i världen som barnen i TV-serien och försöka komma på hur de ska ta sig tillbaka då TV-reparatören vägrar hjälpa dem. Syskonen börjar påverka miljön och sätta en klick färg på tillvaron på mer än ett sätt. Till exempel när det börjar brinna så får David lura brandkåren och säga att det rör sig om en katt för att de ska komma.

Gå och se den här filmen, den rekommenderas varmt. Hoppas bara att inte Tommys pressläggningstakt gör att den har slutat gå på bio, men å andra sidan borde den vara lagom tills den släpps på video, så gå och hyr den på video ska vi kanske säga istället.

Jag har bara sett den 3 gånger sen den 6 April.

Fakta 1: Förra året var det bara 3 eller 4 offentliga bokbål i USA.

Fakta 2: Under provvisningarna av Pleasantville så var det alltid några som gick ut när filmen blev svart-vit.

Fakta 3: Visste du att Huckelburry Finn ligger på plats 4 över förbjudna böcker.

Fakta 4: Catcher in the Rye ligger på andra plats på samma lista.

Cube

Sex vanliga personer som inte känner varandra vaknar upp i ett kubiskt rum utan sina personliga tillhörigheter och utan vatten eller mat. Det finns sex dörrar, en på varje vägg, ut ur rummet och alla verkar leda till ett nytt identiskt rum. Ingen vet varför de är här eller var de är.

De är en samling folk med olika färdigheter som om de lyckas samarbeta kanske kan lyckas ta sig ut ur denna labyrint av rum där vissa av rummen är rena dödsfällor. Det gäller att knäcka koden med vilka rum som är fällor och hur man ska ta sig ut.

De har alla nånting som de är bra på så det gällar bara att samarbeta så kan de ta sig ut. Varje kub ser identisk ut och är 3x3x3 meter stor, det är bara färgerna och fällorna som skiljer dem åt. Ska de lyckas hitta ut innan de alla dör.

Filmen rekommenderas varmt och borde gå att hitta i en välsorterad videobutik.

Sliding Doors

Helen är en reklammakare som en dag kommer till jobbet och får sparken. När hon ska hem så missar hon tunnelbanan, då spolar man tillbaka lite och hon hinner precis med tunnelbana. Sen får man följa hennes två parallella liv om vad som skulle hänt om hon hunnit med den tunnelbanan.

När hon kommer hem oväntat tidigt så hittar hon sin pojkvän i sängen med en annan kvinna. I parallellvärden är det stopp i tunnelbanan och hon får ta taxi hem men blir utsatt för ett rånförsök på vägen till taxin och kommer hem strax efter att kvinnan lämnat våningen.

Man får sedan genom filmen följa dessa två liv som utspelar sig beroende på om hon hann med tunnelbanan eller inte. Liven vävs snyggt in i varandra och det är på det hela taget en mycket bra och rolig film som varmt rekommenderas.


LSFF:s hemsida