Miles Vorkosigan är tillbaka i sin roll som kejserlig trubbelfixare i ett relativt lågmält äventyr. Men lågmält betyder inte sämre än vanligt. Jag gillade den här boken väldigt mycket och den står sig bra jämfört med övriga böcker i serien. /TP
Frameshift är en mycket bra genetisk och gen-etisk science fiction-thriller. Boken har sträckläsningsegenskapen och är inte alltför lång som många andra böcker är nuförtiden. /TP
Feersum Endjinn är en fantastisk bok. Den kräver dock en viss insats från läsarens sida. Handlingen presenteras från ett antal olika personers ögon. En av personerna som beskriver handlingen är Bascule som inte kan stava på annat sätt än rent fonetiskt. Ett exempel:
Basikly, a tellir fishis in2 thi kript & pools out sum ole boy or girl & asks them qwestyins & ansirs there qwestyins. Iss kinda ½ archilojikil reserch & ½ soshil wurk if u want 2 look @ it coldly & r happy 2 ignoar whot peepil col thi spiritul side ov it.
Detta är faktiskt inte riktigt så besvärligt att läsa som det kan verka vid första anblicken.
Handlingen i boken utspelar sig ganska långt fram i jordens framtid. Kunskapen om historien verkar vara ganska begränsad. Det finns också en del underliga byggnadsverk som folk inte vet vad det är för någonting. Bland annat ett gigantiskt slott (det är så stort att människorna använder överkanterna av väggarna för att hålla biltävlingar).
En intressant detalj är att det internetliknande ''kript'' som Bascule talar om ovan är tillgängligt via implentat för nästan alla utom de riktigt högt positionerade i samhället. De tycker inte att det är fint att ha implentaten, så de måste istället omge sig med folk som har för att kunna vara i kontakt med vad som händer. /HP
Jag har lite svårt att bestämma mig hur jag ska kategorisera den här boken. Ibland känns den som en ungdomsbok, nästan en saga, ibland som en vuxenbok. Å andra sidan spelar det ju egentligen ingen roll. Det är en bra bok. Det verkar vid första anblicken som en normaltjock roman, men den är generöst layoutad. Dessutom inleds varje kapitel av en helsidesillustration (även dessa av Clive Barker).
En regnig dag i februari sitter en pojke på sitt rum och längtar till sommaren. Plötsligt kommer en underlig figur från ingenstans och erbjuder honom att följa med till en plats där han alltid kommer att ha roligt. Han följer med och kommer fram till en liten idyllisk stuga i en glänta. Här är livet mycket riktigt roligt men också annorlunda. Den största skillnaden är att varje dag börjar på våren, övergår till sommar vid middagstid, höst framåt kvällen och avslutas på kvällen med Halloween och jul. Ett tag är det naturligtvis spännande och roligt, men allt eftersom tiden går börjar det märkas sprickor i fasaden. /HP
Den här Jules Verne-romanen kom faktiskt ut för första gången så sent som under 1990-talet. Den är egentligen en av Vernes tidigare romaner, men när han levererade den till sin förläggare så tyckte han att den var alldeles för dyster. Efter det så blev boken liggande en en byrålåda. Jules Vernes son tog upp den i en förteckning över faderns böcker strax efter hans död, men manuskriptet återfanns aldrig. Nyligen hittades manuskriptet i ett låst kassaskåp som funnits i släkten Vernes ägo och utgavs slutligen.
Jag kan verkligen hålla med om att det är långt mellan den här romanen och de äventyrsromaner man normalt förknippar med Verne. Precis som förläggaren en gång invände så är boken dyster. Den utspelar sig i Paris ungefär i vår tid, så som Verne trodde att det skulle kunna se ut. Ganska mycket av de saker han talar om känns bekanta även om marginaliseringen av kulturen inte gått fullt så långt som i Vernes framtid, lyckligtvis. Det jag tycker är problemet med boken är att det egentligen inte händer någonting i den. Huvudpersonen vandrar runt i den nya framtid Verne ritat upp, men det finns inget drag i handlingen. /HP
Det här är bok med mycket bilder och nostalgi. K-spanarna som normalt återfinns på TV har producerat en bok efter att ha gjort en resa genom de delar av USA där rymdprogrammet satte sina spår. De intervjuar personerna som var med och filosoferar om hur det var på den tiden. De visar också massor med saker som har med månfärden att göra; dels autentiska rymdsaker som rymddräkter, foton från rymden och liknande men också massor med reklamprylar, leksaker och liknande med rymdmotiv som florerade under rymdprogrammets dagar. En trevlig bok att bläddra i och drömma sig tillbaka till den tid när framtiden var ljus och månen vår nästa anhalt på vägen mot rymden. /HP
Ganska många av discworldböckerna utspelar sig i eller kring staden Ankh-Morpork. Jingo, den senaste discworldboken som kommit ut i pocket, utspelar sig där och i grannlandet Klatch. Genom tiderna har Ankh-Morpork haft otaliga konflikter med Klatch som är något slags blandning mellan Arabien och Indien.
Det har varit fred mellan länderna länge, men under ytan finns fortfarande motsättningar. En dag stiger en ö plötsligt upp ur vattnet mellan Ankh-Morpork och Klatch och länderna blir omedelbart osams om vem den tillhör. En högt uppsatt person från Klatch reser till Ankh-Morpork för att diskutera situationen. När han är där blir han skjuten i ett attentat som har klara paralleller till mordet på John F. Kennedy i Dallas 1963. Från dessa händelser är det inte långt kvar till fullt krig.
I Jingo är det egentligen inte kriget som sådant som intresserar Pratchett utan hur kriget uppstår, hur personer som ena dagen köpte kebab av varandra plötsligen försöker slå ihjäl varandra dagen efter. /HP
I The Difference Engine leker Gibson och Sterling med tanken att Charles Babbage lyckats bygga den mekaniska dator som han designade. Den dator som han lyckas bygga i boken är dock den som brukar kallas ''The Analytical Engine''. Resultatet blir att informationsteknologin har gjort intåg i England redan 1855.
Datorerna i The Difference Engine är gigantiska maskiner som drivs med ångkraft och har kopiösa mängder kugghjul för att räkna ut saker. Man mäter datorernas kapacitet i ''gear-yards'' och all datalagring sker på hålkort.
Handlingen är en ganska ordinär historia. Det spelar inte så stor roll eftersom miljön är så intressant att boken överlever även om handlingen är lite tunn ibland.
Det märks att Gibson och Sterling har gjort sitt hemarbete och satt sig in i perioden. Språket är anpassat efter tidsperioden och utökat med en del facktermer för datorer och liknande. /HP
Om man är intresserad av noveller så finns det åtskilliga olika årets bästa-antologier att välja mellan. För den som är intresserad av fantastisk konst är urvalet något mer begränsat. Sedan 1994 så finns det dock en samling.
Spectrum är en ny årsbok med det bästa av fantasy- och science fiction-konst från det gångna året. Eftersom det här är den första årgången så valde redaktörerna att välja konst från de senaste tre årens utbud, men i senare årgångar är det bara ett år i varje.
Över huvud taget tycker jag att de bilder som valts ut till Spectrum genomgående är väldigt bra. Naturligtvis finns det några som jag tycker är mindre inspirerade, men egentligen ingenting som jag skulle kalla för dåligt. Jag gillar också att det är så pass stor spännvidd i materialet. Det finns bokomslag, reklambilder, serier och till och med några bilder på skulpturer. Vad som däremot retar mig är att man inte tagit med namnen på konstverken eller ens information om vad de har använts till. I vissa fall kan man gissa då det anges vem som beställt bilden (oftast bokförlag, tidskrifter eller spelföretag). En annan sak som förvånar mig lite är att det inte finns någonting av H. R. Giger i boken. /HP
Legends är en ganska speciell novellsamling, inte bara för att den är ovanligt tjock. Den är också lite udda för att den bara innehåller kända namn. Redaktören, ingen mindre än Robert Silverberg, frågade någon förlagsperson om man inte kunde sätta ihop en antologi med endast kända namn och fick till svar att det nog bara skulle vara möjligt om redaktören själv var känd. Sagt och gjort.
Temat i Legends är att var och en av författarna har skrivit en ny novell i sin existerande fantasyvärld. Det gör att den är intressant för den som inte tidigare läst så mycket fantasy och inte vet vilken av alla långa serier som kan vara intressant att börja läsa. En annan sak som är bra för nytillkomna läsare är att det finns en kort inledning till varje novell där man får en introduktion på en sida eller två till varje serievärld och en lista på vilka böcker som ingår i serien.
Det finns elva noveller i boken. Av de utspelade sig fyra, de av Stephen King (The Dark Tower), Terry Pratchett (Discworld), Ursula K. Le Guin (Earthsea) och Raymond E. Feist (Riftwar), i världar som jag tidigare läst någonting av. Åtminstone de tre första av dessa noveller tycker jag fungerade bra som smakprov på världarna i de respektive serierna.
De övriga novellerna utspelade sig alltså i serier som jag inte tidigare läst någonting av, och var i en del fall skrivna av författare som jag inte kände till så mycket mer än namnet av. Med ledning av dessa noveller så kan jag gissa att jag skulle ha behållning av att läsa mer av Terry Goodkind (The Sword of Truth), Robert Silverberg (Majipoor), George R. R. Martin (A Song of Ice and Fire) och Anne McCaffrey (Pern).
Enligt en intervju på www.amazon.com så ska en liknande antolologi med science fiction-noveller komma under 1999. /HP