Dikt

av Maria Choi
Kom och vaka med mig i natten
medan tiden en stund är still
Kom och tala med mig i tysta timmar
om tankar som för dig vill

Vi kunde språka om livet
om alla våra små och stora besvär
Känna oss lite sorgsna och kloka
och komma fram till att vi faktiskt är

Nu kunde du sitta vid min sida
och hålla min hand i din
Lova att vi alltid ska vara vänner
och aldrig någonsin byta sinn

Ja, du kunde sitta vid min sida
och tala om kärlek som inte kan dödas
Om tiden som finns för evigt och alltid
och att dö är detsamma som att födas

För du förstår, kunde du säga,
vi små människor är tidens trälar
Under dess lag är vi bundna att dö
och under ålderns tunga ok vi krälar

Men en människa är mer än jord
hon bär en gnista av eld och luft
Om än vatten är hennes givna kropp
består hon också av tanke och förnuft

Dessa fyra element tärs av alltets tyngd
och ingen människa tar dem med
Till den port som skiljer våra stackars liv
de lämnas kvar i en hög enligt allmän sed

Men det som förs vidare bortom,
undrar jag då, vad är det som består
Jo, något är det bestämt, tror jag,
en liten envis del som döden trår

Det gäckar honom ständigt
en mycket flyktig substans
Som är rikare än livet självt
där det virvar i sin andedans

Du kunde då lägga din hand på mitt hjärta,
och säga, hör du hur det slår
Någonstans där inne, tror jag den finns
och fläktar med sina vingar mot ditt hår

Var gång du känner livet nära
när dina känslor är heta och sanna
Då sprider sig nog vibrationer
av värme från anden till din panna

Där lyser det så klart som om eld det vore
och du ett ringa helgon hos en gud
Ett mörkt och sorgset gudaväsen
som dig utvalt till ljusets brud

Om då du lämnar din kropp av stoft
och färdas genom en mörkrets dal
Där vackra köttrosor blommar tätt
och vita taggar gnistrar där jorden är kal

Du färdas förstås mot ljuset
ljuset från hans flammande land
Där solen aldrig någonsin reser sig
och dofter förvandlas till sand

Du står så naken inför hans blick
inget kan skyla dig mer
Han ser varje darrning i ditt väsen
och det mörker som anden omger

Hans eldsblick förvandlar dig till glas
allt det mörka brinner som ondska bort
Omskakad ända till grunden av din själ
lämnar du fram all din låghet och lort

Och med en smekning av hans hand
blir du vitare än snö och lyser
Så innerligt som det från början var menat
det känns förstås underligt och du ryser

Han ler mot dig och du faller
du blir hans med hela ditt andeväsen
Men han reser dig med sina goda händer
kysser din panna och gör dig ren

Ursprunglig står du då framför honom
med all den skönhet människor skapas av
Som en stjärna strålar i lågor din panna
vid ditt bröst en blodros från din grav

Och denna mörka gud ber dig
att bli hans glädje och dager
Bunden till honom vara hans motpol
för du är solen själv och fager

Vad väljer du då, vackra människobarn,
att stanna hos honom den sorgsne guden
Att gå upp i honom tills inget finns kvar
att älskas av honom täckt av mörkerhuden

Dina ögon fylls av etertårar
var och en sticker som syra
Barn, kan du göra ditt svåraste val
i all den kärlek som han vill bedyra

Du vill nog mer än du anar
men ändå är det något som drar
Drar ditt väsen trasigt och smärtar
vid varje steg mot honom du tar

Plötsligt vill du bara skrika i ångest
du vänder dig bort och flyr
Genom dalen där taggarna river
och köttrosornas söta doft gör dig yr

Du ångrar dig redan och vill tillbaka
men nu har du gjort ditt val
Trots ditt motstånd dras du in i en kropp
och vaknar som ur en dröm till kval

Där är du bunden med tyngre bojor
och minnet av allt du försakat bleknar
Enbart en okänd längtan och sorg finns kvar
när dina flammor av ljus veknar

Men en dag får du på nytt din chans
kanske väljer du bättre då
Nästa gång du står framför hans ansikte
undrar jag om du väljer att gå

Fast nu är du här levande i min famn
varm av ett ömsint begär
Och jag är glad att du återvände till mig
för dig håller jag så innerligt kär

Kom och vaka med mig i natten
medan tiden en stund är still
Kom och tala med mig i tysta timmar
om tankar som för dig vill


LSFF:s hemsida