Bokprat

Britt-Louise Viklund
Jag har just avslutat en bok från 1995 skriven av en känd kvinnlig science fiction-författare.

Hon berättar där om en bortglömd koloniserad planet där naturförhållandena är sådana att människor inte skulle kunna överleva utan hjälp av ett inhemskt djur som söker sig till människor och skapar ett telepatiskt band med en utvald ryttare. Telepatin fungerar naturligtvis också mellan djuren själva vilket gör att ryttarna också i viss mån kan kommunicera med varandra och starka känslor som hat och rädsla kan ibland spridas nästan okontrollerat och påverka ett helt samhälle.

Utvecklingen på planeten står på en låg teknologisk nivå, troligen på grund av de svåra förhållandena även om det aldrig sägs så rakt ut i boken, och människorna bor samlade i mindre samhällen beskyddade av ryttarna som i sin tur lever avskilt tillsammans med sina djur. Dessa ryttarbosättningar följer sina egna lagar och regler. Till exempel påverkas ryttarna vid parningstiden av djurens sexuella känslor vilket medfört olikheter i moraluppfattning och familjerelationer.

Djuren i sin tur är vackra och kraftfulla varelser, rovdjur med en begränsad förmåga till planering och abstrakt tänkande, till exempel har de problem med begrepp som framtid och pengar. Det är först i kontakten med människan som de får förmågan till ett mer strukturerat och planerat handlande.

Nu tror förstås alla som läst Anne McCaffrey att det är en av hennes böcker om drakryttarna på Pern som jag råkat på, men det stämmer faktiskt inte. Istället är det världen i C J Cherryhs Rider at the Gate jag beskrivit.

Olikheter vad gäller detaljerna finns givetvis. Cherryhs telepatiska djur ''nighthorses'' är just hästliknande, även om deras exakta utseende inte beskrivs i boken, och de saknar flygförmåga och förmågan att omedelbart förflytta sig i tid och rum. Något mindre fantastiska och sagolika än McCaffreys drakar alltså.

Hotet i Rider at the Gate är inte heller Perns periodiskt återkommande frätande rymdsporer utan ett än mer skrämmande ständigt telepatiskt angrepp från alla levande varelser på planeten, med ett underliggande hot om fysiskt och psykiskt angrepp på var och en som kommit utanför ''hästarnas'' skyddande inflytande. Just detta att alla djur har telepatisk förmåga är ju när man tänker efter egentligen betydligt mer trovärdigt än Perns telepatiska drakar som tycks vara de enda på sin planet med en sådan talang.

Egentligen finns inte så mycket mer att säga om boken än att den är en typisk Cherryh-produkt -- välskriven, en intressant värld och intressanta karaktärer, spännande med dramatisk handling samt de för författaren så typiska inre monologerna där huvudpersonerna grubblar över framtiden, sina misstag och sin utsatta situation. Och de har det verkligen besvärligt för precis som vanligt hos Cherryh finns ett tema av missförstånd, övergivenhet och utanförskap som genomsyrar förhållandet mellan karaktärerna och faktiskt utgör en väsentlig del av handlingen.

När jag under läsningen började fundera kring likheterna mellan Cherryhs och McCaffreys berättelser slog det mig att även här föreligger likheter i de båda författarnas sätt att berätta. Även personerna i McCaffreys böcker befinner sig ofta ensamma, missförstådda och utlämnade i utsatta situationer. Som exempel kan nämnas sådana karaktärer som Lessa i inledningen av Dragonquest, Menolly med sin familj och under flykten från hemmet eller Jaxom och hans drake Ruth som på grund av olika omständigheter har svårt för att hitta sin rätta plats i samhället. (Jag läste mycket McCaffrey när jag var yngre, vilket kanske märks.)

Det finns så mycket som överenstämmer att jag börjar undra om inte Cherryh måste ha läst McCaffrey och blivit inspirerad. Likheten mellan de båda författarnas grundidéer är slående, vilket Cherryh knappast kan ha varit helt omedveten om, McCaffreys böcker är ju mycket kända. Dessutom finns de likheter beträffande stämningar och känslolägen som jag beskrivit ovan.

Visserligen finns även skillnader mellan de båda författarna till exempel i Cherryhs personliga, lite råare, sätt att använda språket, ofta i korthuggna, effektiva och mycket känsloskapande och känslomättade meningsbyggnader. McCaffrey har en berättarstil som känns mjukare och lite mer insmickrande.

Å andra sidan -- om man bortser från Cherryhs lite råare berättarröst så finns en annan grundläggande likhet mellan de båda författarna nämligen den att oavsett vilka vedermödor deras karaktärer fått gå igenom kan man lita på att slutet på deras böcker alltid är förhoppningsfullt med en positiv ton.

Kan alla dessa likheter vara bara ett sammanträffande? Jag har faktiskt lyckats göra mig själv riktigt nyfiken. Läs själva och avgör.


LSFF:s hemsida