Jag gillar Sheffield och Godspeed var ingen besvikelse. Det här är en bok som mycket liknar ens minnen av Heinleins ungdomsböcker. Huvupersonen är en 16-årig pojke, Jay, som bor på en planet som förlorat kontakten med övriga universum genom att för några år sedan slutade helt plötsligt överljusfartsskeppen (''Godspeed''-skeppen) att komma. Planeten saknar vissa viktiga mineraler så de är tvungna att använda planetsystemrymdskepp för att åka och hämta saker. Det finns också en ''labyrint'' av planeter där det finns många saker kvar från den tid då överljusskeppen kom. Jay bor med sin mamma som är en slags rymdmanshora (man får aldrig reda på om eller hur mycket hon tar betalt) och han drömmer om att bli rymdman. En rymdman dör hos dem och han har en karta som visar vart det finns en skatt. De hoppas att det kan vara en bas för överljusfartsskepp så Jay får följa med den kvinnliga doktorn och hans morbror när de hyr ett rymdskepp med besättning för att åka till skatten. Besättningen visar sig vara de skurkar som rymdmannen varnat för och äventyret har startat. En mycket trevlig bok som kan rekommenderas. /TP
Småtrevlig bagatell. /TP
När jag först fick den här boken i min hand så trodde jag att det enbart var ett försök att pressa mer pengar ur namnet Asimov. Boken är inte bara skriven av Isaac Asimovs änka, den är också del två i en serie böcker som heter Isaac's Universe. Ingen falsk blygsamhet här, inte.
Efter att ha läst den så kan jag trots allt konstatera att det inte var riktigt så illa. Jag ska väl i och för sig inte beskylla den för att vara stor litteratur men det var i alla fall passabelt. Det finns dock vissa saker som får betraktas som mindre trovärdiga. Serien utspelar sig i ett universum där det finns sex stycken (kända) intelligenta raser. Dessutom finns det diverse lämningar efter en sjunde ras som verkar ha varit minst lika högt utvecklad som de övriga men som ingen vet någonting om. Dock så kan alla dessa raser utom en, som är vattenlevande, vistas i samma atmosfär. Trots denna likhet så ser de väldigt olika ut i övrigt, en är maskliknande, en fladdermusliknande och en ett slags ganska orörlig klump som dock kan dela upp sig till massvis med små lättrörliga komponenter och sedan återförena sig.
För att göra det helt klart att det hela bygger på Isaac Asimovs ideer så är huvudpersonen Arda en android utrustad med robotikens tre lagar och försedd med en ganska naiv inställning till omvärlden. Detta ger naturligtvis författaren tillfälle att flika in förklaringar till hur saker och ting fungerar i världen allt eftersom androiden kommer underfund med det. Till exempel så kommenterar hon ideligen hur irrationella de uttryck människorna använder sig av är om man tar dem bokstavligt. Som tur är så har hon gått en kurs i talspråk så hon klarar sig bra. Det verkar lite skumt att förståelse av idiom inte skulle vara en standardkomponent i en android vid det laget utvecklingen har kommit så långt att man inte ser skillnad på en människa och en android.
Handlingen är ett mordmysterium, åtminstone på ytan. Som sig bör i en sådan recension så tänker jag inte avslöja mer än så om någon skulle få för sig att läsa boken.
En kul detalj är att till sin hjälp för att lösa problemet har Arda sin arbetsgivare, författaren Fortizak som är en mycket klent förklädd kopia av Isaac själv. Han säljer kopiösa mängder av allt han skriver, han skriver både romaner och populärvetenskap, han arbetar ständigt, han vägrar att lämna jorden (Asimov var flygrädd). Till och med namnen är nästan samma. Jag undrar vem den genomosympatiske författaren Granston är baserad på? /HP
I Parable of the Sower ges vi en vision av hur det skulle kunna se ut i USA på 2020-talet. Det finns i princip inget kvar av staten och kaoset breder ut sig över samhället. Vatten är en extrem bristvara och är dyrare än bensin. De som har råd lever i små samhällen innanför höga murar och starka lås. Utanför murarna stryker ungdomsgäng och flockar av vilda hundar runt och man den som vågar sig ut löper risk att bli rånad, våldtagen eller uppäten.
Hela boken presenteras som ett slags dagbok skriven av Olamina, en färgad kvinna i artonårsåldern. I början av boken bor hon med sin familj i ett samhälle med mur runt, men den tryggheten slås snart i kras när ett gäng kör en lastbil genom porten och bränner ner allt de ser. Gänget är höga på pyro, en ny drog som ger ett orgasmiskt rus till den som tittar på eldar.
Redan innan detta händer så har Olamina insett att situationen i längden är ohållbar och börjat planera för att kunna överleva utanför muren. Hon försöker lära sig allt som kan tänkas vara användbart och samlar på sig förnödenheter och pengar som hon gömmer i ett bylte i garderoben.
Hennes vilja att överleva kan också ses i den religion eller filosofi, Earthseed, som hon konstruerar. En central tanke är att gud är förändring och att förändring är det enda som är konstant. Den första versen vi får (varje kapitel föregås av en) är:
All that you touchEfter att hon kastats ut från sitt hem så slår hon följe med ett par andra personer därifrån och allt eftersom fyller sällskapet på och blir fler och fler. Olamina får sina följeslagare att anamma hennes Earthseed trots (tack vare?) att hon inte försöker speciellt energiskt att övertyga dem. Bitvis verkar det mer som om hon håller på att övertyga sig själv om att det verkligen finns något hopp.
You Change.All that you Change
Changes you.The only lasting truth
Is Change.God
Is Change.
Över huvud taget så är boken ganska dyster. Det dröjer länge innan någonting händer som gör att det känns som om det finns någon som helst ljusning i situationen. Den som ogillar dystopier kommer att ha svårt att ta sig igenom den här boken. Jag tycker dock inte att det är någon direkt brist. Det känns som om samhället är en logisk fortsättning av dagens situation i USA även om det naturligtvis kanske är lite grann ställt på sin spets. Vad som däremot är lite underligt är att det inte verkar ha skett någon teknisk utveckling att tala om under de trettio åren som förflutit från nutiden.
Personteckningen är lite ojämn. Olamina är mycket väl realiserad medan övriga personer är lite skissartade. Å andra sidan så är det en ganska naturlig följd av att boken är konstruerad som Olaminas dagbok. Det är inte mer än naturligt att den upptas till en stor del av hennes egna tankar och funderingar.
Nu känns det som om jag har låtit ganska negativ i mina omdömen och det var egentligen inte meningen. Parable of the Sower är en bra bok men den har en liten bit kvar till fulländning. /HP
Ja, det är väl egentligen inte så mycket att säga om det här. Pratchett har skrivit ytterligare en bok i Discworldserien. Liksom de tre senaste så är den nästan 400 sidor tjock och betydligt mer välskriven än de tidigare delarna i serien. Om det är trots eller tack vare det ökade sidantalet vet jag inte men det är utan tvekan så att det är betydligt mer substans i de senare böckerna. Soul Music har inte en lika komplicerad handling som föregångaren Men at Arms, men det är inte någon brist.
Soul Music handlar om en ny sorts musik som har kommit till disken -- music with rocks in. Den har bokstavligen ett eget liv och tar verkligen över de som ägnar sig åt den. Här visar det sig nu att ''musiken är mitt liv'' inte bara är ett tomt talesätt.
I den här boken får vi också träffa på Pratchett i lika bra form som i Men at Arms när det gäller att driva med företeelser ur den verkliga världen. Mer än ett djupt stönande över obeskrivligt dåliga ordvitsar hördes när den här boken lästes.
Jag måste säga att jag faktiskt är lite förvånad över hur lite uttjatad jag tycker att Discworld har blivit trots att det här faktiskt är den sextonde delen i serien. Det är inte många bokserier som konsistent håller stilen eller förbättrar sig så länge. Trots det så tycker jag att det vore skoj om Pratchett kunde ta och koncentrera sig mer på andra böcker och mindre på Discworldserien. Jag menar inte att han ska lägga ner den men det skulle räcka gott med halva den utgivningstakt som råder nu. Jag tycker fortfarande att hans bästa bok är Good Omens. /HP
När jag först hörde talas om den här filmen så trodde jag inte att det skulle bli någonting vettigt av den. När jag sedan fick reda på att Dolph Lundgren skulle ha en roll i den bliv jag ännu mer säker på att det skulle vara en skräpfilm. När jag sedan läste Correns recension av den där den fick fyra stjärnor av fem blev jag lite förvånad. Det visar sig att filmen är ganska bra, även om specialeffektkillarna har fått gå lite överstyr här och där. Om hälften av actionsekvenserna hade tagits bort så hade det gett en bättre film, även om man kanske inte hade kunnat göra en riktigt lika häftig trailer för den.
Såvitt jag kan minnas det från novellen så verkar det som om det inte har gjorts allt för mycket våld på handlingen i den (kan väl kanske bero på att Gibson själv varit inblandad), dock har det tillkommit ett och annat. Annat ska man väl dock inte vänta sig när det gäller att göra om en novell till en långfilm. Vad som var kul var att man kan se detaljer ur två om inte tre av Gibsons romaner glimta förbi i filmen. Den första är bartendern med den gnisslande mekaniska armen som förekommer i Neuromancer. Det andra är att LoTeks bor på vad som ser ut som resterna av Golden Gate-bron. Att det bor folk på den bron förekommer även i Virtual Light. Dessutom har jag för mig att konceptet med en person som har ''laddats ner'' till en dator och fortsätter att leva i den finns med i antingen Count Zero eller Mona Lisa Overdrive.
Själva miljön i filmen känns väldigt tungt influerad av Blade Runner. Även här är det svart och skitigt. En stor del av befolkningen lever i slum och har inga tillgångar. En liten del lever i lyx och har tillgång till diverse högteknologiska manicker (i den här filmen naturligtvis bland annat Internet så att man kan få tillfälle att visa lite häftig virtual reality).
I grund och botten är filmen väldigt enkel. Johnny är en kurir som transporterar data. Genom att operera in ett chip i huvudet så kan han använda sin hjärna för att lagra vilken typ av data som helst. Han fyller på med data, mycket mer än han egentligen har kapacitet för, och lyckas fly med knapp marginal när den japanska maffian Yakyza mejar ner hans arbetsgivare. Resten av filmen är han på flykt undan Yakuza och på jakt efter någon som kan befria honom från alla dessa data som hotar att läcka ut i huvudet och utplåna hans egen personlighet. /HP
Det här visade sig vara en bok som gick snabbt att läsa. Det är en barn och ungdomsbok och dessutom tryckt med ett extremt stort typsnitt.
Det är en ganska klassisk saga om en flicka som ger sig ut på diverse äventyr istället för att sova en kväll. Hon träffar på en del underliga personer och varelser som häxor och en enhörning. Till slut försvinner enhörningen och kvar blir bara bitarna av ett korallhalsband som hon just fått och slarvat bort.
Bitvis fick den här historien mig att tänka lite grann på Alice i Underlandet. Ramhandlingen är densamma och bitvis händer ganska otroliga saker även om det aldrig blir så absurt som hos Carroll. /HP
Tenchi Muyo är ytterligare en i raden av många bra anime (japansk tecknad film) som letat sig över till USA för översättning till engelska. Tenchi är en pojke som fortfarande går i skolan och när han under sommarlovet är hos morfar och tränar så går han, trots morfars förbud, in i berget där en demon enligt legenden hålls inspärrad. Han lyckas givetvis släppa lös den kvinnliga demonen. Men inget händer just då utan först när han senare är tillbaka i skolan dyker demonen Ryoko upp och vill avreagera sig på honom. De slåss i skolan efter att alla gått hem och lyckas riva störe delen av skolan. Tenchi lyckas med svärdet han hittade i grottan (och drog ut ur berget) till slut besegra Ryoko. När han tror allt är frid och fröjd så upptäcker han att hon ligger i hans säng och väntar på honom.
I andra avsnittet kommer Ayeka till jorden i ett rymdskepp med sin lilla syster Sasami och ska fånga den hemska skurken Ryoko, den så kallade demonen, för de brott hon begått. Ayeka letar också efter sin halvbror (som hon tänkte gifta sig med) som försvann då han jagade Ryoko. Men Ryokos alla brott har precis nu blivit preskriberade så Ayeka kan inte arrestera henne, men det struntar hon blankt i. Ryoko kallar på sitt rymdskepp Ryo-Ohki och jakten är igång.
Tenchi är ättling till Ayekas halvbror som strandade på jorden för 700 år sedan och Ayeka blir förälskad i ättlingen nu när hennes halvbror inte finns mer. Fast dom kan ju inte åka hem då båda rymdskeppen blev förstörda i striden, så de får anpassa sig till livet på jorden. Nu är det bara det att Ryoko också är förälskad i Tenchi. Dessa två kvinnor börjar sedan tävla om Tenchis gunst och de försöker båda gifta sig med honom. Det dyker givetvis upp mer kvinnor från yttre rymden som också förälskar sig i Tenchi så stridigheterna trappas upp.
När rymdskeppet Ryo-Ohki blir skadat så förökar det sig och lägger ett ägg. Detta ägg kläcks sedan och ut kryper en ursöt varelse som är en slags korsning mellan kanin och katt, en cabbit, som heter Ryo-Ohki. Om Ryo-Ohki äter tillräckligt med morötter så kommer hon att växa upp till ett fint rymdskepp hon också.
En av de härligaste flickorna som dyker upp är Mihoshi, en Galaxy Police officer. Hon lyssnar aldrig på vilka order hon får och tänker aldrig på vad hon sysslar med. Hon flyger till exempel tillbaka med sitt skepp i full fart och väntar på att det automatiska landningssystemet ska ta över, men hon har glömt bort att något sådant system inte finns på jorden ...
Det har kommit ut 11 avsnitt i USA och de är inne på andra säsongen. I England har det kommit ut tre kassetter med två avsnitt per kassett. Det 7:e avsnittet, som snart kommer i Engelsk utgåva, är ett specialavsnitt, 45 minuter istället för 30 som de andra, som ligger mellan de två säsongerna men är viktigt för handlingen, vilket man börjar förstå nu när man sett 11:e avsnittet.
I USA finns Tenchi på video både textad och dubbad. Laser Discarna är tvåspråkiga och textade men tyvärr så kommer jag inte åt textningen. I England däremot så finns bara den dubbade versionen, men misströsta inte för de har lyckats bra med rösterna.
Tenchi har blivit en TV-serie i Japan numera också, Pioneer ska översätta TV-serien, men huruvida den kommer ut på video eller ska visas på TV vet jag inte. Jag har sett en trailer för TV-serien, tyvärr på japanska men det hindrade inte mig från att inse att den verkar minst lika kul som de filmer som kommit ut nu.
Det har även kommit ut ett specialavsnitt som heter Galaxy Police Mihoshi Space Adventure där Mihoshi försöker förklara att hon egentligen är en mycket duktig polis. Hon berättar om ett av hennes mer svåra fall som hon löst så berättar hon historien genom att ersätta alla i hennes berättelse med kända namn, Tenchi, Ryoko, Ayeka med flera, och man får även träffa hennes partner Kiyone. Kiyone dyker även upp i TV-serien. I Mihoshis berättelse så har Sasami en hemlig identitet som ''Magical Girl Pretty Sammy'' som är en drift med Sailor Moon och alla andra magical girl-serier.
Magical Girl Pretty Sammy har fått en egen OVA serie (Original Video Animation, det vill säga filmer gjorda enbart för videomarknaden). De flesta av figurerna (rösterna) från Tenchi Muyo är med i nya roller. Jag har just fått reda på att Tenchi Muyo: The Magical Girl Pretty Sammy kommer ut i USA i november så vi kommer att få något att glädja oss åt i vintermörkret. /MH