Representationen från Linköping var inte stor. Vi var bara fyra LSFF:are som åkte till storstaden över lördagen för att delta i kongressen -- jag själv, Hans Persson, Thomas Padrón-McCarthy och Lennart Staflin.
Efter visst letande hittade vi fram till kongresslokalen, en källarlokal inredd som boulebana på en bakgata. Hela entrén var förresten så oansenlig att man i princip kunde gå förbi utan att ana vad som dolde sig där innanför. Tyvärr bidrog dessutom en bristfällig skyltning till svårigheterna att hitta.
Lyckligtvis hade vi karta med oss så vi hittade fram till porten. Vi gick in genom en trång gång, nerför den brantaste och smalaste spiraltrappa jag hittills upplevt (bergsbestigarkängor och livlina hade inte varit fel utrustning) och stod sedan plötsligt i kongresslokalen.
Direkt nedanför trappan kunde vi registrera oss sedan man efter visst besvär hittat uppgifterna om vilka som betalat för stödjande medlemsskap i förväg, och mottog programboken med material om och av hedersgästen, presentation av övriga gäster, av SF i Litauen och en del annat material.
Längre in i samma rum fanns den trevliga baren, den enda plats där kongressdeltagarna kunde sitta och prata och umgås. I två inre rum med grus på golvet, kom ihåg att lokalen egentligen användes för boulespel, pågick programmet. Det vill säga så särskilt mycket pågick inte när vi kom dit vid 12-tiden för programmet var försenat, en försening man fick dras med stora delar av lördagen, men det kom snart igång med ett föredrag om robotik som jag inte lyssnade på eftersom jag var fullt upptagen med att titta runt i lokalen, prova ölet i baren, läsa igenom programmet, hälsa på bekanta och annat sådant som man gör när man först kommer fram till en kongress.
Lokalen var väl inte precis idealisk. En källare utan fönster där man vattnat grusgolvet för att det inte skulle damma vilket ju verkar ganska vettigt i och för sig, men det medförde å andra sidan att luften hela tiden var ganska fuktig. En annan nackdel var att det inte fanns några dörrar mellan rummen. Filmer visades därför, på en vanlig video, i en del av källaren som avgränsats bara med ett skynke och ljudet därifrån kunde ibland bli störande för föredrag och paneler. Dessutom fanns egentligen bara tre rum, om än rejält tilltagna, så SF-bokhandelns försäljning och andra aktiviteter fick hålla till i samma rum som användes till programmet. En extra störning givetvis.
En annan egendomlighet var att man ordnat så få sittplatser. Några långa bänkar utan ryggstöd och ett antal stolar som flyttades runt mellan programrummet, filmrummet och baren, det var allt.
Ur sittplatssynpunkt var det därför tur att kongressen inte hade alltför många besökare. Som det var blev det ändå problem under de mer populära programpunkterna som hedersgästtalet. Jag har inga säkra uppgifter på deltagarantalet. När vi kom var det väldigt lugnt. Senare dök det upp mer folk och framåt kvällen uppskattar jag att det kan ha funnits ett 60-tal personer i lokalen. Det här låter kanske som om jag var kritisk till lokalen och visst hade den brister, men också stora fördelar. Den hade helt klart atmosfär och personlighet, var lagom stor för antalet deltagare, bra läge -- när man väl hittat dit -- och det var dessutom kul att få vara i en lokal som man annars aldrig skulle ha anledning att besöka. Det är ingen tvekan om att Conscience 95 hittat en mycket bättre lokal än den tidigare Concience 93 som höll till i de alldeles för stora, atmosfärlösa lokalerna i Medborgarhuset.
Programmet var ungefär det vanliga som man kan förvänta sig på en svensk kongress. Exempel: ''SF-fandoms historia'' illustrerad av diabilder, ''Hur man publicerar fanzines'', ''Digital Science Fiction, panel om ny media -- Internet, VR, multimedia, etc''.
Kongressen fick också sin egen prägel av att den var en Baltcon med deltagare från utlandet och programpunkter som Internationell fandompanel, Baltconmöte och Litauisk SF och fantasy. Just denna internationella anknytning kan nog ses både som en brist och en styrka. Visst var det intressant att få höra nya synpunkter och om förhållandena i utlandet men samtidigt medförde de baltiska deltagarnas mindre perfekta språkkunskaper en del problem under paneldiskussionerna som blev tröga och stannade upp medan någon sökte efter orden.
För oss från LSFF som bara deltog i en del av kongressen var det givetvis positivt att de programpunkter som verkade mest intressanta tycktes ligga på lördagen med bland annat en författarpanel om hur man skriver SF, föredraget ''Rymden den sista vildmarken'', en panel om översättares problem samt hedersgästtalet av Norman Spinrad.
Spinrad, en amerikan bosatt i Paris med sin fru N Lee Wood som också är författare och deltog i kongressen, är en av företrädarna för det som kallats new wave. Hans kanske mest kända verk är romanerna Bug Jack Barron och The Iron Dream. Den sistnämda blev mycket kontroversiell när den kom ut 1972 eftersom den är skriven som en fiktiv science fiction-roman av Adolf Hitler. Till svenska finns översatt Riding the Torch, Fackelryttarna. (Uppgifterna ovan hämtade från programboken, ni trodde väl inte att jag själv var så kunnig.)
Tyvärr blev Spinrads hedersgästtal mindre intressant än man kunnat hoppas. Han pratade mest om varför han tyckte det var så positivt att leva i Europa i dessa tider av förändring och delgav oss också sin uppfattning att det var science fiction-författare i en rådgivande grupp med bland andra Ben Bova och Jerry Pournelle i spetsen som förmått president Reagan att satsa på det som kom att kallas Star Wars, vapensystemet alltså, inte filmerna. Sympatiskt och rätt kul men det kändes ändå som om talet hölls lite på rutin utan någon större eftertanke eller förberedelse. Det framgick att Spinrad varit hedersgäst på ett antal olika kongresser vilket kanske i viss mån påverkat hans entusiasm inför uppgiften.
Själv blev jag i sista stund värvad till det svenska laget i den internationella frågesporten där jag tillsammans med Janne Wallenius och Tomas Cronholm fick spö av en finne, en fransman och en litauer. Inte en av svensk fandoms stoltaste stunder men vi fick i alla fall ihop 12 poäng mot motståndarnas 25.
Middagen intog vi LSFF:are tillsammans med Jörgen Forsberg i det fina vädret på uteserveringen till den kurdiska restaurangen Dilan i samma kvarter som kongresslokalen. Trevligt, gott och som vanligt intressant att prova på något nytt.
Redan vid 21.30-tiden fick vi sedan påbörja hemfärden vilket var tidigare än vi tänkt oss. Jörgen upplyste oss nämligen om att det skulle springas halvmara på Söder under natten med därtill hörande trafikproblem. Tur att vi fick den upplysningen för redan när vi gav oss iväg hade avspärrningarna börjat komma upp och i varje gatukorsning stod det en polis och pekade åt motsatt håll mot det vi ville köra. Vi började nästan misströsta om att hitta fram till E4 och alla skyltar pekade mot Nynäshamn men trots alla vedermödor blev jag i alla fall avsläppt utanför min bostad i Norrköping vid midnatt och så var det kongressbesöket över.
Conscience 95 är kanske inte den bästa kongress jag har deltagit i men trots en del brister hade jag kul, fick höra på en del intressanta programpunkter och träffa trevliga kongressdeltagare så visst var besöket värt både pengarna det kostade och besväret att ta sig till Stockholm.
Lite synd dock att Consciencearrangörerna släppt den profilering mot datorer som kännetecknade kongressen 1993. Då blev resultatet ett slags blandning av sciencefiction- och datakongress vilket i och för sig inte intresserade mig personligen särskilt mycket men som ändå innebar ett försök till förnyelse. Årets Conscience blev en mer traditionell kongress vilket är trevligt, men en uppföljning av de nya greppen från förra gången hade varit ännu intressantare.