Från påsk (16 april) till två dagar efter Roscoe Day (6 juli) satt jag i fängelse. Åttio nätter med mycket tid åt läsning visade det sig. När jag gjort arbetsplikten -- i köket -- hade jag ledigt ungefär 18 timmar per dygn, och det är helt acceptabelt. Efter att ha arbetat med att rätta tentor eller skriva artiklar för Månbladet och andra tidskrifter så hade jag ovanligt mycket tid över till att läsa science fiction. I den här artikeln tänker jag ge en inblick i fängelselivet men främst skriver jag för att recensera det jag läste under tiden jag satt inspärrad. Straffet jag avtjänade var för brott mot lagen om vapenfri tjänst. Domen blev 4 månader, vilket i Sverige, 1995, förkortas (''Nej, inte rabatt! Strafftidsförkortning.'') till 2/3 av tiden, det vill säga 2 månader och 20 dagar.
Den första tiden i fångenskap ägnade jag till att läsa en bok jag redan påbörjat utanför stängslet: A Fire Upon the Deep av den skickliga norrmannen Vernor Vinge. Jag tror att det var bra att fortsätta med en bok jag redan var inne i, för tydligen kan man ha svårt att koncentrera sig på att läsa när man kommer in i finkan. Det är svårt att fokusera sina tankar på handlingen och leva sig in i en komplex värld när allt är hemskt och nytt omkring sig. Jag hade dock inga problem att fortsätta den underbara resa i universum Vinge bjuder på i boken!
A Fire Upon the Deep är en av de mest Sense of Wonder-fyllda böcker jag någonsin läst. På var och varannan sida tappade jag hakan och utbrast (mer eller mindre högljutt) ''Gosh! Wow! Oh, boy! Oh, boy!''. Det är inte bara tekniken som är hisnande i A Fire Upon the Deep, utan omgivningarna, folkslagen, idéerna och lukterna, känslorna och handlingen. Vinge är i mitt tycke en av de främsta bland de nu aktiva science fiction-författarna. Jag kommer särskilt ihåg en passage i boken när huvudpersonerna sitter ''... locked in two rooms for two months'', för att de reser i rymdskepp. Hela tanken kring att vara instängd och låst vid en viss plats under lång tid har fått ny mening för mig.
Det var inte bara böcker jag hade med mig till fängelset, och jag hade dessutom inte med mig alla böcker jag läste från början. Vartefter jag betade av hyllan med olästa volymer i min kvart (det betyder fängelsecell på kåkfararslang), plockade Carina med sig ny läsning. Innan jag inställde mig på anstalten den 16 april lade jag fram en hög med intressanta böcker hemma som hon kunde avverka. Det är inte dumt med egen bokbuss! De andra internerna fick nöja sig med Katrineholms-bibliotekets bokbuss som kom varannan måndag klockan halv sex på kvällen.
Det finns annat intressant och spännande att läsa än vanliga romaner. En tecknad roman jag läste var Sandman av Neil Gaiman. Den andra serien jag följde från ''insidan'' var Hellblazer som skapades av Jamie Delano, men som sedemera skrivs av irländaren Garth Ennis. Det är en annan mycket bra och spännande tecknad serie med långa handlingar och komplicerade förvecklingar. Avsnittet jag läste i fängelset heter Rakes of Hell. Det handlar om hur Djävulen blir omåttligt förbannad på John Constantine. Han bestämmer sig för att slutligen utkräva hämnd för det Constantine gjorde mot honom tidigare i serien. Mycket bra serie för de som gillar skräck-ockulta berättelser. Snyggt tecknad för det mesta och handlingen gör en aldrig besviken. John Constantine är huvudpersonen och antihjälten i Hellblazer. Han är en skicklig ockultist och dagdrivare. Man kan tänka sig att han är som Aleister Crowley skulle vilja ha varit.
Efter portionen serier tog jag mig an Becoming Alien av Rebecca Ore. Det är många som har rekommenderat mig denna bok, så jag såg fram emot att läsa den. Romanen var verkligen inte en besvikelse, snarare tvärt om. Något jag frågar mig är dock om den handlar om aliens eller om det är en allegori. Fängelsemiljön lockade inte fram mina mest analytiska gåvor, så jag låter denna småmysiga ''pojke-från-jorden-blir-kapten-i-den-intergalaktiska-rymdflottan''-boken passera utan mer ingående skärskådning.
Under några soliga dagar med underbart väder i maj (kring Kristi himmelsfärd) läste jag en trevlig bok som heter The End of Fame, av Bill Adams och Cecil Brooks. Den känns som en debutroman, men är det inte, fast utan alla de där irriterande misstagen som debutanter gör. Jag skulle vilja kalla boken en Jack Vance-bok med modernt språk. Författarna Adams och Brooks lyckas beskriva en levande miljö på Vances karaktäristiska sätt. Skurkarna är så där underbart otrevliga som bara Vance kan berätta, men här visar det sig att han har värdiga lärjungar. Vår hjälte i boken, Ewan Larkspur, är en traditionell hjälte i Jack Vance-anda, men ändå inte. Jag fick en känsla av att Larkspur är lite mer mänsklig än Vances hjältar ... men det kan ha varit en tillfällig sinnesförvirring.
The End of Fame har en överraskningseffekt på slutet (twist), men på något mirakulöst sätt lyckas författarna att inte förstöra upplevelsen av resten av boken. Sådana kallduschar är annars ett otyg i romaner. Jag accepterar dem i noveller, men nästan aldrig i romaner. En anledning kanske är att The End of Fame har en struktur som påminner om en deckare eller kriminalhistoria, och därför kändes det på sin plats. En klart läsvärd bok i alla fall!
Jack Vance. Egentligen räcker det att säga hans namn, så är det underförstått att det handlar om science fiction av yppersta kvalitet och textur. I ett euforiskt tillstånd svalde jag, inandades jag, uppfylldes jag av Vances Durdane-trilogi. Den består av volymerna The Anome, The Brave Free Men och The Asutra. Alla vet att Jack Vance är bäst, så jag låter bli att skriva det flera gånger i denna recension.
Durdane-trilogin handlar om fritänkaren, musikern och äventyraren Gastel Etzwane. Vance är omåttligt skicklig på att beskriva lite underliga och bortglömda mänskliga civilisationer i universums utkanter. I Blue World beskriver han exempelvis ett samhälle som har sina rötter i en samling brottslingar vars fångtransport (rymdskepp) förliste på den blå planeten. Arvingarna till dessa dömda men förlista brottslingar utvecklar med tiden en mycket komplicerad väv av social struktur. De olika klasser, kasten, i samhället har sina rötter i brottslingarnas ''specialiteter'', och har därför namn som lurendrejare och lönnmördare.
I Durdane-trilogin beskrivs samhället också som en uråldrig relikt från en svunnen tid där stamfäderna kom från stjärnorna till planeten. På Durdane är samhället sprunget ur en fanatisk sekt esteter, och därför styrs mycket av hur vackra saker är. Dessa esteter har sedan byggt upp en komplex social struktur som Gastel övervinner i första boken i serien. Därefter tar han sig an en utomjordisk infiltration som visar sig stå bakom alla missförhållanden på planeten Durdane. Intrig, passion, utmärkta miljöer och fantastisk spänning ... alla ingredienser finns att hitta i Durdane-trilogin.
Att sitta tre månader i fängelse utan att läsa en enda Robert A. Heinlein-bok är otänkbart för en ordförande i LSFF. Alltså tog jag mig an en av de Heinlein jag ännu inte läst, Friday. Redan innan jag började läsa visste jag att uppfattningarna om boken är minst sagt delade! Jag påstår att det blivit en klassiker trots att den publicerades för bara 15 år sedan. Stundtals blir boken något gubbsjuk, men det störde inte så mycket. Framför allt tar Heinlein upp viktiga frågor som: vad är en människa? hur får man bilda familj? Annars en ordinär Heinlein med rödhåriga skönheter och intelligenta, starka och charmerande män.
Durdane räckte definitivt inte för att släcka min törst på Jack Vance. Nästa Vance under min fängelsevistelse blev Demon Prince del 3: The Palace of Love. Demon Prince-seriens fem böcker kan läsas var för sig, men de vinner på att läsas i följd. I denna serie porträtterar Vance en man vid namn Kirth Gersen. I sin ungdom blir Gersens familj mördad tillsammans med resten av den planetens befolkning. Busarna som ödelade Kirths hemplanet var de så kallade demonprinsarna, universums fiender nummer 1. De fem böckerna i serien behandlar i tur och ordning Kirth Gersens jakt på de fem demoniska ärke-förbrytarna genom hela den kända delen av galaxen. I varje bok söker (och finner och straffar!) Kirth nästa förbrytare. Handlingen är en underbart mustig blandning av brutalt våld, Vanceisk kärlek, interplanetär politik, ekonomiska intriger och en oförlåtande sökande efter de män som förgjort Kirths barndom.
Demon Prince del 4: The Face läste jag också. Det var en lite ovanlig bok i det att tonen i hela boken var mycket humoristisk. Vance kan använda humor i sina böcker, men här var den påtaglig. Dessutom använder sig Jack av en twist-effekt på slutet! Jag kan inte säga att den förstörde handlingen (för det gjorde den inte) men jag blev mycket överraskad! Kirth Gersen porträtteras dessutom mer kärlekskrank än vanligt, och funderar till och med på allvar över att bosätta sig på en planet och bilda familj med kärleken i hans liv. Problemet är att det finns en ny kärlek i varje bok i serien, så planen genomförs aldrig. Stilistiskt är det mycket intressant att studera hur Vance väljer kärleks-''offer'' för Kirth i varje bok. Flickan och hans förhållande till henne motsvarar och reflekterar på något sätt den buse han för tillfället jagar. I The Palace of Love blir han exempelvis dragen till en förvirrad (minderårig?) och erotiskt gäckande flicka; busen är en backanalisk kärleksgud. Medan han i The Face får ett hopplöst, humoristiskt halv-förhållande med en flicka från en oförstående kultur; busen är från en likartad kultur och handlingen är mycket humoristisk. Kirth förblir dock den hämnande vålnad han är även efter äventyren i The Face, och fortsätter sin jakt efter den sista av demonprinsarna.
Innan jag kröp in på kåken glömde jag bort att jag inte gillar Bruce Sterlings författarskap. Jag läste Schismatrix för länge sedan och blev inte upphetsad då, och jag har sedan dess försökt läsa hans noveller i diverse tidskrifter ... men, nej. Sterling är inte för mig. Detta hade jag dock glömt, och satte gladeligen i mig den första av novellerna i samlingen Globalhead. Jag blev förvånad och besviken. Sammanfattningsvis kan jag slå fast att jag inte riktigt klarar av Bruce Sterling. Inget mer med det.
Efter besvikelsen med Bruce Sterling fick jag jackpot med Feersum Endjinn av Iain M. Banks! Det var min vän Peter Svensson i Stockholm som helt oprovocerat skickade mig boken per post, och snart hade jag börjat läsa den! Om Jack Vance kan beskrivas som lättsam prosa med ett särpräglat språk, så kan man säga att Banks är ett gott exempel på en extremt driven intertextuell och språklig stilistik. Ett exempel på detta är att en fjärdedel av Feersum Endjinn är skriven i dialektal talspråksform (Scottish med lite Cockney). Detta är definitivt jobbigt i början, men när jag kom in i det fungerade det underbart bra och gav boken en helt ny dimension.
Feersum Endjinn (som alltså betyder fearsome engine) är en berättelse från långt fram i tiden. Solen håller på att förmörknas och invånarna på jorden känner sig maktlösa. Det verkar som om resten av mänskligheten lämnade jorden för mycket länge sedan och lämnade kvar en del för att dö i ett döende solsystem. Vi får följa en ung kvinna som heter Asura, grabben Bascule som lever stora delar av sitt liv i the Cryptosphere (alltså cyberspace), greven Sessine som i the Crypt söker finna sin mördare, forskaren och intrigören Gadfium och kungen Adijin som försöker hålla samman sitt rämnande imperium. Allt detta gör Banks i ett makligt tempo som sakta men säkert öppnade mina ögon mot en vid horisont och fantastiska idéer. Hans sätt att hantera moderiktiga trappings som cyberspace, nanoteknologi och macro-engineering är mästerligt. Det är inte tekniken som är det viktigaste, utan berättelsen. Fem Endjinns av fem möjliga.
Science fiction finns inte bara i bokform, som många av LSFF:s medlemmar vet. Serierna Sandman och Hellblazer har jag redan berättat att jag läste under mina åttio fängslande dagar. Sandman är definitivt genre-litteratur, Hellblazer kanske dock är ett gränsfall. Ett annat gränsfall till att vara science fiction är även Rumiko Takahashis totalt underbara Ranma 1/2. En helt otrolig blandning av gullig tecknad japansk humor och kampsporter av alla upptänkliga slag, förvandlingsnummer, könsbyten, och så vidare. Ranma är definitivt något som alla borde prova på. När börjar Östgöta Corren med Ranma på morgnarna?
Jag vill även nämna Stephen Donaldsons serie Mordants Need bara för att jag inte läste dem. Jag började läsa den svenska översättningen av den amerikanska utgåvans första del för två år sedan. När jag nu ville återvända till den småtrevliga värld som Donaldson lockade med upptäckte jag att den var för träig att komma in i igen.
För att sammanfatta läsandet under dessa 80 ofria dagar av mitt liv så kan jag slå fast att Jack Vance är utmärkt läsning i fångenskap. Hans koncisa språk och svart-vita moralsystem passar den fångne LSFF:aren som handen i handsken. Att lätta upp läsningen med tecknat gjorde anrättningen perfekt.
''I'm not a number, I'm a free man!''
''Be seeing you!''
Sandman av Neil Gaiman, New York: DC Comics.
Hellblazer av Garth Ennis, New York: DC Comics.
Becoming Alien av Rebecca Ore, New York: Tor, 1988.
The End of Fame av Bill Adams och Cecil Brooks, New York: Del Rey, 1994.
The Anome av Jack Vance, New York: Dell Publishing, 1971, del ett i Durdane-trilogin.
The Brave Free Men av Jack Vance, New York: Dell Publishing, 1972, del två i Durdane-trilogin.
The Asutra av Jack Vance, New York: Dell Publishing, 1973, del tre i Durdane-trilogin.
Blue World av Jack Vance, London: Grafton Books, 1987.
Friday av Robert A. Heinlein, New York: Del Rey, 1990 (ursprungligen skriven 1982).
The Palace of Love av Jack Vance, London: Grafton Books, 1988 (ursprungligen skriven 1967), del tre i Demon Prince-serien.
The Face av Jack Vance, London: Grafton Books, 1988 (ursprungligen skriven 1979), del fyra i Demon Prince-serien.
Schismatrix av Bruce Sterling, London: Penguin, 1985.
Globalhead av Bruce Sterling, New York: Bantam, 1994.
Feersum Endjinn av Iain M. Banks, London: Orbit, 1994.
Ranma 1/2 av Rumiko Takahashi, San Fransisco: Wiz Communications.
The Mirror of Her Dreams av Stephen R. Donaldson, New York: Del Rey, 1986, första delen i serien Mordant's Need.
A Man Rides Through av Stephen R. Donaldson, New York: Del Rey, 1986, andra delen i serien Mordant's Need.