Döden är bara nästa steg

En hämningslöst positiv recension av Calle Dybedahl

När Ian McDonald var hedersgäst på ConFuse 92 läste han högt ur en novell han höll på att skriva. Den var avsedd som förövning till en roman han hade börjat fundera på, sade han, och den handlade om en rik kvinna i en ospecificerad framtid som hade en medelst nanoteknologi återupplivad död man som hemhjälp. Den var fruktansvärt bra, så halvfärdig den var.

I somras, drygt två år senare, kom så romanen ut. Necroville. De dödas stad. Ett centralt begrepp i den värld där boken utspelar sig.

Tiden är vår framtid. Det är tillräckligt långt fram för att mycket skall ha hunnit förändras, tillräckligt nära för att inte kännas helt främmande. USA verkar inte finnas längre, medan en nation vid namn Paneuropa nämns flera gånger (deras flagga är en cirkel av gula stjärnor på blå bakgrund ...). Teknologin är påfallande avancerad, med fungerande nanoteknologi, artificiella intelligenser och fullständigt simulerade verkligheter á la Gibson. Bokens dominerande teknologiska tema är nanoteknologi, och specifikt användandet av nanotech för att återuppliva människor som nyligen avlidit.

Platsen är någon storstad i Mexiko, med dess tillhörande stad för de återupplivade döda; Saint John Necroville.

Personerna är fem gamla vänner som glidit ifrån varandra, men som har som tradition att träffas varje år på De Dödas DagEn mexikansk högtid med rötter i förkristen indiansk religion, för er som händelsevis inte visste det. . De träffas på ett kafé, Terminal Café (vilket av någon för mig outgrundlig anledning också är bokens titel i USA), där de turas om att ordna nattens underhållning.

Vid den tid då boken utspelar sig har återupplivandet av döda pågått i drygt 30 år, och de döda börjar bli många. Juridiskt räknas de inte som människor (de är ju döda, liksom) och de har därför inga rättigheter. Återupplivningsprocessen är dessutom dyr, så de som inte haft råd med en svindyr försäkring medan de levde blir i princip sålda som slavar tills de betalat av sin skuld.

De kontrolleras hårt, måste bo i särskilda städer, används till arbeten i områden där människor inte kan leva (eftersom de egentligen bara består av nanobotar är det inte så svårt att bygga om dem till att bli exempelvis vakuumtåliga). Död arbetskraft har tidigare använts för att exploatera rymden, men där ute hade de döda så stor fördel över de bräckliga levande att de lyckades göra uppror och bli fria. Tidigt i boken får vi veta att en flotta bestående av dessa Freedead är på väg mot Jorden, troligen med ovänliga avsikter.

Det där är ungefär den sociala bakgrund mot vilken handlingen utspelar sig. Huvudpersonerna är levande, unga och rika. De har sina problem, av varierande svårighetsgrad. Boken täcker en natt (med ett kort förspel under dagen innan), under vilken huvudpersonerna var för sig får sina liv förändrade och deras värld förändras runt dem.

McDonald lyckas på ett mycket skickligt sätt (tycker jag, i alla fall) väva ihop sin berättelse så att man tycker att man bara får se vad som händer, vara med om huvudpersonernas upplevelser, men man får ändå en klar bild av hur världen är uppbyggd och hur den förändras.

Tempot är högt i skrivandet, man bombarderas hela tiden med information. Det är lätt att missa saker. Jag är säker på att jag missat mängder med detaljer, att döma av ur många saker jag lade märke till vid andra genomläsningen som jag missat vid den första. Skrivsättet för nästan tankarna till klipptekniken på MTV. Om det gjorts av en sämre författare än Ian McDonald hade det troligen blivit oläsbart.

Jag är inbiten science fiction-läsare, och som sådan blir man inte bortskämd med bra språk. De flesta science fiction-författare (och läsare) tycker att bra idéinnehåll är mycket viktigare än bra språk. Så länge man inte blir akut störd av språket duger det. Science fiction-författare med någon form av egen stil är sällsynta, på rak arm kommer jag bara på Philip K. Dick, Carolyn Cherryh och Gene Wolfe.

Och så Ian McDonald. Man kan börja läsa något av hans verk i mitten och utan tvekan säga ''detta är McDonald''. Även i hans mindre lyckade noveller, de där man inte förstår ett dugg av vad som pågår, kan man alltid njuta av hans fantastiska språk. Åt de verk som är bra, de som har ett intressant idéinnehåll, trovärdiga karaktärer och medryckande handling, ger hans språk närmast hallucinatorisk kraft. Man lägger ifrån sig boken nästan fysiskt matt, reser sig ur soffan yrvaken, med huvudet fullt av motorcyklar rytande genom tropiskt varma, regnångande nattliga gator.

Eller något sådant.

Han gör saker i sitt skrivande som inte borde fungera, men som av någon anledning ändå gör. En recensent i Locus skrev om någon av hans andra böcker (jag minns inte vilken), med hälften frustration och hälften förundran i rösten, ''... he can make fascinating reading by listing things!''

Det borde inte gå att göra så, ändå gör han det. Han ägnar en halv sida åt att räkna upp saker, och man sitter som trollbunden medan man läser det.

En annan, snarlik sak han gör är att börja på en mening, och när han kommer dit där det borde sitta ett substantiv räknar han upp sju-åtta saker innan han fortsätter meningen som om ingenting hade hänt. Det är mycket effektivt, man får i sig sju-åtta meningars information på bara lite mer plats än en mening tar. Det bidrar mycket till känslan av fart i texten.

De som läst McDonalds första bok, Desolation Road, minns säkert hur några scener i den hade en märklig förmåga att bita sig fast i minnet. Tillfället när The Hand spelar elgitarr för molnen för att få dem att regna var ett sådant, till exempel, och när Limaal Mandella, The Greatest Snooker Player The Universe Has Ever Known spelar biljard med djävulen om sin själ.

Necroville är nedlusad med sådana scener.

När McDonald var här pratade han lite om hur det var att vara författare på Irland, att skriva med människor som Joyce och Beckett hängande över sig. Han tyckte att det fanns ett påtagligt tryck från irländska litteraturkritiker att man skulle försöka skriva som dem, att om man skrev något annat var man inte värd något. Själv ville han göra med Joyce som han gjorde med allt annat han tyckte om, stjäla det som var bra och använda det själv.

Det finns spår av Ulysses i Necroville, men de är inte särskilt stora eller tydliga. De främsta likheterna är nog det att bägge böckerna utspelar sig under en begränsad tidsrymd och i en enda stad, möjligen också i det att det bara är det som händer runt huvudpersonerna som man får se. Necroville är (naturligtvis, höll jag på att säga) mycket mindre extrem än Ulysses även där de liknar varandra. Det är nog bra, egentligen.

Necroville innehåller alla de element som brukar förknippas med cyberpunk: droger, virtuella verkligheter, kroppsmodifikationer, slitna stadsmiljöer och onda multinationella företag Där har vi en intressant fråga, förresten. Hur kommer det sig att cyberpunken konsekvent porträtterade sina storföretag som skurkar, när den skrevs under yuppiesarnas och storfinansens förlovade årtionde?. Trots detta är den inte cyberpunk. Elementen är vitala delar av bakgrunden, men de är inte bokens raison d'etre på det sätt de ofta är i cyberpunk. McDonald använder cyberpunkens element på samma sätt som han använder rymdoperans strålpistoler och rymdskepp; som verktyg för att berätta sin historia, sin saga. Han sparkar solitt in cyberpunken där den hör hemma, i science fictions verktygslåda av ikoner och element som alla känner igen.

Till sist vill jag säga att jag tycker det här är en bra bok. En fantastiskt, enormt, underbart bra bok. Ian McDonalds bästa bok hittills, till och med bättre än Desolation Road (vilket är något av en lättnad, jag hade börjat undra om han någonsin skulle komma att överträffa sig själv). Tidigare har McDonald förlitat sig ganska mycket på underbart språk och engagerande karaktärer, men nu har han förutom det fått in bra science fiction-mässiga idéer.

Necroville kommer, tror jag, inte vinna några priser. Det är den alldeles för bra för.


LSFF:s hemsida