Precis som de flesta andra fantasyförfattare så verkar Raymond E. Feist ha bestämt sig för att långa serier är ett bra sätt att tjäna stora pengar. Med Shadow of a Dark Queen så inleder han en ny serie utan att från början binda upp sig att skriva ett visst antal delar. Åtminstone på mitt exemplar av boken så finns det ingen som helst indikation hur lång han har tänkt sig att serien ska bli. Antagligen så beror det på hur försäljningen går.
Som jag sade så är det här en ny serie, men den som har läst Feists tidigare Magician-serie kommer trots allt att känna igen sig då den här utspelar sig i samma värld.
Vad som förvånade mig lite grann var att boken var så pass avslutad som den trots allt är. Jag hade förberett mig på en rejäl cliffhanger som avslutning men så blev det inte. De allra flesta saker som har visats i den här boken har avslutats och del två får till stor del börja om på ny kula. Den ondskefulla armén är visserligen fortfarande obesegrad i slutet av boken, men å andra sidan så har boken också bara handlat om ett litet kommandouppdrag. Vad som dock retade mig lite grann och som är en följd av att detta är första delen i en serie är att det som händer i prologen inte egentligen har någonting med resten av boken att göra. Jag antar att det finns där som ett slags försmak av vad som komma skall. I prologen introduceras ett slags ödlemänniskor som är hotet mot mänskligheten i landet. Personligen blev jag mest förvirrad av detta; jag tror att det hade blivit en mer spännande bok om vi som läsare inte hade sett ödlemänniskorna förrän de kommer in i handlingen. Som det är nu så blir bokens huvudpersoner skräckslagna när ödlemänniskorna visar sig för första gången medan läsaren som sett dem tidigare bara nickar igenkännande.
Det känns som om boken riktar sig främst mot yngre läsare. Huvudpersonerna är två killar i femtonårsåldern. Den ena, Erik, är en icke erkänd son till en adelsman medan den andre, Roo, är lite av en ''värsting''. Erik får snart sina första (tafatta) erfarenheter av det motsatta könet. Efter att tillsammans ha bevittnat hur Eriks halvbror våldtar och misshandlar en flicka som bor granne med Erik sticker de ner honom, mer eller mindre kallblodigt. De flyr hals över huvud och genomgår (efter diverse förvecklingar) en stenhård kommandoträning med förtryck från befälen, meningslösa kommenderingar med mera. Trots alla dessa prövningar så går Erik och Roo ganska obehindrat genom det hela. Vi får se väldigt lite av hur sexuellt uppvaknande, mord och stenhård kommandoträning påverkar dem. Berättandet tar mest upp vad de gör, väldigt lite vad de tänker.
Det här är dock inget stort problem. Boken är tänkt som en äventyrsroman och som sådan tycker jag att den fungerar utmärkt. Det finns också några humoristiska godbitar som till exempel den stora draken vars skinn består av ädelstenar. Den tillbringar sin tid i en mycket svagt upplyst grotta eftersom det regnbågsskimrande glittrandet som uppstår när solljuset spelar över dess fjäll ger den huvudvärk.
Efter Feists fantasyhistoria så gav jag mig på en science fictionbok -- eller åtminstone trodde jag det när jag började. Det skulle visa sig att skillnaden kan vara mindre än man tror. Arthur C. Clarke har formulerat en lag som lyder ''Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic''. En annan science fictionförfattare, Theodore Sturgeon, har sagt att ''90% of everything is crud''. Efter att ha läst Champions of the Force av Kevin J. Anderson så kan jag formulera en kombinerad version: ''Any sufficiently cruddy science fiction is indistinguishable from fantasy.''
Efter att ha blivit nebulanominerad för sin Assemblers of Infinity (skriven tillsammans med Doug Beason) så kastar sig Kevin Anderson ut i Star Wars-universumet med full fart med böckerna om Jedi-akademin. Tyvärr så verkar det som om han tappade någonting på vägen. Som jag antytt i inledningen så är det egentligen ingenting som skiljer den här boken från vanlig heroisk fantasy. Visst, det vimlar av tekniska manicker, den ena mer otrolig än den andra men det är å andra sidan just det som är problemet. Det finns ingen hejd på vad prylarna kan åstadkomma och hela boken förfaller till en orgie i teknikkamouflerad magi.
Vi hinner inte mer än några sidor innan en ensam person i ett stulet litet rymdskepp använder det experimentella vapen skeppet är utrustat med och sätter igång en supernova med ett skott. Sedan får han reda på att hans bror befinner sig på en av planeterna vars sol kommer att explodera om sju minuter och ger sig iväg för att rädda honom. På den tiden hinner han ta sig från omloppsbana ner i atmosfären, hitta rätt hus, skjuta ner några försvarare och stanna för att ta upp passagerare -- och komma därifrån levande.
På det hela taget så är boken uppbyggd som en ungdomsfantasy som Eddings eller någonting sådant. Alla de nödvändiga ingredienserna som onda imperier (The Empire), orädda riddare (Jedi Knights), Krafter som ingen vet hur de fungerar (The Force), uråldriga demoniska andar (Exar Kun som förfallit till kraftens mörka sida), teleportering (hyperspace) och till och med svärd (lightsabres) finns där. Så fort en av hjältarna sätter igång att göra någonting kan man vara lugn, för man vet att han kommer att klara det. Det enda som verkar kunna stoppa Luke Skywalker och övriga Jedi är förrädare i deras egna led, men även de kommer snart underfund med hur fel de har gjort, blir förlåtna och tar sedan upp kampen mot Imperiet igen.
Trots all denna tunt förklädda fantasy och en rejält melodramatisk handling som jag inte ska trötta någon med så går det förvånansvärt lätt att läsa Andersons verk. Det är nämlingen inget fel på skrivandet i sig utan allting flyter snabbt och lätt förbi med dramatiska klipp i slutet på åtminstone de flesta kapitlen. Det känns lite grann som en vackert snickrad stol -- med bara två ben.
Från denna litterära lättviktare nu över till någonting betydligt trevligare. Det är dock inte utan att man kan se en viss koppling till Champions of the Force eftersom det är lätt att få för sig att Månens dragningskraft av Dan Simmons är en science fiction-bok. Så är det inte. Den handlar, som John-Henri Holmberg uttryckte det i sitt tal publicerat i föregående nummer av Månbladet, om ''en visserligen exklusiv och liten men dock existerande yrkeskår'', nämligen astronauter.
Dan Simmons är en författare som trots att han inte har varit professionellt aktiv i mer än tolv år har hunnit bygga upp ett grundmurat rykte. Han blev först känd som skräckförfattare men har på senare tid även publicerat flera mycket omtyckta science fiction-romaner och vunnit ett flertal priser. Med Månens dragningskraft så har han även gett sig in på att skriva ''normala'' romaner.
Man skulle eventuellt kunna kalla Månens dragningskraft för en nutidshistorisk roman. Den handlar om den stora tomhet som Richard Baedecker, en av astronauterna från Apolloprogrammet, känner inom sig efter att hans engagemang inom rymdfarten har tagit slut. Eftersom det inte står någonstans på boken att det är en biografi av en verklig person så antar jag att det är en fiktiv astronaut som Simmons skriver om även om det aldrig sägs rakt ut.
Efter månfärden så arbetade Baedecker ett tag på NASA, sedan på ett fristående företag som ägnade sig åt rymdfrågor. Nu har han dock tröttnat på det hela och börjar undra vad meningen med livet egentligen är. Hans liv har på sistone börjat falla sönder mer och mer. Hans fru sedan tjugoåtta år har lämnat honom. Hans son, Scott, har rest till Indien för att studera hos en konstig guru. Den ena av hans medastronauter från Apolloresan dör i en flygolycka som verkar ha inträffat i onödan. Den andra säger sig ha fått en religiös uppenbarelse under månfärden -- någonting han aldrig nämnde till sina medresenärer -- och har nu startat en egen religiös sekt. En stad där Baedecker har tillbringat ett par år bestämmer sig för att instifta Richard M. Baedecker-dagen och inbjuder honom till en festival. De har dock missat i sina efterforskningar -- Baedeckers mellannamn är Edgar.
Mer och mer början Baedecker undra vad det egentligen är för mening med alltihopa. Romanen börjar med att han reser till Indien för att försöka övertala sin son att komma hem igen. Sonen är mycket upptagen och träffar bara sin far under ett par korta tillfällen. Baedecker träffar däremot en ung kvinna vid namn Maggie Brown där. Scott har skickat henne för att möta honom vid flygplatsen eftersom han inte har tid att komma själv. Hon följde ursprungligen med Scott till Indien i studiesyfte men studerar inte hos hans guru. Istället blir hon mer och mer ett stöd för Baedecker.
Simmons har verkligen lyckats att åstadkomma bra miljöbeskrivningar; i de delar av romanen som utspelar sig i Indien så känns det verkligen som om man vore där och trängdes bland heliga kor och svettdrypande turister. Oavsett vad det är som beskrivs så känns det verkligen som om man själv ser hur det ser ut och känner hur det känns. När jag först läste om den här boken så var jag rädd för att den skulle vara tråkig. Det visade sig snart vara fel -- så fel det bara kan bli. Simmons skriver både lättläst och engagerat och är bra på att beskriva personer så att de känns trovärdiga. Boken är bitvis sorglig men utan att vara deprimerande. Det här är en bok som engagerar läsaren -- läs den!
Star Wars: The Jedi Academy Trilogy Volume III: Champions of the Force av Kevin J. Anderson, ©1994, Bantam, 322 sidor.
Månens dragningskraft (Phases of Gravity) av Dan Simmons, ©1989, 1994, översättning Gunilla Dahlblom & K. G. Johansson, Bra Böcker/Wiken, 279 sidor.