Maskinen fungerar

Daniel Pargman
Staden förföll men maskinen fungerade.

--- Jodå, lite nedgånget kanske det hade blivit, men tänk på allt det positiva då! Progzy kunde verkligen inte förstå vad hans farbro Arne dillade om. Allt som man någonsin skulle vilja ha fanns ju inom räckhåll utan att man ens behövde resa sig ur stolen.

--- Tänk vad mycket annat viktigt vi hinner med nuförtiden. Jag kom faktiskt till 322:a nivån i Ultra Super Mario Brothers XXIV igår och det har ingen annan jag känner lyckats med än. Vad säger du om det!?

--- Och hur skiljer sig den från den 321:a nivån då, Progzy? När jag var liten så hade vi roligt tillsammans, utomhus. Ibland plankade vi in i tunnelbanan och tjuvåkte mellan vagnarna för att imponera på varandra och ibland kastade vi stenar genom bankernas skyltfönster. Ja det var förstås innan jag läste till ingenjör och började bygga kubiker.

--- ... och nu sitter jag i min kubik och det finns väl inga skäl att gå ut igen, sade Progzy med irritation i rösten. Progzy blev plötsligt väldigt trött, sträckte sig framåt och bytte abrupt kanal på tvfonen. Farbror Arne försvann innan han ens hade förstått vad som hände.

--- Välkommen åter, hälsade Mario samtidigt som han värmde upp inför kvällens äventyr. Innan han återupptog sitt sammarbete med Mario, skänkte Progzy en sista tanke till farbro Arne. Nu började farbror verkligen tappa greppet! Den sista tunnelbanan rostade sönder för tio år sedan och några hela skyltfönster kunde han inte påminna sig om att han någonsin sett i sitt hela 32-åriga liv, utom på teve förstås.

Fyra timmar senare stod Mario vid brandstationen och flämtade, helt utpumpad.

--- Jag orkar inte mer Progzy, jag måste få vila. Jag har mjölksyra upp till armhålorna. Får jag påminna om att min utmattning har nått nivå 7 nu.

--- Oj, jag visste inte att du var så trött! Du har förstås rätt, en rast skulle inte vara fel nu. Jag har inte ätit sedan i morse.

--- Bra, vi ses senare då, sa Mario.

--- Ja, se till att vila ordentligt så att du är redo för en ny dust sen.

Marios utmattning bestämdes förstås bara av en kodsnutt någonstans i styrprogrammet och denna kodsnutt växlade Progzy dagligen mellan att prisa och förbanna. Han visste att ''Föräldrar som bryr sig'', med Tipper Gore i spetsen hade tvingat spelindustrin att utforma spelen så i slutet på 90-talet. Det var då antalet spelberoende ungdomar sköt i höjden, men då var det annorlunda mot nu. That was then and this is now, same same but different. Nuförtiden fanns det ingen som ville göra något annat än att bara sitta i sin kubik och roa sig. Så varför skulle man inte få spela så länge man ville? Varför måste Mario bli trött några gånger varje dag, och varför måste han sova åtta timmar varje natt?

Att världen omkring honom såg ut som skit brydde sig väl inte Progzy om, han hade minsann viktigare saker för sig. Förresten hade han ju 23000+ landskapsbilder lagrade i väggbasen och om han tröttnade på dem så kunde han delegera åt väggen att komponera en helt ny databas. Bara fantasin satte gränser.

Tänk att människosläktet till slut befriades från arbete och att han, Progzy, fick uppleva den dagen när han fick göra det han ville hela dagen, hela livet, hela tiden. Detta är paradiset, tänkte Progzy, bara att molnen är utbytta mot kubiker.

På nätterna drömde han lyckliga drömmar. Han och Mario sprang tillsammans över ett oändligt rutnät. Utanför kubiken fortsatte staden att förfalla men på morgonen var Mario utvilad igen.


LSFF:s hemsida