Fantastika 92

En kongressrapport av Michael Pargman
Så var det äntligen dags, den största svenska science fiction-kongressen på år och dar. Nu skulle man bli tillfredställd vad gäller science fiction och fandom så att det räckte för minst ett år framåt (i alla fall i Stockholm) -- blev det så?

Totalt lär det ha varit uppemot 300 deltagare, men så många kändes det aldrig som vi var. En av de positiva överraskningarna var att kongressen lockade fram många gamla och smått gafierade fans. Jag hoppas att vi kommer att få se mer av dem i framtiden -- de behövs.

För första gången skulle science fiction-rörelsen även locka in roll- och brädspelare till kongressen. Man lockade bland annat med en stor Diplomacy-turnering, en obefintlig Britannia-turnering (Hmm med mig som arrangör) och rollspel ledda av Kult-skaparna och kommittémedlemmarna Michael Petersén och Gunilla Jonsson. Av en slump -- eller för konspirations-teoretiker: ett illsinnigt försök att kväsa en potentiell konkurrent -- så arrangerade Äventyrsspel/Tradition sin rollspelskongress samma helg. Trots detta så var det tydligen en hel del spelande på Fantastika, men rollspelarna höll till någonstans bortom gården -- långt borta. Dem såg jag aldrig till -- utom möjligen till banketten, för där var en stor okänd massa.

Diplomacy blev en stor, liten, succé. Inte så att det skakade om fandom, men jag såg flera fans som fastnade där i timmar (no names -- diskretion krävs). Själv fick jag inte plats när jag väl hade tid. Ett annat litet lustigt spel i brädspelsrummet som väl lämpar sig för science fiction-fans, var Neo-bunnies som handlade om olika typer av strålningsskadade och muterade kaniner som stal mat och slog ihjäl varandra -- ett sött litet spel.

Nå, över till science fiction. Hedersgästen, Terry Pratchett, är ju ett riktigt konventproffs och en strid ström mer eller mindre lustiga ord flödade kontinuerligt ur honom. Med honom i en panel kunde man vara säker på att, om inte annat, bli road. Och kongressen använde honom nog i precis så stor mängd som han och åhörarna klarade av.

Andremannen, Lars Gustafsson, höll ett mycket tungt föredrag om Philip K. Dicks litteratur och religiösa uppenbarelser, men alla satt snällt kvar i salongen -- betyg: med beröm väluppfostrat. Efteråt visade han sig än mer mänsklig i baren, där han höll hov för ett dussin fans. Som förkunskap för att lyssna på LG borde man dock antingen vara teolog eller ha läst Dicks böcker och tagit en ordentlig funderare kring de religiösa frågeställningarna.

Hur ska man bedöma en science fiction-kongress i Sverige idag? Med tanke på hur svältfödd man kan bli, borde vi ju höja varje försök till skyarna. Jag är övertygad om att delar av kommittén jobbade oerhört hårt för att hålla programmet igång, men för att vara en så stor science fiction-kongress tycker jag att programmet saknade tyngd. Antalet paneldebatter med science fiction som huvudingrediens var alltför få, och för dem som varit med de senaste åren så var det få nya infallsvinklar. Däremot var det ibland väldigt tungt -- låt mig läsa rakt av från lördagens huvudprogram: Film-Auktion-Föredrag-Tal-Föredrag-Tal-Film/Bankett-Kolonshow-Panel- Panel-Film. Min tanke när jag ser detta program är att det är planerat av någon som definitivt inte själv tänker befinna sig i salen. Dessutom tycker jag att Fantastika borde ha växt upp och blivit tillräckligt stor att klara av ett program utan filmer i huvudprogrammet, alternativt att ha ett sidoprogram i samband med filmerna.

I programmet fanns två överraskningsfilmer och jag uppskattar verkligen att kommittén anstränger sig för att skaffa något alldeles extra i filmväg. Men vad är det de släpar in -- Sleepwalkers (av och med Stephen King) och Universal soldier (med Dolphie). Den senare dök aldrig upp beroende på ett missförstånd, men jag tror inte att den saknades. Sleepwalkers var en sällsynt usel smörja som försökte leva på effekter där mord utfördes med töntiga mordredskap som pennor, majskolvar etc. Möjligen var det ett medvetet försök att göra en kalkonfilm och sådant blir sällan lyckat. Vilken syn får man utifrån på en science fiction-kongress med sådana (om än hemliga) ''dragplåster''?

Auktionen var helt okay (även om det var någon som snodde de två sista böckerna i Aldiss boksvit om Helliconia, som jag höll på att samla på mig -- må du tvingas att köpa de första böckerna i bokhandeln). Allt blev tyvärr inte sålt på auktionen beroende på tidsbrist -- och de som fick sina böcker sålda var främst de som extraknäckte som auktionsutropare.

Publokalen var en stor och trevlig samlingsplats, och puben var okay med hyggliga priser. Extra bonus för den lilla stund som de hade mörkt öl på fat.

Kongressens höjdpunkt tycker jag var fredagskvällen i puben, där resterna av irlands-folkrockarna Molly Maguires underhöll i timme efter timme ivrigt påhejade av Johan Anglemark.

Det fanns ett omfattande videoprogram med storbilds-tv vilket säkert gladde en del. Själv gick jag bara förbi, men det tycktes alltid sitta ett dussin personer där.

Av Kolonshowen minns jag framförallt att Linköping plockade hem tre eller fyra priser, mycket tack vare ConFuse 91. Vidare plockade Lars Olsson hem det fjärde artistpriset i rad!! Vem kan ta upp konkurrensen?

Vad var det för fel på paneldebatterna? Allmänt kan man säga att alltför många var dåligt förberedda. Det räcker inte att ha läst en massa och att minnas att någon skrev något eller kunna rabbla filmrepliker, många gånger saknades någon förståelse eller analys av det man sett eller läst. Som lysande undantag måste Mats Linder, John-Henri, John Alexander och Carl Johan De Geer nämnas.

Kanske har det med ''salens psykologi'' att göra. Paneldeltagarna på ett podium högt uppe och på långt avstånd från åhörarnas 300+ stolar, där ofta endast ett fåtal lyssnare satt utspridda. Det är inte en miljö som frammanar interaktion. Ta istället lärdom av ConFuse. Det är bättre med en liten, men välfylld, sal, där publiken kommer nära panelen. Det känns som man lär känna paneldeltagarna och det uppmuntrar till dubbelriktad kommunikation (minsta ljud i publiken kan uppfattas av panelen och förändra deras inlägg). I en så liten grupp som de science fiction-intresserade utgör i Sverige är det av största vikt att uppmuntra och stödja nykomlingar och intresserade. I en liten sal kan alla vara med. I en stor sal blir man sittande passiv, och om panelen inte är bra ska det mycket till för att inte bli uttråkad och vandra iväg utan att någonsin återkomma.

Varför envisas vi förresten med att kalla detta för kongresser? Okay -- som en översättning av ''Convention'', men konvent skulle gå lika bra, och dessutom ligga närmare sanningen eftersom betydelsen då skulle vara möte, sammankomst. Ordet kongress är för alltid besudlat av fackliga och politiska kongresser med omröstningar och beslut som huvudingredienser.

Jag hoppas att det bland de 300 deltagarna fanns nya fans, och att de blev tillräckligt intresserade för att vi ska få se dem igen. Själv är jag en sådan som inte ger upp (även om jag ibland har tråkigt), så jag kommer säkert när de kallar igen -- och jag uppmanar er alla att göra detsamma. Kom -- och hjälp till att göra svenska science fiction-kongresser roliga, intressanta och innehållsrika. De blir definitivt inte bättre om ni stannar hemma.

Denna artikel är skriven med stöd och synpunkter från Daniel Pargman.


LSFF:s hemsida