Bokprat: av Britt-Louise Viklund Genom att skriva några recensioner för Månbladet har jag upptäckt två saker. För det första att det blir mer givande att läsa en bok med baktanken att sedan recensera den. För det andra att det är enklare att skriva om böcker som jag inte tycker om. Det är både lättare och roligare att vara elak och det finns alltid mycket mer att säga om varför en bok inte är bra. Att skriva något uppskattande är mycket besvärligare. Det är svårt att sammanfatta varför en bok ingivit sådana positiva känslor. Den här gången måste jag ändå börja med några böcker som jag varmt rekommenderar. I MÅNBLAD ALFA nummer 9 recenserade jag AN ALIEN LIGHT av Nancy Kress. Då prisade jag författarens stil och personteckning med levande och trovärdiga karaktärer. Efter AN ALIEN LIGHT har Kress kommit med BRAINROSES som har samma goda egenskaper, även om böckerna skiljer sig mycket åt beträffande miljö och handling. Kress har ett slags elegans i språket och i sitt berättande som gör hennes böcker extra njutbara. I BRAINROSES inte alltför avlägsna framtid kan sofistikerad medicinsk och kirurgisk behandling avlägsna den blockering som hindrar människor från att minnas sina tidigare liv. En del av Kress styrka som författare ligger i hennes starka personskildringar. Här har hon placerat tre karaktärer i centrum för handlingen. Läsaren får följa dem och lära känna dem, deras tidigare liv och motiv för att genomgå behandlingen. Beskrivningen av hur de försöker anpassa sig till ett liv där minsta lilla vardagliga föremål eller händelse kan locka fram ett minne från en tidigare tillvaro är fascinerande. Spänningen stiger när det sedan visar sig att det tre huvudpersonerna är oförklarligt bundna till varandra genom sina tidigare liv, och att det även finns en koppling till uppkomsten av en fruktad virusepedimi --- typ AIDS --- som sprids på ett ännu okänt sätt och vars tragiska konsekvens är att den som drabbas inte kan bilda nya minnen. Nancy Kress har skapat en trovärdig framtid, idéerna är intressanta, karaktärerna engagerande och upplösningen dramatisk. Vad kan man mer begära? Carina Björklind recenserade i förra MÅNBLAD ALFA (nummer 12) de två första delarna i Rebecca Ores serie om Tom Red Clay. Hennes bedömning av böckerna var mycket positiv. När jag nu läst hela triologin BECOMING ALIEN, BEING ALIEN och HUMAN TO HUMAN vill jag ta chansen att ytterligare rekommendera dessa tre böcker som inlevelsefull, tankeväckande och trovärdigt ger en modern version av ett klassiskt tema. Egentligen är det ganska fantastiskt att någon vågar skriva om hur ung man tar hand om en skadad utomjording, får följa med till annan planet och där utbildas vid Federationens akademi. Det låter nästan löjligt men låt er inte avskräckas. Ännu mer fantastiskt är nämligen att Ore kunnat förnya och skapa något eget av dessa gamla ingredienser. Även om idén inte är ny så är utförandet unikt. Författaren har lyckats med att berätta om det främmande så att det känns nära och hon behandlar svåra men viktiga frågor om till exempel lojalitet och vänskap utan att ta till enkla lösningar. Genom triologin far man följa samspelet mellan huvudpersonen Tom och de varelser runt honom som Ore lyckats levandegöra. Böckernas spänning koncentreras mer till det inre än det yttre skeendet, till relationerna mellan karaktärerna och till den utveckling de genomgår. Trots det saknas inte en dramatisk handling i beskrivningen av Toms arbete för Federationen eller en levande och trovärdig miljöskildring. Bland annat beskrivningen av ett besök på en multirasherrtoa visar att Rebecca Ore har humor och att hon tänkt igenom sina miljöer in i minsta detalj. De här böckerna hör till det bästa jag läst. Triologin förtjänar att bli en klassiker. Har ni läst Allen Steeles tidigare böcker? Gillade ni dem? Då kommer ni nog också att uppskatta LUNAR DESCENT. Den som inte tyckte om ORBITAL DECAY och CLARKE COUNTY, SPACE kan spara sina pengar för Steele tycks skriva helt enligt receptet "why change a winning concept?". LUNAR DESCENT är alltså mer av samma sak som tidigare --- en hyllning till den strävsamme arbetaren och till rockmusiken. Steele berättar här om hur Skycorp skickar en ny chef till sin industrianläggning på månen för att ta itu med problemen och om hur de hårt prövade anställda där till slut tröttnar på arbetsförhållandena och bolaget. De tar saken i egna händer och eftersom de är hyggliga, om än råbarkade, och med hjälp av några långt drivna otroliga sammanträffanden slutar allt lyckligt. LUNAR DESCENT liknar i mycket de två tidigare böckerna. Samma uppbyggnad av handlingen, samma actionfyllda upplösning och samma karaktärstyper som huvudpersoner. Men ... det som i ORBITAL DECAY kändes nyskapande och överraskande börjar nu bli enformigt. LUNAR DESCENT är dock inte någon genomdålig bok. Den ger bra underhållning, språket är lättflytande och tempot är bra. Det som blivit Steeles kännemärke --- den oglamorösa skildringen av det hårda livet som arbetare i rymdmiljö --- kan nog också vara intressant för den som läser Steele för första gången. Problemet är att vid tredje boken enligt samma mall har man läst det förut och personerna i de olika böckerna börjar flyta ihop eftersom Steele inte förmått skapa människor, det är bara en samling karaktärsdrag. Trots att boken är fylld av tekniska detaljer blir helheten därför inte trovärdig. Till detta bidrar också att Steele i bok efter bok envisas med att låta sina karaktärer vara anhängare av 60-talskultur utan att närmare förklara hur denna kulturella renässans kommit till stånd. I LUNAR DESCENT har Steele också tappat något som fanns i de båda tidigare böckerna och särskilt i den första, ORBITAL DECAY. Där var berättelsen mörkare, något som saknas i den senaste boken. I ORBITAL DECAY hade Steele faktiskt modet att ge boken ett i stort sett tragiskt slut, något som i mitt tycke nästan alltid ger ett större intryck av realism och gör en bok bättre än när "de levde lyckliga i alla sina dagar". Till sist en bok som får mig blev en besvikelse, George Alec Effingers THE EXILE KISS, uppföljaren till WHEN GRAVITY FAILS och A FIRE IN THE SUN. Två aspekter av boken är dock bra. Läsaren får fortsätta att följa huvudpersonen Marid Audran som alltmer snärjs in i Friedlander Beys garn av makt och hänsynslöshet. Marid är en person som har tillåtits utvecklas genom de tre böckerna. Den som har följt honom genom de två första bör också läsa THE EXIL KISS. Effinger visar hur Marids nya levnadsförhållanden både lockar med makt och respektabilitet samtidigt som Marid själv inser vilken förvandling han genomgått och hur han avtrubbats. Han beordrar mordet på en fiende och trots att ordern skrämmer honom avstår han inte; mannens död är "nödvändig". Samtidigt har det nya livet lockat fram en del nya och bättre sidor hos Marid, till exempel försöker han visa sin påtvingade hustru hänsyn och sin mor respekt. Marid Audran är en sammansatt och därför inressant personlighet med både svaghet och styrka inom sig. Till bokens positiva sidor hör också den ovanliga miljön med sin grund i arabisk-muslimsk kultur. Den är intressant som omväxling till den vanliga västerländskt-kristna som är normen i många sf-böcker. Tyvärr verkar boken i övrigt dåligt genomtänkt. Där de två tidigare böckerna innehöll elegant avrundade mysterier tycks den tredje bara hjälpligt hopfogad med lösa trådar överallt. Slutet kommer plötsligt och överraskande. Det känns som en nödlösning eftersom det inte förberetts tidigare i boken. Jag anser att det är ett grundkrav på en bra historia att om en teknisk detalj är en viktig del av upplösningen ska den på något sätt föras in i handlingen tidigt och inte bara dyka upp mot slutet när den behövs. Efter att ha avslutat boken satt jag också och grubblade på frågor som till exempel varför Friedlander Bey måste föra Marid till ett motell för att hota honom, i ett försök att avbryta hans tablettmissbruk. Det framstår som något egendomligt att hotandet inte kan ske i hemmiljö eftersom de båda bor i samma hus. Till bokens nackdelar hör också att den inte innehåller särskilt många sf-ingredienser. Marid och Friedlander Bey utsätts för en komplott, anklagas för mord och skickas i exil ut i öknen, förhoppningsvis för att dö. De räddas dock av en grupp nomader och lyckas återvända för att rentvå sig och söka hämnd på sina motståndare, något som underlättas av de kunskaper och erfarenhet Marid inhämtat under exilen. Visst förekommer en del teknisk utveckling och några "moddies" och "daddies" men nästan inget som verkligen är nytt eller nödvändigt för handlingen. THE EXILE KISS är en typisk mellanbok, liksom Allen Steele med LUNAR DESCENT tycks Effinger ha fastnat i ett mönster som han inte lyckats förnya. Man kan nog utgå ifrån att serien kommer att fortsätta. -- Britt-Louise Viklund --