Bokprat Britt-Louise Viklund Roger MacBride Allens THE RING OF CHARON är en trevlig bok som jag rekommenderar till den som vill ha en stunds underhållning. Inte bara en stund förresten, boken är på 500 sidor. Det här är ingen originell bok. Snarare kan man nog kalla den traditionell. Med sitt omfattande persongalleri och fartfyllda handling påminner den om många andra i kategorin lättsam sf. Traditionsenligt är boken naturligtvis också mycket tekniskt orienterad med uppfinningar och rymdfärder. Historien börjar på Pluto med ett experiment med en "graser beam", dvs en gravitationsstråle eller -puls. Provet är i och för sig lyckat men får oväntade konsekvenser --- jorden försvinner. Det visar sig att utomjordingar kidnappat planeten genom ett svart hål och nu smider skumma planer beträffande resten av solsystemet. De människor som blivit kvarlämnade på Mars och på olika rymdstationer kämpar genom resten av handlingen för att förstå vad som hänt och för att sätta käppar i hjulet för utomjordingarna. Läsaren får också följa vad som händer på den försvunna jorden. Allen är --- som framgått --- inte någon originell författare. Han har knyckt ideér både här och där. Arthur C Clarke verkar ha gjort stort intryck och man kan känna igen ideér från 2001, 2010 och RENDEZVOUS WITH RAMA. Det gör nu inte så mycket eftersom Allen lyckats få ihop det hela blandat med egna påhitt så att det ändå blir läsvärt. Hans utomjordingar är till exempel ganska trevliga. Inte egentligen onda, även om det kan verka så ur mänsklig synvinkel, utan helt enkelt annorlunda med ett annat och betydligt längre perspektiv på tillvaron. Fundera också en stund på filosofin i Naked Purple-rörelsen, även kallad The Pointless Cause, en rörelse där överdriven effektivitet är misstänkt och brandkåren tänder eld på hus. Dock lider boken av vad jag skulle vilja kalla "E E Doc Smith-syndromet". Genom hela handlingen kommer huvudpersonerna på lösningar som klarar av problemet precis i sista stund, ofta genom någon teknisk utveckling i stil med "om de ökar styrkan i sin gravitationsstråle måste vi göra så här för att förstärka vår". Efter ett tag blir det väl uppenbart och lite störande med alla sammanträffanden. THE RING OF CHARON är ingen djupsinnig bok. Istället är den perfekt en lördagskväll i november när man känner sig lite förkyld och det inte är något bra på TV. När det gäller Allens bok är det inte främst ideérna utan utförandet som gör den läsvärd. Det känns som om den skrivits med gott humör och glimten i ögat. Med Brian Stablefords THE EMPIRE OF FEAR är det tvärt om. Idén är bra med den räcker inte ensam till för att göra boken intressant. Under ConFuse 91 berättade Stableford om hur han under senare år försökt skapa "vetenskapliga" vampyrer och varulvar, dvs ge varelser ur fantasy- och skräckgenren en vetenskaplig bakgrund och biologisk förankring. I THE EMPIRE OF FEAR utvecklar Stableford sin version av vampyrlegenden. Europa på 1600-talet styrs av en överklass av nästan odödliga vampyrer. Vampyrismen kan spridas vidare och överföras genom hemliga riter men inte ens vampyrerna själva känner till hur det egentligen sker och förstår inte den bakomliggande vetenskapliga förklaringen. Huvudpersonen i boken är Noell Cordery, en 1600-talsforskare och motståndare till vampyrväldet, som tillsammans med sina vänner, bland annat en pirat och en vis munk, företar en resa till Afrikas inre där Edens lustgård ska ha legat och där vampyrismen påstås ha uppstått någon gång för mycket länge sedan. Noell Cordery lyckas också lösa gåtan med att skapa nya vampyrer och när hemligheten sprids uppstår blodiga krig för vampyradeln försöker genom grym terror behålla sin maktställning. Grundidén är bra och förklaringen till vampyrismen och dess följder --- till exempel långt liv och tvånget att dricka blod --- är väl uttänkt, precis som man kan förvänta sig av en författare som studerat biologi. Problemet är istället att denna alternativa historia inte är tillräckligt annorlunda och att man inte får tillräcklig inblick i hur samhället påverkats av vampyrernas närvaro eller i vad vampyrismen innebär för individen. Vill man skriva om hur adeln gör allt för att behålla sina privilegier kan man skriva en historisk roman och behöver inte blanda in vampyrer. I långa avsnitt av boken tycks vampyrismen inte heller fylla någon större funktion för handlingen. Den del som skildrar expeditionens vedermödor i Afrika med gräsbränder och anfall från fientliga infödingar kunde till exempel lika gärna vara en berättelse om sökandet efter elfenben eller Nilens källor. Det är tråkigt att Stableford inte bättre tagit till vara sin goda idé och utvecklat den. THE EMPIRE OF FEAR är helt enkelt tråkig och inte särskilt läsvärd. Det är synd eftersom alla som läst JOURNEY TO THE CENTRE och dess uppföljare vet att Stableford kan skriva intressant, originellt och underhållande. Till sist några ord om Dan Simmons' HYPERION. Inte något försök till recension alltså. Bara några tankar och intryck efter första genomläsningen av Simmons mäktiga 1000-sidiga verk. Jag tror knappast det går att göra boken rättvisa och skriva en genomtänkt recension av en så detaljrik och komplex bok efter att bara ha läst den en gång. HYPERION är på många sätt en typisk sf-bok. Den har de vanliga ingredienserna --- vida perspektiv vad gäller tid och rymd, främmande kulturer och ideér, tekniska framsteg. Simmons har dock lyckats driva allt detta ännu ett steg längre än vanligt, han har målat med bredare penslar och starkare färger. Kombinerat med spännande handling och starka, engagerande karaktärer blir resultatet en bok som höjer sig över mängden. HYPERION påminner mig konstigt nog om SAGAN OM RINGEN. Skillnaden är naturligtvis stora eftersom HYPERION klart hör till sf-genren. Det böckerna har gemensamt är sin ovanliga bredd och djup med många hopflätade levnadsöden och dramatiska händelseförlopp. Båda bygger också starkt på quest-temat. En annan likhet mellan böckerna är att jag inte uppskattade någon av dem till fullo förrän jag läst flera hundra sidor. Båda tycktes mig rätt tråkiga till att börja med. De första 500 sidorna av HYPERION består nästan helt av resenärernas olika berättelser om sina levnadsöden och tidigare kontakter med planeten Hyperion. Under sin pilgrimsfärd till "The time Tombs" turas de om att berätta för att försöka förstå varför just de blivit utvalda och för att få ledtrådar till sin egen och civilisationens räddning. Denna uppdelning av boken i korta avsnitt känns först irriterande. Handlingen splittras och pilgrimerna tycks inte komma någonstans på sin färd. Först efter ett tag börjar mönstret ta form och man inser att de olika levnadsödena verkligen är en betydelsefull del av själva mysteriet och inte bara ett tidsfördriv på vägen. När pusselbitarna börjar falla på plats sveps man med av handlingen. De olika berättelserna har givit Simmons möjligheten att blanda olika stilar och teman, vilket kanske bidragit till bokens popularitet. Den innehåller till exempel en detektivhistoria, skräck, cyberpunk, kärlekshistorier och ekologiska varnande exempel. Något för var och en alltså. HYPERION är en imponerande skapelse och jag kan inte göra annat än att stämma in i hyllningskören. Jag har skrivit om de båda böckerna HYPERION och THE FALL OF HYPERION som om det var en bok, vilket också från början var meningen. De kan inte läsas fristående och jag tror dessutom inte att man bör vänta för länge med att läsa andra boken. Personerna och detaljerna är så månge att man riskerar att glömma något väsentligt och förlora fotfästet i den vidsträckta handlingen. -- Britt-Louise Viklund --