RECENSIONER DEATH IS A LONELY BUSINESS av Ray Bradbury. 1986, Grafton Books, 239 sidor Då jag läst hela DEATH IS A LONELY BUSINESS och funderat över den en dag eller två, stod det klart att boken bakom handlingens omsorgsfullt konstruerade fasad handlar om författarens funderingar kring döden och vänner. Det är en lågmäld bok som egentligen inte är SF, men som inte heller förlorar på att stoppas in i det facket. Jag upplevde boken, snarare än läste, och jag fick se den lilla staden Venice, California, och dess invånare framför mig som om jag fick bläddra i ett gammalt fotoalbum och titta på sol-gulnade fotografier. Ray Bradbury satt bredvid och berättade anekdoter kring bilderna. Handlingen kretsar kring den unga, och ganska framgångsrika, science fiction-författaren och den desillusionerade, också författande, kriminalkommisarien Cal. DEATH IS A LONELY BUSINESS berättas av ynglingen under sommaren 1949. Han blir indragen i ett rått mord, försöker leva på sitt författarskap och tar med oss läsare till sina vänner. Staden Vencie, vännerna och alla andra innvånare beskrivs med en kärleksfull noggrannhet som sällan återfinns hos en författare. Det sövande skumpandet i spårvagnen, den kalla ölen hos Cal, rädslan för mördaren och nostalgin, ja! allt är så skickligt beskrivet! Att kalla Ray Bradbury en av världens, idag levande, hantverksmässigt förfinade författare är inte heller efter Death is a Lonely Business någon överdrift. -- Andreas -- MONA LISA OVERDRIVE av William Gibson. Gollancz, 1988, 251 sidor Äntligen har Gibsons tredje och förmodligen sista bok i Sprawl-triologin (Sprawl är namnet på det hårt industrialiserade nord-östra USA) utkommit. Och lästs! Som de flesta känner till var NEUROMANCER den första och COUNT ZERO den andra boken i den serie av verk som utspelar sig i en nära och dekadent framtid. Med sina båda första böcker kammade författaren hem både Nebulan och Hugon två år i rad! Vi får se om han gör om bravaden vid 1989 års bedömningar... Gibson målar i sina böcker upp en grymt nedgången värld där datorer och knark är i var mans ägo. Hårdföra multinationella företag styr politik, kriminalitet och teknik. Rent allmänt spelar tekniken en stor roll i William Gibsons böcker. Det är inte den traditionella SF-aspekten av teknologi han målar upp. Inga glänsande rymdskepp, inga vackra androider eller duktiga, brillianta vetenskapsmän. Nej, Gibson visar oss hur människor verkligen använder tekniken: som idag fast drivet till sin yttersta spets. Fruktansvärd miljöförstöring, knark som är lätt att använda (små självhäftande ampuller som fästes på kroppen), neuroelektriska applikationer för att hororna skall lida så lite som möjligt, omoraliska vetenskapsmän och illegala kroppsbanker. En viktig idé i Gibsons böcker är att all databehandling sker via den s.k. cyberrymden: ett slags människotillverkat, symboliskt mikro-kosmos (jmf. A DREAM OF WESSEX). I denna värld arbetar s.k. jockeys, eller programmerare. En stor del av handlingen i MONA LISA OVERDRIVE och de tidigare böckerna är knuten till just cyberrymden. William Gibson använder i sina böcker cyberrymden som ett slags astral- eller andevärld där hjältarna eller bovarna utspelar ungefär halva handlingen. Utan cyberrymden klarar man sig inte i verkligheten, och tvärt om. Simstim är en annan av Gibsons älsklingsleksaker. Det är framtidens video a la filmen BRAINSTORM, dvs känselcentrat i hjärnan stimuleras direkt med alla intryck för att få en så heltäckande upplevelse som möjligt. Gigantiska simstim-stjärnor pumpas fram till allmänheten av de hänsynslöst komersiella korporationerna. Det är världen enligt William Gibson. Nu till innehållet. För att en Gibson-bok skall bli en Gibson-bok krävs ett antal givna ingredienser, och självklart finner man även dessa i MONA LISA OVERDRIVE. En ganska tunn handling på ett kidnappning- eller stöld-tema är skelettet. Gibson älskar att ha fyra eller fem prarallella handlingar som sedan möts i de sista kapitlen. I MONA LISA OVERDRIVE är det fyra. Därefter kryddar författaren med alla de finesser som jag beskrivit ovan. Tekniska beskrivningar av allt. Men det är inte beskrivningar på ett sätt som skall förstås av läsaren. Nej, Gibson har fyllt alla sina böcker med obegriplig slang och termer som inte existerar idag. Persongalleriet brukar bestå av klische-personer av anti-hjälte karaktär; tillräckligt beskrivna för att vara påtagliga. Vad är det som gör William Gibsons böcker läsvärda om de nu är så billigt konstruerade? Anledningen till att jag gillar MONA LISA OVERDRIVE, och hans tidigare böcker, är att de är fyllda till bredden med action och SoW! De som gillar djupa böcker med gömda budskap kan leta efter andra böcker. Gibsons värld är smutsig och svämmas över av brottslighet och misär. På ett sätt känns det som en profetsia om vår egen värld. I Gibsons mörkaste drömmar är det tekniken är det som styr människan, inte tvärt om. Just dit är vi på väg om vi inte skärper oss! Jag kan förstå dem som kritiserar William Gibsons olika tekniska utrustningar, för de är säkert inte troliga. Men jag ser dem mer som ett medel för författaren att föra handlingen i boken vidare; inte som nya uppfinningar. Visst verkar det läckert med en liten simstim-utrustning, eller ett cyber-deck för att bryta sig in på grannens hemliga dagbok.... I denna tredje bok i Sprawl-serien har Gibson tagit steget fullt ut när det gäller att använda sig av voodoo- och astralplan-parallellen till cyber-rymden. Cyber-rymden har blivit en egen värld: med egna gudar och egen utveckling. En helt ny religion, hoodoo, och nya myter bland jockeys och wireheads uppstår. Hela detta koncept är helt underbart om man tycker om mystik baserad på högteknologi (jmf. cargo-kulten). Jag rekommenderar boken till dem som kan läsa SF utan att irritera sig på författarens tekniska fabuleringar, och dem som samtidigt uppskattar action, SoW och hänsynslös spänning. Ni andra läser MONA LISA OVERDRIVE på egen risk... -- Andreas Björklind -- Y av Mika Henry Tenhovaara. 1988, Janus Förlag, 92 sidor Y är några timmars sällsam resa. Läsaren färdas genom ett böljande landskap med många, men mjuka, tvärkast. Resan börjar på vad som förmodligen är en sekelskiftesherrgård, kallad Jennifer Joinings. Huvudpersonens färd slutar här och han ämnar tillbringa veckoslutet tillsammans med vänner. Vi reser genom huvudpersonens tankegångar som kastar hit och dit, men ändå ger en genuin känsla av det kaos som ofta råder då man anländer till en plats där man skall stanna ett kortare tag. Huvudpersonen slår plötsligt i huvudet - och vi är iväg. En sällsynt poetisk upplevelse, som ändå är prosa. Y är en upplevelse som jag rekommenderar. Gärna med mycket te och en skön fåtölj i ett sträck. Originalet, SONNETTENZIMMER, ur vilket Y har redigerats fram ur har jag delvis läst, och Y är definitivt mer läsvänlig och lättillgänglig, men något av charmen har samtidigt gått förlorad i och med att texten delats upp i stycken. De långa partier av helt osammanhängande ord som finns i orginalet, de saknar jag dock inte! Det var främst dessa som fick mig att inte tränga djupare, när den kom i stenciltryck. Med tanke på de noveller Mika blivit berömd för, de om CDL, så märks det att Y är skriven många år och erfarenheter senare. Han har utvecklats. Mika Tenhovaara är idag kanske mest känd som utgivare av ARNOLD LAYNE HAD A STRANGE HOBBY som nu har kommit upp i nummer 163. Men han har ett långt förflutet som novellskribent och har bland annat gett ut novellfanzinet OMIKRON i många år. Om du får tag på någon av hans CDL-noveller, så läs dem. De är löften om vad som kan komma.... -- Carina Skytt -- BABEL 17 av Samuel R Delany. 1969 ($ 1966), Sphere Books, 158 sidor Denna gamla läckerbit finns säkert att få tag på i nyare upplagor för er som inte har läst den. Ni har en GoshWoW-bok oläst! BABEL 17 börjar mycket lågmält, men utvecklas som en blomma --- den knoppas och i mitten någonstans slår den ut, med sådan lätthet att man inte märker det, riktigt, förrän jag sitter alldeles tagen, betagen, bedragen. För den handlar om att bli bedragen på sitt språk. Att hämmas genom ett begränsat språk som omöjliggör utveckling. Och boken är slut långt innan blomman vissnat och skönhetsupplevelsen försvunnit. Personskildringen känns mycket genuin, personerna tecknas på ett mycket levande sätt, de utvecklas naturligt genom berättelsens gång, genom möten med nya människor och kriser inom gruppen. Världen är inte svart/vitt, inte heller kan den klassas som varken dirty eller skinande metall, utan ganska normal, förutom vissa tekniska framsteg. Det är en värld som jag inte tycker att det skulle vara alldeles otänkbart att leva i, "på riktigt", och det är inte ofta som en författare lyckas så bra med miljöbeskrivning, att den känns bra, fast det är omöjligt att sätta fingret på vad som var bra. Jag missstänker att jag upptäckt "a favorite writer to be". -- Carina Skytt -- BURNING CHROME av William Gibson. 1986, Gollancz, 200 sidor William Gibson, av somliga kallad grundaren av dagens cyberpunk, har förutom sina tre romaner skrivit en mängd noveller. Det är några av hans första som utgör volymen BURNING CHROME. Tio noveller ursprungligen publicerade mellan 1977 och 1985 i olika tidskrifter har här förts samman som ett monument över Gibsons tidiga produktion. Det är dock inte enbart eget stoff: "The Belonging Kind" är skriven tilsammans med John Shirley, "Red Star", "Winter Orbit" med Bruce Sterling och "Dogfight" med Michael Swanwick. Här finns både traditionell SF, i "Red Star", "Winter Orbit", och okonventionell SF, i "The Belonging Kind". De mest klassiksa exemplen på William Gibson-berättelser (se min recension av MONA LISA OVERDRIVE) finns i "Dogfight" och "Jonny Mnemonic". Mina favoriter är de raka cyberpunknovellerna och "The Gernsbach Continuum", som handlar om hur de brustna, idealistiska drömmarna likt spökskuggor slår igenom i vår värld.... -- Andreas Björklind --