Det här är på allvar. Jag har läst science fiction så länge jag har läst. Vilket förmodligen -- dystra tanke -- betyder att jag läst science fiction längre än de flesta av ConFuses deltagare har varit i livet. Trots det är jag om än åldrad inte fullt så lastgammal som det här kanske låter; å andra sidan är science fiction en ung litteratur. Påstår man att sf i den form vi känner den föddes när den fick sitt namn och sitt första novellmagasin, 1926, så fyller sf i år 66 år. Och i så fall har jag läst sf under ganska jämnt halva dess existens, för det var någon gång runt nyåret 1959 jag ungefär samtidigt hittade magasinen Häpna och Galaxy och Wennerbergs förlags pocketserie Rymdböckerna. Och blev såld. Jag förblev såld mycket länge. Men det förfärliga är att jag de senaste åren inte känner mig tillnärmelsevis så såld längre. Hänfördheten har börjat gå över. Inte i utmattnad eller ointresse; en sådan förändring vore kanske förklarlig utifrån mig själv om man nu antog att jag förändrats drastiskt. Utan långt värre: den har börjat övergå i besvikelse och likgiltighet. Och vad jag vill hävda är att det beror inte på mig själv, utan på science fiction. Sf har gradvis förändrats under de senaste tjugo eller tjugofem åren, och förändringen har accelererat tills den idag har förvandlat litteraturformen i så hög grad att mycket litet av det som en gång fascinerade och trollband mig återstår i den. Jag skall utveckla tanken. Men eftersom man skall vara ärlig och uppriktig och hederlig skall jag samtidigt här och nu redovisa att vad jag säger har inte enbart är tankar jag tänkt själv. Tvärtom har jag grubblat på dem och diskuterat dem med vänner och bekanta under de senaste åren, och mycket av vad jag kommer att säga är i större eller mindre grad bidrag de givit till diskussionen. Följaktligen redan här ett tack för synpunkter, inspiration och infallsvinklar till i första hand Anders Bellis, Peder Carlsson, Terry Carr, David Hartwell, Per Insulander, Charles Platt, Andy Porter, Ralph Vicinanza och Peter Weston. Några av dem håller med om det mesta av vad jag säger här; andra bara om enstaka påståenden. Några av dem har själva skrivit om sin syn på science fictions förvandling. Skyll ingen av dem för min text eller mina värderingar; jag talar bara i egen sak. Men på något plan har de bidragit till att konkretisera det jag tänker säga. När jag började läsa science fiction bestod genren fortfarande av en internationell men i allt väsentligt mycket liten, kunnig och krävande publik. Vid övergången från femtiotal till sextiotal utgavs sf i de flesta länder, men nästan överallt av ett litet fåtal förlag som i sin tur publicerade rätt få sf-titlar per år. Även om genren under femtiotalet gradvis förvandlats från att i första hand leva och utvecklas i novellmagasinen (deras sista storhetstid inföll i mitten av femtiotalet, när det i USA och Storbritannien samtidigt fanns ett fyrtiotal sf-magasin; 1960 återstod bara ett dussin av dem, och sedan dess har deras antal minskat ytterligare) till att i första hand publiceras i bokform, var den fortfarande liten både vad beträffar författare, redaktörer och läsare. De stora utgivarna i USA var förlag som Doubleday, Ace, Ballantine, Dell och New American Library; de och andra förlag utgav under 1960 totalt rätt jämnt 100 nya sf-titlar, medan ytterligare några dussin böcker tryckte om äldre romaner eller material ur sf-magasinen. En sak måste nog betonas redan här. När vi talar om genren talar vi rimligtvis om de böcker och magasin som allmänt betraktas som genrebunden icke-realistisk litteratur. 1959 och 1960 existerade bara "science fiction" som genrebegrepp; det var så det stod på magasinens titelsidor och på bokseriernas ryggar. "Horror", "Dark fantasy", "Fantasy" -- inget av de här och de numera otaliga relaterade begreppen existerade. En litterär genre begränsad till ett dussin var eller varannan månad utkommande tidskrifter och till omkring 100 boktitlar är inte något särskilt kommersiellt imponerande eller intressant fält. Mycket riktigt skulle man med energi och miniräknare förmodligen kunna åstadkomma en rätt korrekt uppskattning av sf-litteraturens totala omsättning i den engelsktalande världen av år 1960 -- och försedd både med en viss energi och en miniräknare föreslår jag att genren totalt omsatte omkring 2.500.000 dollar eller i svenska kronor på den tiden tolv och en halv miljoner. Det är föralldel inte så illa; räknat efter konsumentprisindex blir det i dagens kronor någonstans runt etthundrafemtio miljoner. Men möjligen är det inte så illa bara så länge man inte tänker på att Stephen King 1989 sålde den nordamerikanska förlagsrätten till tre romaner och en novellsamling för tillsammans 260 miljoner kronor -- eller på att det under 1991 såldes enbart amerikanska upplagor inbundna och i pocket av böcker av samme King för över femtio miljoner dollar eller på svenska 300 miljoner kronor. Gissningsvis omsätter Isaac Asimov idag ensam mer per år än hela sf-genren gjorde 1960. Science fiction av år 1960 var överskådligt och läsarmässigt som sagt begränsat. Upplagorna för magasin och pocketböcker låg kring 50 000 exemplar; förmodligen kan man med stor säkerhet påstå att det världen över fanns en kärnpublik på någonstans mellan tio och tjugo tusen inbitna sf-läsare som köpte och läste det mesta av utgivningen, medan resten av försäljningen var mera spridd bland marginellt intresserade. Kärnpubliken liksom författarna, redaktörerna och kritikerna som arbetade i genren var belästa, initierade, kunniga i sfs historia och intresserade av science fiction som idélitteratur: genren hade kontinuitet och utvecklades genom att författarna läste och inspirerade varandra. Kanske viktigare var att science fiction ensam bland de litterära riktningarna var upprorisk, avvikande, självmedvetet och avsiktligt utmanande. Genren accepterade inga påtvingade gränser för vad som var tillåtna teman, berättelser eller spekulationer; den vände sig utåt, inte inåt, och fordrade av sina läsare att också de var beredda att lyfta blicken från det vardagliga, trygga, invanda och ofarliga och se mot horisonten, mot framtiden, mot världen bortom vårt här och nu. I det slutande femtiotalets och begynnande sextiotalets internationella folkhem, där den "normala" kulturens mest dramatiska proteströrelse mot välfärdsetablissemangets villaförortsdrömmar utgjordes av beatnickarnas rödvinsberusade navelskådande, var science fiction något förunderligt, farligt och tjusande. Ingen skrev science fiction för att bli rik. Tanken var enfaldig; ingen kunde bli ens välbärgad på att sälja ett par tusen inbudna böcker eller fyrtio tusen pocketböcker prissatta till 35 cent. Tvärtom var sf-författarna sf-författare trots låga arvoden, liten publik och ett uttalat förakt från akademiker, litteraturkritiker och litterärt intresserade utanför genren. De var sf-författare därför att de delade de värden som fanns uttalade i sf, värden som bland annat bestod i respekt för kunnande och förnuft, kunskaper, trovärdighet och krav på originalitet. Att skriva science fiction var inte att försöka förutsäga framtiden -- men det var faktiskt att försöka utifrån dagens tekniska och naturvetenskapliga kunnande skapa en tänkbar, rimlig bild av en möjlig utveckling, förändring eller framtid. Syftet med berättelsen må ha varit ett annat, men omsorgen om och respekten for både berättelsens rimlighet och läsarnas intelligens fanns där, också i flertalet av de enklaste underhållningsromanerna från de mest populära utgivarna. Kanske viktigast -- och detta, menar jag, är verkligen viktigt -- var science fictions stora styrka och kanske unika egenskap att den primärt fungerade icke-metaforiskt; science fiction var en realistisk genre. Med det säger jag också att science fiction måste läsas helt annorlunda än modern litteratur i övrigt; i modern seriös litteratur är det undertexten, metaforerna, som utgör den centrala kommunikationslinjen mellan författare och läsare. Science fictions rationalistiska tradition kräver i gengäld att läsaren accepterar texten som bokstavligt representativ för en verklighet som givet vissa förutsättningar skulle kunna vara i detalj giltig. Alltför sent vill jag gärna i det sammanhanget ge en eloge åt en av de främsta bland svenska sf-kritiker, Sten Dahlskog, som för mer än tjugo år sedan klart såg den här distinktionen, även om han aldrig formaliserade den. På den tiden tillhörde jag dem som debatterade mot Sten; idag skulle jag tveklöst ställa mig på hans sida. För poängen var och är att science fiction genom sin rationalism, genom sitt insisterande på textens absolutism, förmådde och kan förmå erbjuda intellektuella och idemässiga värden som saknas i all annan samtida litteratur. Inget ont om metaforer, undertext eller symbolism; missförstå mig rätt. Men de är inte allena saliggörande, och sannolikt mår vi inte ens särskilt illa av att från och till fundera över att verkligheten kanske faktiskt är skild från vårt undermedvetna och dessutom möjligen också sträcker sig utöver vår egenhändigt upplevda vardag. Respekten för genrens regler och traditioner, den ömsesidigt fruktbara tematiska utvecklingen inom genren och omsorgen om genrens historia och kontinuitet var funktioner av science fictions särstallning som en liten, sluten genre med nära kontakter mellan de få redaktörerna, de något flera men fortfarande långt ifrån många författarna, och de inbitna och mest intresserade läsarna. Sedan började något hända. Och det som i första hand hände var förmodligen att sextiotalet inträffade och att sextiotalet förde med sig en förbluffande och varaktig effekt: fantastisk prosa, om man med det begreppet förstår icke-realistiska berättelser utan krav på trovärdighet, rationalism eller kunskapsgrundad spekulation, blev inte bara på modet utan förödande populär. Tolkien stod för genombrottet. Hans trilogi om Härskarringen utgavs ursprungligen 1954-56 och gav visserligen upphov till en hätsk kritisk debatt, men såldes under de första tio åren totalt i bara enstaka tusental exemplar. I mitten av sextiotalet upptäcktes Tolkien emellertid av den enorma amerikanska tonårsgenerationen och blev till en av hippierörelsens ikoner; en generation ungdomar uppväxta i det kalla krigets skugga och försedda med en förtärande skepsis mot teknologi och vetenskap vände sig istället med hänfördhet till snart sagt varje tänkbar irrationell idioti de kunde hitta, från makrobiotik och transcendental meditation till scientologi, psykedelisk konst och tron på en "inre" verklighet möjlig att nå med hjälp av droger, Maharishi Mahesh Yogi eller omläsningar av ringtrilogin. Jag raljerar naturligtvis; ändå tvivlar jag inte på att huvuddragen i tesen har stämmer. Tolkien var knappast boven i dramat; boven, om någon sådan finns, är istället de förlag som snabbt insåg att finns det en mångmiljonpublik för en roman om små, pälsklädda halvmänniskor som räddar en fantasivärld undan ett öde värre än döden, så finns det tveklöst åtminstone en miljonpublik för väldigt många andra romaner om små, pälsklädda halvmänniskor som räddar andra fantasivärldar undan öden värre än döden. Parallellt med den här utvecklingen, som vi strax skall återvända till, försiggick olyckligtvis en annan inom den mer traditionella sf-genren: den nya vågen, också den starkt inspirerad av sextiotalets revolt mot teknologi, "materialism" och etablerade hierarkier, proklamerade en "transcendental" ny sorts science fiction som skulle överge den "yttre rymden" till förmån för den, som man ansåg, aldrig förr utforskade "inre rymden". I klartext betydde det här förstås att vad man övergav var science fictions mest karaktäristiska särdrag: respekten för exakt kunskap och för plausibilitet och rationalism; själva den unika egenskap vi talade om ovan i termer av att science fiction skall läsas bokstavstroget i stället för intertextuellt eller metaforiskt. I dess ställe satte man subjektivism och ett uttalat förakt för genens traditionella hårdvara: det teknologiska idéinnehållet. Tongivande författare inom science fictions "nya våg" bekände sig inte bara öppet utan med stolthet sakna all kunskap om naturvetenskap och teknologi; man begagnade sig av vad man uppfattade som genrens "symboler" och "rekvisita" -- tidresor, stjärnskepp, utomjordiska varelser, parallella varldar, alternativa historiska skeenden, datorer och energivapen -- men begagnade dem utan hänsyn till den omfattande och komplexa idéstruktur tidigare genreförfattare utvecklat för att göra dem plausibla; nu började författare som uppfattade sig som sf-författare skriva prosa där sf-innehållet i själva verket fyllde enbart en metaforisk funktion. Det är ingen tvekan om att många av den nya vågens författare gav genren en ökad litterar medvetenhet, och i många fall också en ökad humanism -- hit hör centrala namn som Harlan Ellison, Norman Spinrad, Michael Moorcock, Kate Wilhelm, Thomas Disch och J. G. Ballard. Men det är samtidigt inte heller någon tvekan om att samma författare, och i än högre grad de många andra som saknar de nämndas stora talang, ägnade stor möda åt att trivialisera science fiction just genom att i själva verket vilja omvandla genren till något annat än den var. En litteraturart utvecklas helt rimligt genom att nya talanger vill bli jämbördiga med, eller överträffa, de främsta bland sina föregångare; dilemmat med sextiotalets nya våg inom science fiction var inte att tidigare decenniers dominerande författare utmanades av en ny generation, utan att denna nya generation i själva verket inte alls ville överträffa genrens storheter utan tvärtom slänga ut dem och ersätta dem med idoler hämtade ur helt andra litterära traditioner. Den nya vågens författare ville inte bli sin generations Heinlein, Simak, Kuttner, Kornbluth och så vidare; de ville bli sin generations Claude Simon, Joyce, Proust, Kafka och, som ideologer och kritiker, inte nya Damon Knight eller James Blish utan istället nya Roland Barthes eller Jean-Pierre Richard. Signifikativt nog ägde under sextiotalet två parallella utvecklingar rum. Å ena sidan krympte den traditionella sf-genren allt mera. Av de tolv sf-magasinen 1960 återstod 1970 inte flera än hälften. Å andra sidan ökade stadigt från mitten av sextiotalet den bokutgivning som ägnades populär "icke-realistisk" prosa, tills sf-nyhetsfanzinet Locus i början av sjuttiotalet triumferande kunde konstatera att antalet titlar under ett och samma år nu översteg tusen. Vad man kanske bort notera, och jubla litet mindre inför, var att av de tusen titlarna var en tredjedel renodlade Tolkienimitationer medan bland de övriga en förfärande mängd utgjordes av försök att rikta snabbproducerade produkter mot den växande publik som kommit i kontakt med sf inte som litteratur utan som mediafenomen. Science fiction höll på att utvecklas till någonting helt annat än genren varit; influenserna från fantasyförfattarna i kombination med den nya vågens medvetna ideologisering var på väg att omvandla sf till myt- eller fabellitteratur. Från mediaexplosionen kom allt mera förfärande bidrag till genrens trivialisering och gradvis skärpta fantasykaraktär: Star Trek, Stjärnornas krig, Närkontakt av tredje graden och E.T. är i grund science fiction enbart om varje tänkbart krav på förnuft, tekniskt kunnande eller rationalism avfärdas tillsammans med alla tankar på att genren borde kunna rikta sig till en publik över grundskoleåldern. Men ur mediasucceerna har följt boksucceer och bestsellerplaceringar; hela förlagslistor har vilat på den inkomstbringande grund som lagts av romanserier baserade på TV-producerade rymdäventyr ofattbart mycket mera orealistiska än någonsin ens trettiotalets förkättrade rymdoperor. Idag, i det tidiga 1990-talet och trettio år från vårt utgångsår 1960, publiceras enbart i USA cirka tvåtusen nya boktitlar om året som anges tillhöra den "fantastiska" litteraturen. Men av de titlarna är bara en knapp fjärdedel angivna som science fiction, och av sf-titlarna ingår den dominerande merparten i olika riktade utgivningslinjer som nästan undantagslöst är imitativa, fantasilösa och skulle ha fått genrens läsare för trettio år sedan att förfasa sig över den usla prosan, den usla underbyggnaden, den usla berättartekniska halten, den ickeexisterande spekulationen och det imbecilla spekulativa innehållet. (Faktiska siffror 1991: i USA utkom 308 sf-romaner; av dem ingick 155 i serier, antingen genom att vara direkt delar i romanserier eller genom att vara förlagda till samma fantasimiljöer som tidigare utgivna andra berättelser; av romanerna kan dessutom 55 karaktäriseras som killäventyr förlagda till stridszoner efter atomkriget, medan 26 var teknothrillers med bara ringa sf-element -- Tom Clancy är ett typexempel.) Med början hos vad som en gång var sf-genrens ledande kvalitetsförlag, Ballantine, har en rad redaktörer medvetet utarmat genren i syfte att nå ökande kommersiella framgångar bland läsargrupper som sannolikt inte har vare sig förmågan att uppskatta eller urskillningen att känna igen en sf-berättelse av genuint värde. Hos Ballantine tog vid slutet av sextiotalet Lester och Judy-Lynn del Rey över redaktörsskapet; tillsammans utvecklade de en under lång tid unikt lönsam kombination av enfaldiga Tolkienplagiat, där en så genuint usel författare som Terry Brooks proklamerades vara superstjärnan, och repetitiva rymdäventyr på Stjärnornas krig-nivå med författare som Jack Chalker och Alan Dean Foster som inte bara mest säljande utan än värre sannolikt också bästa representanter. Paret del Reys framgångar var sådana att andra förlag energiskt försökte utveckla liknande utgivningsprogram. Närmast har sådana en gång långt ifrån ointressanta utgivare som Ace och DAW Books kommit; deras förlagsnamn på en bok står idag som garanter för att ingen tanke som inte tidigare publicerats hundratals gånger står att finna innanför bokpärmarna. Nya utgivare som Jim Baen har byggt framgångsrika karriärer på att finna någon specifik formel att exploatera; i Baens fall är formeln en enda roman av Jerry Pournelle, i sin tur en imitativ kopia av Heinleins Starship Troopers från 1959, som fått ligga till grund för vid det här laget några tusen romaner om framtidens legosoldater i rymden. Där Heinlein i sin roman vinnlade sig om att skapa en trovärdig om än kontroversiell samhällsbakgrund, en rimlig strategisk situation och en omsorgsfullt konstruerad teknologisk ram för handlingen i sin roman har vi idag en pseudoteknologisk militaristisk undergenre inom sf där varken de fientliga varelserna, vapenteknologin, rymdfärderna eller ens det strategiska förloppet i något väsentligt avseende skiljer sig från det man hittar i Stjärnornas krig eller det senaste Hollywoodeposet med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen. Science fiction idag -- om vi med begreppet förstår den kombination av film- och TV-inspirerade, enfaldiga rymdäventyr som utges med sf-beteckningen, den förfärande mängden fortfarande framströmmande pseudo-Tolkienska "heroiska" fantasytrilogier, den som helhet föga imponerande skräckexploatering av Stephen Kings miljonpublik som utges under beteckningen "horror", de ändlösa serierna berättelser från en eller annan "delad värld" som kan vara formellt sf eller fantasy beroende på om världen ifråga anges kretsa kring en främmande stjärna eller inte och den försvinnande spillran fortfarande existerande mer eller mindre igenkännbar traditionell sf -- handlar om stora pengar. Räknat på samma sätt som när vi bedömde genrens omsättning 1960 vill jag hävda att motsvarande siffra nu är omkring 500 miljoner dollar eller kring tre miljarder kronor. Av de här pengarna svarar några enstaka supernamn bland författarna för en mycket stor andel - Stephen King, Dean R. Koontz och om än på en annan nivå Isaac Asimov, Piers Anthony, Anne McCaffrey, Roger Zelazny, Terry Brooks, Stephen Donaldson och några till utgör den "fantastiska" litteraturens dragplåster. De gör det numera dessutom på ett sällsynt otrevligt sätt, i och med att förlagens behov av dragande namn för sina utgivningslistor (det är förekomsten av sådana namn som i ökande mån bestämmer det exponeringsutrymme i kedjebokhandlarna ett givet förlag kan få sig tilldelat, och det i sin tur avgör huruvida förlagets böcker över huvud taget når fram till kunderna) givit utrymme för sådana motbjudande tilltag som de av Robert Lynn Asprin uppfunna "delade värld"-serierna eller de om möjligt än mera vämjeliga "paketerade" romanserier Byron Preiss gjort till sin specialitet -- de där något supernamn skriver fyra-fem sidor som sedan läggs till grund för ändlöst många romaner av underbetalda brödskrivare, och där supernamnet dominerar omslagen medan bokens egentliga författare antingen återfinns finstilt längst ned på omslaget eller i värsta fall inte namnges förrän inuti boken. (Ingen har väl missat romanserier som Arthur C. Clarkes "Venus Prime", Isaac Asimovs "Robot City", Roger Zelaznys "Alien Speedway" och de andra?) Inaveln har nått långt; Robert Silverberg skriver för tillfället romaner av tre uråldriga noveller av Isaac Asimov. Skulle någon undra varför torde svaret vara att förlagsförskotten för de tre romanerna uppgår till tre miljoner kronor per volym. Arthur C. Clarke producerar nya fortsättningar på tjugo år gamla succeer; skälet är mycket likartat om än faktiskt ännu en bit högre. Isaac Asimov har kastat sig in i den extremt lukrativa verksamheten att sälja sitt namn till snart sagt vad som helst - antologier, andras romaner, andras antologier, andras nya kombinationer av hans egna äldre novellsamlingar. De enstaka texter av Robert A. Heinlein han inte själv inlemmade i sina novellsamlingar finns numera postumt samlade i böcker där merparten av innehållet utgörs av andras texter, men där enbart Heinleins namn utgör omslagets säljsignal. Anne McCaffrey låter andra "samskriva" fortsättningar på hennes tidigare böcker; Marion Zimmer Bradley har en blomstrande hemmaindustri baserad på att låta beundrare förlägga noveller till hennes Darkover och sedan själv utge dem i samlingsvolymer. I juni utkommer den första i en serie romaner av andra författare baserade på fyrtiotalsnoveller av Ray Bradbury. Jag skall inte förlänga listan. Visst finns det fortfarande läsvärd science fiction. Visst finns det författare värda att ta på allvar både för deras litterara talang och deras ideer. Men de är inte många, och de blir allt svårare att hitta där de står inklämda mellan de gulliga drakarna och de ändlösa rymdkrigsfortsättningarna. Men ändå; Bruce Sterling finns där, och Paul Park någon enstaka gång; Vernor Vinge och Joe Haldeman; Rudy Rucker och Greg Bear; listan kunde förlängas en smula, men häpnadsväckande och skräckinjagande nog inte särskilt mycket. De här är dagens genuina, originella, intressanta science fictionförfattare, de tillsammans med några av dem som trots att de debuterade i genren för trettio år sedan eller längre fortfarande håller fast vid sin vision och sitt engagemang i en litteraturform som krävde mer, inte mindre, både av sina utövare och läsare än förmågan att ansträngningslöst och tanklöst utstå ändlöst pladdrande om samma fantasilösa standardsituationer och imbecilla mörkerfurstar. Till dem hör Frederik Pohl, Brian Aldiss, Samuel Delany de gånger han lyckas få något utgivet. Men förlagens utgivningspolitik och inte minst marknadsföringsstrategier samverkar effektivt till att den här sortens sf åtminstone för närvarande förblir en obetydlig och måttligt lönsam bråkdel av det växande, storsäljande, inflytelserika, populära fält av påstått fantastisk litteratur som i allt högre grad är enbart imitativ smörja eller patetiska försök att vinna det snobblitterära etablissemangets gillande genom att förfuska science fictions formspråk och idéinnehåll till just metaforer eller symboler i måttligt framgångsrika imitationer av surrealistisk och modernistisk "seriös" litteratur. Den utveckling jag har skisserat har fått flera konsekvenser. En är att de litterärt mest betydande av dagens "sf"-författare har vunnit erkännande långt in i det moderna litterara etablissemanget; ingen kan påstå att J. G. Ballard, Ursula K. Le Guin, Lucius Shepard eller John Crowley skulle vara någon föraktad, av kritiker och akademiker förbisedd stackars ghettoskribent. Men skälet till den acceptansen är att de här författarna liksom många andra kapitulerat och idag skriver på den "vanliga" litteraturens villkor; de skriver metaforisk science fiction, eller i enlighet med vad jag hävdat här, genom att förvandla sin sf till metaforisk skönlitteratur har de i själva verket slutat skriva science fiction. En annan är att den snabbt ökande historielösheten och bristen på kontinuitet i science fictionlitteraturen medfört att den mera traditionella sf som fortfarande skrivs blivit allt mindre intressant som idélitteratur. Det tidigare intima sambandet mellan författare, redaktörer, kritiker och läsare existerar knappast längre; risken att imitationer, lån och omtuggningar upptäcks är minimal; kraven på beläsenhet i den egna litteraturformen har sjunkit katastrofalt. En effekt här är att sf-litteraturens utveckling stannat av och att de mest populära av dagens mer ambitiösa genreförfattare ofta saknar originalitet, nya ideer eller ens nya vinklingar på gamla ideer, eller gestaltningsförmåga. Är det verkligen rimligt att tänka sig att författare som Lois McMaster Bujold, Jack Chalker eller Mike Resnick skulle kommit ifråga för några av sf-genrens litterära utmärkelser för, säg, trettio år sedan? En tredje är att den aktiva kärna i sf-fandom som sedan fandom över huvud taget uppstod bestått av sf-läsare blivit allt mindre och samtidigt fått allt svårare att rekrytera nya fans. Det är sant att dagens världs-sf-kongresser är ofantliga; det är lika sant att majoriteten deltagare i första hand är intresserade av rollspel, TV-serier, sf-film, dataspel, fantasy eller någon speciell bokserie om någon viss "delad värld". Forna tiders typiske sf-fan, som var gediget beläst och kunnig i sf-litteraturen, har blivit en udda och sällsynt figur, och fandom i den form den funnits sedan trettiotalet eller i Sverige början av femtiotalet är på väg att dö ut. Det är möjligt att inget av detta egentligen spelar någon storre roll. Det är mycket möjligt att varken tillkomsten av en ofantlig mängd väsentligen trivial fantasilitteratur eller försvinnandet av en liten, föga läst rationalistiskt spekulativ litterär genre är av något större intresse vare sig för mänskligheten eller dess intellektuella eller konstnärliga utveckling. Och kanske spelar det inte den minsta roll om dagens tonåringar har någon sf-litteratur att upptäcka eller någon fandom att engagera sig i; de kan ju hänge sig åt interaktiva dataspel istället och gå på spelkongresser istället för på sf-kongresser. Men personligen gillade jag science fiction och dess fandom. Bägge gav mig mycket. Och det smärtar mig att de verkar vara på väg att försvinna. Det smärtar mig faktiskt inte enbart av personliga, nostalgiska skäl. Under en relativt kort period -- kanske de femtio åren från mitten av tjugotalet till mitten av sjuttiotalet -- är det min övertygelse att science fiction var ett av de mest intellektuellt och kreativt vitala litterära fält som existerat. Och det är min lika starka övertygelse att sf under den perioden verkligen spelade en roll. Genom att skildra framtiden gav den oss den grundläggande optimism som utgörs av övertygelsen att vi verkligen har en framtid. Genom att skildra förändring gav den oss övertygelse att förändring är något positivt. Genom att i vetenskap och teknologi se möjligheter snarare än hot gav den oss en sundare, mänskligare syn på vetenskap och teknik -- och i förlängnigen bidrog den till att driva på den utveckling som lett till att så många av sf-genrens drömmar har blivit verklighet. Science fiction har spelat en roll, både som litteratur och som ett av de instrument som format vår värld. Jag tror att det varit en positiv roll. Och jag tror att science fiction skulle kunna fortsätta att spela den rollen. Men för att kunna göra det måste den existera. Och för tillfället verkar det inte finnas mycket hopp för dess fortsatta existens.