[Bertil Mårtensson är en av våra få inhemska sf-författare, ursprungligen sprungen ur fandom. Förutom att pyssla med filosofi vid Umeå universitet ägnar han sig då och då åt att redigera SF-Forum.] Det är ett visst problem med berömda och stora gestalter. Om man ska säga något om dem, så kan man inte vara svenskt måttfull och neutral. Därmed återstår bara ett par utvägar: den totala panegyriken, höjandet till skyarna, lovprisandet, eller -- den ibland också populära "cutting to size"-strategin. Applicerar man måttfullhetsstrategin (en ann är så god som en ann) på John-Henri Holmberg, så erhåller man någonting i stil med: "Ja, det är väl inget särskilt med honom. Ännu en svensk man på väg in i medelåldern. Han har råkat bli chef för ett stort bokförlag. Big deal, liksom. Det är förstås inga större fel på honom heller. Han är OK, han är svensk." Men jag sympatiserar inte med svensk nollställdhet, så på det viset kan jag inte skriva. Panegyriken är förstås frestande, för det är kul att ta till brösttoner för att höja sig över vardagens futtigheter, ungefär som att gå ut i en vårskog och spänna ut bröstet. Host, host. Då skulle det kunna bli: "Inte sedan Pythagoras, Platon, Aristoteles och Descartes hade en ande som denna skådat ut genom ett par jordiska ögon. Hjälten är han, och Idealet! Vi är några få som kan säga, med rörelse: Jag känner denne man, han har bjudit mig på te och på senare tid även bourbon. Jag har vandrat med honom i Gamla Stan och i Skåne och lyssnat till hans visa ord om fandoms och science fictions utveckling, stunder som alltid skola pryda mitt minne." Man kan ta i ännu mer. Jag har gjort det en gång, och jag minns att han sedan kom till mig, uppriktigt rörd och nästan förvånad. Sedan har vi "cutting to size"-metoden. "Av någon för mig helt obegriplig anledning har borgarbrackan Holmberg lyckats lura i en stor del av svenska folket att hans högeridéer kan vara något för dem. Dessutom finns det obildade personer i den s k fandom som hyllar honom som en legend, och han har till och med vunnit pris som fanskribent. Detta har naturligtvis lett till att han tror att han är någonting, men jag vill härmed meddela att det är fel!" Tjo. Alltid ett alternativ. Det värsta är att jag tror det bara skulle roa honom. Och vad är det då för mening? Fast sedan återstår förstås en strategi till. Man kan ge enkel saklig information, ungefär som i en lagom avpassad artikel till Nationalencyklopedin (innan den redigerats ner till 2 rader av platsbriststressade textslaktare): Holmberg, John-Henri (1943 -- ). Författare, redaktör, ideolog. H. är född och uppväxt inom den stockholmska borgerlighetens högre mellanskikt på Stora Essingen, och har genom sitt engagemang inom först Studentkåren och senare inom Moderata Samlingspartiet samt inte minst som fri skribent och redaktör på Timbro, spelat en avgörande roll för lanserandet av neokapitalistiska idéer i Sverige. Bland annat har H. introducerat filosofen Ayn Rand på svenska, och spelat en avgörande roll som dold inspiratör till gruppen bakom Nyliberalen. Holmberg, som också varit en osedvanligt produktiv skribent av artiklar om jordbrukspolitiken i Halland, kommer dock främst att gå till historien som dominerande science fiction-fan under sextio- och sjuttiotalen, med en lätt avtrappad aktivitet under åttiotalet (dock vid årtiondets mitt återupptagen genom två års lysande utgivning av Gafiac), och sedermera som framgångsrik ledare av den skönlitterära utgivningen på Bra Böcker/Wiken. Som sådan har H., bland annat med hjälp av gamla sf-namn som Dean R Koontz, David Brin och Lewis Shiner, lyckats mångfördubbla förlagets omsättning, och bokklubben Bra Spänning innehåller numera ganska ofta böcker med sf-motiv. Bland medarbetarna kring Holmberg återfinns också ett stort antal sf-fans, däribland klassiska namn som Peder Carlsson, Anders Bellis, m fl. H.'s insats under sextiotalet för fandom kan knappast överskattas. Redan som trettonåring var H. en av landets ledande fanzineutgivare, för att vid femton års ålder helt dominera i landet. John-Henri Holmberg väckte nytt liv i SF-Forum, och redigerade den ensam, eller tillsammans med Mats D Linder och Bertil C Mårtensson under en glansperiod ca 1963-1972. Därutöver utgav H. nyhetsbladet Fanac var fjortonde dag under mer än ett decennium. Det ambitiösa företaget att ge alla fanpublikationer opusnummer måste snart uppges. Karriären som redaktör påbörjade H. redan 1970, då H. redigerade studenttidningen Komplex, och 1972-73 som redaktör för Gaudeamus. 1973 efterträdde H. Sam Lundwall som sf-redaktör på Askild & Kärnekull, och H. har senare även redigerat böcker åt Kindbergs, samt varit delägare av fanägda Laisser Fair Press, som utgav främst tidskriften Nova (1982-1985) och en pocketserie sf-böcker. H. skriver om sf och kriminallitteratur i Nationalencyklopedin, och är med hustru Marie och tre barn bosatt i Wiken, Skåne. Under den i dag framgångsrika företagsledarfasaden klappar dock ständigt ett hjärta för fandom och den ursprungliga sf-vision som Heinlein och andra frälste den unge H. för i femtiotalets slut. BM Det var roligt att skriva för Nationalencyklopedin, en publikation som eljest ej förstått värdet av min insats. Jag kan för övrigt omtala att en ny science-fantasyroman roman av mig själv utkommer i höst. Den utges av, just det, John-Henri Holmberg på Bra Böcker.