Medverkade gjorde: AB: Anders Bellis JS: Jessica Santesson MH: Mats Henricson MA: Martin Andreasson TE: Tony Eriksson AH: Anders Holmström (i publiken) Diverse oigenkända röster ur publiken MH: Kan vi få en treminuters background? Bellis? AB: OK. Väldigt snabbt i så fall då. Det fanns en galen tekniker i USA på tjugotalet som tyckte att ungdomen borde lära sig att bygga raketer och sådär så han skapade en tidskrift som skulle få folk att dyrka rymden och tycka att vi måste upp och sådär som hette Amazing Stories. ?: Det var första SF-tidningen. AB: Det var första rena SF-tidskriften förutom den svenska Otto Witt-utgivna vad den nu hette -- Hugin. ?: Det var ingen SF. AB: Jo, det var talande tändstickor och grejor, jag har läst några nummer utav den där, det var SF, det var tändstickor som pratade och talade om vad de hade kommit ifrån och så, hur det gick till i fabriken, det var SF. Men Amazing Stories i USA var då den första SF-tidskriften, och den innehöll då sådana här -- ja, scientifiction hette det på den tiden, för det var det han döpte det till, och han brukade återtrycka gamla Jules Verne och H.G. Wells och en enorm mängd dåliga sådana här teknikromantiserande historier då. Och det fanns en brevspalt i den här, och dit fick läsarna skriva, och tack vare att de skrev dit och fick sin adress i magasinet fick de också kontakt med varandra för då hade de varandras adress och började korrespondera inbördes, och på det sättet uppstod de första science fiction-föreningarna, The Scienceers och The Science Correspondence Club har jag för mig att de hette, och steget var ju ganska nära till hands då att man skulle utge sin egen scientifictiontidning då också va, med instruktioner om hur man bygger raketer och sådana där saker och det började man då med 1929 med fanzinet Time Traveller som var det första i historien. Det fungerade då som medlemsblad för någon av de här föreningarna. Det gick snabbt längre, folk insåg ju då att man behövde ju inte utge sådana här saker bara som föreningsmedlemsblad, utan man kunde göra det på alldeles egen hand och fylla det med vad man ville, och det började de kvickt göra. Till slut utgav de aktiva fansen -- inte allihopa men många av dem -- sitt fanzine och fyllde det med noveller och kåserier och allt möjligt och detta var då i början på trettiotalet i USA och sedan dess har det rullat på, i Sverige började det 1954. På samma sätt som i USA faktiskt, vi hade också ett SF-magasin som hette Häpna! också med en brevspalt med adresser till de olika fansen så här fick fansen kontakt på samma sätt och utvecklingen var mycket likartad som den amerikanska och det var naturligtvis också kontakt med amerikanska utgivare så att det är därur som fanzinen har uppstått. ?: Det var väldigt bra. AB: Mycket mer kortfattat än jag brukar vara. ?: Absolut. Det fanzine man utger, det behöver inte alls begränsa sig till science fiction. AB: Jag tänkte just säga det. Låt oss definiera termen som de brukar säga på engelska, för vad är ett fanzine, jag är inte helt säker på att alla här inne vet det. Det här är ett fanzine. Det här är också ett fanzine, och det här ... Vad har du gjort med dina fanzines, Robert? Varför hänger dem ihop, liksom? Det här är också fanzines, de kan se ut på alla möjliga sätt. Här är ett fanzine. Vad är ett fanzine? För det mesta är ett fanzine en privat utgiven amatörtidskrift om fandom och science fiction eller science fiction och fantasy och de brukar utges för nöjes skull av utgivaren. De drivs alltså inte i något profitsyfte utan det är något man utger för nöjes skull, man fyller dem i princip med vad man vill, det är inte begränsat till science fiction eller ens fandom, utan man kan faktiskt skriva precis vad man vill i fanzines. Det finns en gammal slogan att all sanning står att finna i fanzinen, därför att var och en har rätt att skriva precis vad man vill. Man gör det ju för egna pengar, och för det mesta ger man bort dem gratis. De flesta utgivare föredrar dock att få utbyte, antingen andra fanzines eller insändare till sitt fanzine. ?: Man kan säga att de flesta fanzines fås mot vad som kallas "det vanliga". AB: Ja, och det vanliga är då bidrag, porto, brev eller ett annat fanzine som man byter mot, men de utges alltså för nöjes skull, och den ekonomiska biten står man själv för. Man förlorar pengar på att utge fanzines men det är en hobby, något man gör för att man tycker det är kul, för att man gillar att skriva, för att man gillar att redigera en tidskrift. Man gillar att försöka göra snygg layout till exempel, här någon som ambitiöst har gjort helt oläsliga sidor, men de är ju rätt snygga med såhär sneda marginaler och så. JS: Vi får inte glömma bort att det är en skola för författare, en plantskola, ett enormt tillfälle att bli publicerad. ?: Att få kritik. JS: Att få kritik, benhård, så man blir jätteledsen och jättedeprimerad, men man går vidare, man reser sig ur askan och fortsätter och utvecklas. AB: Vi kan här dra några exempel på författare, science fiction-författare, som har börjat med att publicera sig i fanzines och då hittar vi bland annat Ray Bradbury, Harlan Ellison, Wilson Tucker, Philip Dick, Bob Shaw, James White och så vidare... ?: I Sverige har vi Sam J. Lundwall, Dénis Lundbohm, Bertil Mårtensson, David Nessle, Steve Sem-Sandberg icke att förglömma. Kjell Ahlinge. JS: Kjell Ahlinge? AB: Kjell Ahlinge skrev i Science Fiction Forum i början av sextiotalet. Så att han började också där, kan man säga, så det stämmer det här att de också är en plantskola för författare. Då kan man komma in på en annan distinktion här, det finns ju mycket brett sett två olika typer av fanzines och den ena är då vad som kallas sercon, där har vi ett exempel på ett sercon fanzine. Sercon är alltså en sådan här löjlig fanslangterm som man egentligen inte behöver och det är sammandraget av serious and constructive, de engelska orden, och betyder då ett seriöst fanzine handlande om fantasy eller science fiction med artiklar om SF, bokrecensioner, intervjuer med författare, medan ett fanniskt fanzine, Göteborgs Faanveckliga till exempel, är ett fanzine som handlar om fandom i sig, skvaller om fans, kongressrapporter och kåserier om vad som hände en dag på väg till jobbet kanske, som framför allt handlar om fans, om rörelsen i sig istället för det som vi alla är här för, alltså science fiction. ?: Sedan finns det ju två andra som är väldigt vanliga, nämligen personalzinet som helt enkelt handlar om redaktören själv. Han kanske har varit ute och tågluffat. AB: Om det som i det här fallet är en totalt ointressant person som är redaktör så blir ju fanzinet därefter, men det finns de som är roliga. JS: Jag tycker personligen att sådana här personliga fanzines nästan är de roligaste att läsa. AB: Det tycker jag också, lite beroende på vem som har gjort det, om det är en intressant person som har gjort det, men i det där fallet... ?: Sedan så har vi förstås också nyhetsfanzinen som kan vara mer eller mindre ambitiösa. Nu är ju i och för sig det här ett ganska sent nummer av FaNytt, men de tidigare numren av FaNytt var till exempel ägnade åt fandom. Spektra SF, SFSF:s medlemsfanzine är ofta bra tycker jag i alla fall, på ett rapporterande av science fiction, och samtidigt är det medlemstidning för SFSF som sagt. Här har vi en medlemstidning för SFF, en fannisk förening, då vill jag speciellt framhålla det vackra porträttet av en av panelens deltagare. AB: På den tiden hade jag håret utsläppt, det är därför. JS: Det finns ju en enorm skillnad i hur ett tjockt och tunt ett fanzine kan vara, ett fanzine kan vara en sida som det står ett ord på, det är oneshot och det står ingenting eller det kan vara sådär. Det är en helt enorm skillnad mellan olika fanzines alltså. Det kan se ut precis hur som helst, det har till och med getts ut ett fanzine som var ett stämplat kex som har gått till historien. AB: Det vet jag inte, nu får vi nog begränsa oss till vad som verkligen är ett fanzine. JS: Det finns potatistryck, det är också fanzines, men vi kan ju också komma in på det här tekniska tycker jag, tryckmetoderna som har ändrats ganska dramatiskt på senare år. AH: Det där med ett fanzine med en bokstav, det gjordes faktiskt ett sådant av Mika Tenhovaara och Leif Carlsson och någon till. På ett microcon gjorde de ett fanzine som heter H. ?: Det var den enda bokstav på tangentbordet som de hann trycka ner under den tiden som var anslagen åt fanzinevakan. AB: Det är väl kanske den lite bizarra formen av fanzines. AB: Jag föredrar nog den här varianten när man liksom skaffar material och skriver saker, artiklar och kåserier och sådant; är lite ambitiös med innehållet, det där H:et var... JS: Kan vi inte komma in på det tekniska? ?: Jo. Faktum är liksom att fanzines är ju liksom inte bara att man gör en tidning, det är ju också, jag tycker det är ett hantverk liksom, och en väldigt stor del av att göra fanzines består i att svettas över illaluktande TippEx-flaskor och plocka fanzines. Det är ett hantverk. Adressera kuvert. MH: Det är så jävla kul alltså. ?: Försöka fuska med portogränserna och sådant där. Det är ju liksom inte bara att man skriver utan man gör ju faktiskt allting, från att man kommer med idén till hur ett fanzine ska se ut, till att man verkligen trycker det, häftar det, lägger det på brevlådan. JS: Fans har alltid haft ont om pengar, en förutsättning har varit det här med billiga tryckmetoder, och där var ju stencilapparaterna... Jag förfäktar fortfarande stencilapparaternas nödvändighet men det är ju så att data och kopieringsapparater har kommit oerhört starkt de sista åren i takt med att fans har fått tillgång till dem. Samtidigt blir det ju svårare och svårare att få tag på stencilprylar. AB: Den här stencilvarianten är väldigt kladdig och bökig och svår att handskas med, men otroligt charmig. Jag tycker faktiskt att ett fanzine ska vara stencilerat av den anledningen att det är en varmare tryckmetod, den är mer personlig än fotostat. MH: Sedan är det ju det också att man har en viss respekt för de som är jävligt bra att trycka med stencil. AB: Sådant här är svårt att göra som de har gjort. ?: Hantverksmässig beundran. MH: Det finns en del verkliga trollkarlar. AB: Skillnaden är ungefär som att antingen tillverka en sådan här tjusig fåtölj eller stol eller någonting som en snickare som gör det själv mot att ha ett löpande band där folk bara står och hakar på plastdynor eller något; det här är ett hantverk. Det är ganska svårt att rita på stencil, att trycka i olika färger, att göra sådana saker, medan det däremot på ett sådant här som man offsettrycker så, ja, ni ser ju själva skillnaden. Här behöver man då bara skriva ut och trycka. JS: Det finns ju praktiska problem, jag menar få tag på papper som lämpar sig för stencilfärger där inte bara färgen rinner av, att få tag på ristgrejor, att få tag på stenciler, att få tag på färg... AB: Det här med stenciltryck uppfanns någon gång på bronsåldern alltså, så det är ju en urgammal tryckmetod, ja inte riktigt men nästan, men det är i alla fall en urgammal tryckmetod. Det var faktiskt han som uppfann glödlampan som uppfann stencilapparaten... JS: Edison. AB: Edison ja. Det var Thomas Alva Edison som uppfann den här tryckmetoden, men den är ju på väg ut, väldigt mycket för att fotostatapparater har blivit så väldigt billigt och de har ännu mer avancerade grejor numera tror jag. MH: Jag tror egentligen inte att fotostatapparater är billiga utan folk jobbar på ställen där det finns. ?: Fotostatapparaterna har blivit fler och därmed tillgängliga för fans. ?: Det är lättare att tjuva till sig. ?: Precis. AB: Ja du vet Mats, jag köpte en till kontoret för femtusen. Så mycket är ju inte det trots allt, säg att man är flera stycken. Det är väldigt svårt, det måste vara ett speciellt papper för att man ska kunna trycka på stencil, ett poröst papper som suger åt sig färg. ?: Nu nämnde du femtusen, för att få en jämförelse kan man ju säga att en stencilapparat kan man få tag på genom att helt enkelt fråga... AB: Den kan man få gratis. ?: Precis. Stencilapparater får man ofta gratis eftersom inget kontor använder dem längre. JS: De kan kosta några hundra. ?: På överskottslagret kostar de en eller två hundralappar. MH: Här kan man ju nämna i förbigående att det finns folk som mer eller mindre samlar på stencilapparater, som har massor. ?: Tyvärr så är inte fandoms störste stencilapparatsamlare eller mimeosamlare Jan Risheden som väl, Jan och Lotta har väl, vad är det sju eller åtta... AB: Kaj Harju har tolv stycken. Han samlar årsmodeller och sådär, vet du. JS: De hade skaffat de där nya huset bara för att få plats. AB: Ja just det, han har nu skaffat, köpt en folkhögskola som är nedlagd för att få plats med sina fanniska, sitt museum så att säga, han har ju då tolv stencilapparater, men antalet skrivmaskiner ska vi kanske inte nämna... JS: Och elbrännare. Elstenciler är en fin kombination där egentligen, för problem med sådana stenciler där man slår hål, det är ju med teckningar och sånt. Det är ju jättesvårt att rista original och så vidare... AB: Det är det som är hantverket. JS: Ja men ändå, jag tycker att elbrännare är ett bra komplement där, istället för att gå över till fotostat. ?: For the benefit of our viewers, kan vi ju säga att dessa skrivstenciler och elstenciler som vi pratar om är alltså två olika sorters stenciler; den vanliga skrivstencilen är vit och den stoppar man oftast i skrivmaskinen och så bara knattrar man på. Elstencilen den skriver man ingenting på, utan där använder man en speciell maskin, en elstencilbrännare, för att genom någon form av ljusavläsning bränna in helt enkelt, eller rista in maskinellt, ett original som man också matar in i maskinen. AB: Får jag fråga panelen, alla som sitter i panelen utger eller har utgett, ja utger fanzines slår det mig. Varför? Varför utger man fanzines? Vad är det som är så ball med det? Varför lägger man ner alla dessa pengar och all denna möda? JS: Egoboo. Det vill säga att man känner att det är bra, man känner att man har gjort någonting. Man har någonting här, det är en fantastisk känsla den här högen. Hur jävla ful och kladdig högen än är så är det en hög, det är min hög ... ?: Den högen får man reaktioner på. JS: Även om det är dåligt med reaktioner, så brukar det komma ett eller två brev åtminstone. Man känner att det är -- det är en enorm känsla. ?: Den här kontakten, kontaktnätet ... ?: Sen så dyker det liksom upp brev från folk i helt andra delar av landet och så... MH: Jo det finns ju tyvärr, det har åtminstone funnits ett tag tendenser i andra riktningen. En av de absolut bästa fanzineutgivarna, Jan Risheden, har ju lagt av för att han får så otroligt dålig respons på sina gigantiska fanzines. AB: Ja, gigantiska vet jag inte... MH: Hans riktiga alltså, Jambac på fyrtio sidor och så där och han får ett enda brev. Då är det jävligt jobbigt att hålla på med fanzines när man lägger ner sin själ i någonting... AB: Det är väldigt viktigt med kontakten med läsarna också, det märks ju här med insändare och sådant då, men det får man för det mesta. Jan hade väl otur. Publik: ... fandom är ett sorts stafett ... science fiction-fans ... man måste, för att inte känna sig som en parasit, så måste man bidra på något jävla sätt. AB: Jaså, har du haft den känslan. Publik: ... gå på kongresser, det är en sak, men att bara sitta hemma och få fanzines, och inte göra någonting, det... AB: Men då får man inte så många, vet du, för då slutar folk skicka efter ett tag. Publik: Jovisst. Men det är ju det att på något sätt bidrar man till fandom och liksom ge ut ett fanzine ... det känns som om man bidrar till fandom ... det känns som om man gjort någonting. MH: Man förlorar lite grann sin mödom, första gången man ger ut sitt fanzine. ?: Johan har ju rätt i det här för grejen är ju att man kan inte vara passiv medlem i fandom egentligen, utan fandom är som ett nätverk som man ansluter sig till genom att vara aktiv i den. Genom att ge ut fanzines, genom att vara aktiv i föreningar, gå på kongresser och ofta så är det ju fanzinen som är den sammanhållande länken mellan fans i olika landsdelar. AH: Jan hade lite otur i att när sista Jambac kom så var svensk fandom på väg ner, verkligen i dalen. AB: Ja ja, men det var bara ett exempel, för det mesta brukar det... AH: Överhuvudtaget fanzinemässigt har ju de senaste åren inte varit lysande. JS: Det är ju så att det avklingar också, det är ju det... När man kommer in i fandom, det enda sättet att lära känna folk om man inte är tjej åtminstone, det är ju att ge ut massor av fanzines. Det är ju det sättet man kommer in i fandom på. Det är svårt annars, men sedan när man väl har kommit in, då kan man liksom rida på gamla framgångar väldigt länge. Väldigt länge. Det är faktiskt så, jag menar titta här har vi ett lysande exempel. ?: Karl'n har inte gjort någonting på femtio år. Publik: ... inte nödvändigt egentligen det finns ju några... I svensk fandom... idioter som har gett ut mängder med fanzines och skitit i responsen. Ahrvid Engholm, Anders Bellis, Kaj Harju. ?: Typexempel på människor som har -- bitvis under sitt liv har spottat ur sig mängder med fanzines totalt, det är klart, de fick ju respons -- får, men egentligen, vem fan bryr sig om -- skulle Kaj bry sig om han får respons eller inte? ?: Mikael Jägerbrandt, för den delen, spottar ut ... tvångsmässigt ... AB: Ja han gjorde alltså ett fanzine om dagen i hundratjugofyra dagar. JS: ... kan väl berätta om hur den gjordes. ?: Det tog ju ungefär en halvtimme om dagen. AB: Det märktes. ?: Först skrev jag vad jag hade gjort på dagen och sedan tryckte jag det och skickade ut det. ?: Men då om vi tar Kaj Harju, Fhaan 21 har periodvis varit ett så gott som dagligt fanzine och har nu utkommit i trehundratrettioen nummer såvitt jag vet ifall han inte har utgett fler. JS: Jag får den inte längre. ?: Nej -- jag får det lite då och då, liksom, när han är på ... ?: Fanzines kan ju bli ett knark. AB: Det var det jag tänkte... just det som Johan sade här. Tiden som du nämnde när jag och Ahrvid var som mest fanatiska så att säga. Då på den tiden samarbetade jag och Ahrvid Engholm. Och vi utgav ju då ett veckligt nyhetsfanzine, och det är ganska mycket jobb bara det, men det räckte ju så att säga inte för samtidigt gjorde vi till sådana här samdistributionsfanzineorganisationer, det var ett långt och bra namn för en APA, var det inte det?, där man då gemensamt distribuerar fanzinen för att dra ner portokostnaden så gjorde vi ett veckligt sådant också som vi var med i och så utgav man ju sådana här fyrtiosidiga andra fanzines samtidigt. Det är klart att man fick ju inte... Antalet insändare och så man fick var ju färre än antalet fanzinenummer man gjorde i själva verket, för att det utkom ju ... Jag gjorde väl hundrafemtio fanzinenummer åtminstone, nej det måste bli mer, ja ungefär hundrafemtio fanzinenummer under ett år då bara och det är klart... Men då var det... det blev ju en självgående cirkel på något sätt, man kunde inte låta bli. Det gick lyckligtvis över sedan, det här var 1980 så att som Jessica påpekade så går det bra att länge leva på gamla lagrar så att säga. Det är elva år sedan det här nu. MH: Möglande lagrar nästan. AB: Jag har ju gjort en del fanzines sedan dess, Kolon och så. JS: Du har gett en del bidrag och sådant. AB: Bidrag också ja. Kolon började ju komma ut 82, så det har ju funnits under tiden i alla fall. JS: Man kan ju alltså bidra till fanzines också, det är ju en ganska viktig del. Det är enormt kul som fanzineutgivare att inte bara ha fyrtio sidor där man skriver själv -- ja, nu har jag läst de här böckerna och jag har varit på den kongressen och det här är min senaste novell och så, det är beundransvärt kanske, men det är roligt att få bidrag, och jag tycker det är kul att läsa fanzines där det är folk som ... ?: Det är roligt att samla in bidrag. Publik: Det är ju tacksamt att bedriva fanac genom att skriva bidrag och slippa ge ut ett fanzine själv. JS: Slippa skriva ut eländet. ?: Det finns massor av framstående fans som egentligen knappt har gett ut några egna fanzines utan då har bidragit till andra och på det viset gjort sin fanac. MH: Framför allt finns det ju en ganska imponerande skara med alldeles utmärkta tecknare tycker jag i fandom. Många av dom, en del av dom, det finns nog åtminstone någon av dom som aldrig har gett ut något; åtminstone inte varit speciellt framstående fanzinefans, men har alltså producerat miljoner med bra teckningar som sprids över landet. ?: Henry Linder, Niclas Krizan, LON -- Lars Olsson så klart. JS: Orkar man inte trycka själv så är det ju ett underbart alternativ om man inte vill investera i stencilapparat och så så kan man bidra och på så sätt ändå vara med i kontaktnätet. AH: Annars kan man göra som Chris Loneberg, tjäna på att man skaffar en stencilapparat. Han gick ner till sin skola och sa jag har sett att ni har en gammal stencilapparat, kan inte jag få den -- jomenvisst kan du få den, så fick han ett stencilskåp, vad var det, åttahundra stenciler, sammanlagt två-tre liter stencilfärg, stencilpennor, rubbet. MH: Det är någonting som är bra med stenciltekniken, det formligen svämmar över landet med dem, det är ingen som vill ha dem. Jag minns när jag bodde i Norge och hjälpte några att flytta där så flyttade jag säckar fulla med stenciler. JS: Det är inte så mycket översvämmat, grejerna är gamla, gamla stenciler är inte lätta att använda och trycka, ... ?: Det är kanske svårt att börja med stenciltryck nu. Egentligen. JS: Jag propagerar för ... ?: Världens ände är ju tryckt, ett fanzine som är stencilerat... AB: Ja, det vet jag ju inte om jag vill kalla det för direkt att det är stencilerat, men det är ett försök till att stencilera. Jag har lyckats läsa nästan tre ord i det där, det tycker jag är en bedrift. De som har sett det vet vad jag menar. Men det är ett tappert försök. För mig är det obegripligt för herrskapet här som i alla fall hjälper till såvitt jag ... jag menar ni har ju tryckt läsligt tidigare, nu har det på något sätt återgått till... ?: Jag slog sönder den innan jag gav bort den. AB: Det var ju väldigt vänligt, tog bort valsarna och så där. Jag tycker att det var en sak också, ni pratar om egoboo här; att man gör fanzines och ni talar om responsen, det finns en tredje grej tycker jag, nämligen kreativitetslusten och utloppet för den. Det är ganska roligt att sätta sig ner och redigera ett fanzine; vilka bidrag ska jag ha med, vilka ska jag inte ha med, hur ska jag redigera dem och skriva sina egna bidrag -- vissa redigerar ju inte alls som bekant men... JS: Man är ju kung. AB: Ja just det, man gör faktiskt en egen tidskrift och det kan vara en tillfredsställelse i sig att göra det, även det är därför jag tycker att exemplet Jan Risheden inte helt håller för det kan vara en glädje i sig bara att ha gjort det, och sedan... MH: Jan Rishedens exempel är extremt, för att han la ner så himla mycket av sig själv i sina fanzines. AB: Ja ja skit samma. MH: Då känns det, jag skulle kunna förstå att det känns lite grann som ett slag i ansiktet att inte få något... AB: Poängen jag ville fram till var att själva kreativitetslusten i sig är ganska viktig också. JS: Man har ju inga hämningar, liksom. Det är ju det som är så roligt. Jag får ju utlopp för mitt skrivande dagligen eftersom jag jobbar som journalist, jag redigerar och håller på med layout, jag skriver hela tiden och likväl så tycker jag att det finns plats för fanzines i mitt liv därför att det är någonting helt annat, det finns inga restriktioner. AB: Där gör man som man vill. Det finns ingen chefredaktör som talar om vad du ska göra. JS: Nej, ingenting liksom. Det är härligt. AB: Mycket bättre än att samla frimärken, jag lovar -- fast man tjänar nog mer på frimärkena. Om man är ekonomiskt lagd så är väl det kanske att föredra. ?: Absolut, men frimärkena skriver inga läsarbrev eller något sådant. ?: Apropå det här med respons, att ta upp fandom som kontakt med författare -- det finns ingen annan genre där författare kan gå på kongresser och träffa sina läsare AB: Framför allt får man säga därför att författarna och läsarna umgås på samma villkor, det tycker jag är det viktigaste, det är klart att man kan åka till bokmässan i Göteborg och träffa författare, men då betalar man tvåtusen kronor för att gå upp i övervåningen och höra dem hålla föredrag medan man på en kongress betalar inträdesavgiften och med lite tur kan få träffa sin favoritförfattare och sitta och prata med honom vid ett bord. JS: Det är klart att man är lite rädd för att gå fram, men man har ju chansen. Man har ju chansen, det är ju inga problem egentligen. Man är lite rädd men man kan gå fram och prata. AB: Just det. Om man då ska snacka om fandom i allmänhet och inte bara om fanzines är det ju faktiskt så att 99% av författarna behöver man inte vara rädd för för de är själva inne på den här linjen, man kan till och med få bidrag till sina fanzines och så också, man behöver inte vara rädd för att gå fram och prata med dem, jag vet inte om Brian Stableford är här idag, men är det någon som inte har pratat med honom och vill göra det så är det ju bara att gå fram och göra det. JS: Mycket vänlig. AB: OK. Har vi sagt en del om fanzines nu. Ska vi försöka sammanfatta? Publik: Berätta om era första fanzines. ?: Hur började du utge fanzines Mats Henricson? MH: Ska jag börja? AB: Är det det första fanzinet eller? MH: Ja. Man kan ju börja med det, varför man gjorde det och sådär, sedan kan man ju berätta vad man håller på med nu kanske, jag vet inte. Mitt första fanzine hette M110 och det finns bara en person i fandom som har läst det förutom jag. Tack och lov. Johan Frick. Han fick mitt exemplar för att låna, nu har han slarvat bort det. Det finns inget exemplar sparat till eftervärlden AH: Jo. MH: Lägg av! AH: Det finns det visst. AB: Han tappade aldrig bort det. MH: Lägg av! Vad faan... AH: Det dök upp i en bunt när Frick sålde fanzines på en kongress ju. MH: ... hette den, en skrämmande upplevelse för övrigt, men hur som helst tryckte jag ett fanzine där. Det var jävligt dåligt. Och sedan försvann jag ur fandom och kom tillbaka två år senare och sedan har jag gett ut fanzines sporadiskt under den tiden -- till för ett år sedan då jag och Magnus Eriksson då som tyvärr inte är här beslutade oss för att ta upp en tidning som Magnus startade som heter Der Zweck ist der schöpfer den ganzen Recht. Det har kommit ut nu i tolv nummer på ett år, kommer ut en gång i månaden, och många i den här publiken får det fanzinet, men det finns väl några som inte har det, så är det några som... Vad ska jag säga om det fanzinet, någon nämnde någon gång att dom tyckte att jag och Magnus inte hade ambitioner när det gällde Der Zweck men jag håller inte alls med där, därför att både han och jag har jobb, han har barn, bor i villa och jag har ju mina problem och saker och ting... AB: Skulle du kunna ta och gå in på dem Mats, det skulle vara intressant att höra. Berätta. Du sitter bland idel vänner. Vi ser här hur man alltså sublimerar problemen genom att utge fanzines istället för att ta itu med det hela. MH: Hur som helst så tycker både jag och Magnus att vi är jävligt ambitiösa, vi kommer ut med tio till tolv sidor varje månad. Publik: Med tapirer varje gång. MH: Vi har under tolv nummer nu fått elva stycken olika fantecknare att teckna en tapir på framsidan. Så i alla fall jag tycker det är jävligt roligt att ge ut det här fanzinet. Även om det finns lite upp och nergångar där också, vilket läsarkretsen kanske har märkt. AB: Det är lite problem med fanzinet också, inte bara med livet i allmänhet. MH: Det är bara tryckningen som är lite... AB: OK. Martin då? MA: Efter att ha sporadiskt läst fanzines och brevväxlat med faktiskt Johan Frick som i och för sig bodde i en helt annan landsände då, så började jag fundera på att utge fanzines ungefär sommaren -84, då var jag tretton år, nej då var jag tolv -- tretton just det -- och mitt första fanzine utkom i september -84 och jag hade egentligen inte alls tänkt utge det utan... men en eftermiddag så kände jag helt enkelt lusten, driften. AB: Det brukar kallas den fanniska rhåkraften. MA: Den fanniska rhåkraften. Jag insåg inte att det var just det som jag kände men jag har senare liksom kunnat inse detta. Ni som var på Den 200:e fandom-debatten igår vet. Detta fanzine var två sidor långt, fruktansvärt illa stencilerat och hette Oscar den andres manifest. Och jag fick faktiskt, jag fick ett vänligt LoC från Thomas Alm och ett vänligt vykort från Erik Andersson vilket gjorde mig vansinnigt glad. Men mitt debutfanzine lite senare samma år hette Floreced och det har jag faktiskt fortsatt att utge, om än med vissa uppehåll. AB: På sju år sådär ungefär. MA: Det har alltså utkommit sex nummer sedan dess. Ett sjunde är förhoppningsvis på väg. Det är ett så kallat allmänt hållet fanzine, ett genzine, ett general contents fanzine. Och sedan blev jag maniskt aktiv, drog in min bror i fandom, min bror Malte Andreasson, och tillsammans blev vi maniskt fanzineaktiva under vintern och våren -85 och dränkte ett par SFF-sändningar. AB: Får jag lägga till en anekdot här, de var alltså så maniskt fanzineaktiva att när de skulle skälla ut mig för ett nummer av SFF-Bulletin inte nöjde sig med att göra det i ett fanzine utan fyra, de gjorde fyra fanzines, alla med mycket likartat innehåll. De skällde ut det här fanzinet med ungefär samma argument i alla fyra fanzinen, så att det ger väl en antydan... MA: Nu vill jag faktiskt... Tillbaka till ordningen; det var bara ett fanzine som vi ägnade helt åt Anders Bellis SFF-Bulletin, i två av de andra återkom bara dessa utskällningar i form av recensioner och det tredje var helt enkelt nästkommande SFF-Bulletin redigerad av Leif Carlsson där vi hade skrivit ett LoC -- ett läsarbrev, letter of comment, fanslang -- sen kulminerade det i en annan fanzinetitel, Rhåfaanisk Bhivecklig som vi fick överta en sommar. ?: Ni fick låna den. MA: Vi fick låna titeln av Tony Eriksson och Magnus Eriksson och Mats Henricson som vid den tiden utgav fanzinet, turades om. De gick på sommarsemester och vi utgav fanzinet en sommar. AB: Då blev det bra helt plötsligt. MA: Sedan kapade vi det sedan så... ?: ...blev ni underbarn. MA: ... blev vi underbarn. ?: Vi hade ju en kongress i Uppsala, då valde vi det där jävla fjortonåriga underbarnet till hedersgäst. AB: Jag var mycket irriterad, för jag hade varit med i fandom i femton år och jag har aldrig varit hedersgäst sedan kommer den här karl'n och har varit med i ett år och blir hedersgäst på en kongress. Det var väldigt irriterande, jag kommer ihåg det. Det har ju remiderats sedan dess, lyckligtvis. MA: Den här titeln RhB, Rhåfaanisk Bhivecklig, har jag också utgett tillsammans med Malte i en senare serie, så att många av mina fanzines har jag gjort tillsammans med Malte och en hel del har jag också gjort själv. MH: Hur känns det att göra fanzines? MA: Hur känns det att göra fanzines? Varför vill jag göra fanzines? Det är kul, det ger egoboo, det ger respons, det ger möjlighet att skriva vad man vill och ger skrivdiciplin, konstruktiv kritik, ... AB: This is a remake. Jessica? JS: Jag kom in i fandom på ett lite speciellt sätt. Tack vare postens Skriv och Berätta, i postens reklamtidning Skriv och Berätta fanns det en artikel om fandom som har blivit ganska illa beryktad, man betvivlade att det någonsin skulle lockas in någon i fandom genom den artikeln som handlade mycket om rymdraketer och beanies och var allmänt obegriplig, men jag skrev i alla fall till Ahrvid och fick FaNytt, gick med i SFF och fick... Det finns alltså något som heter Sveriges Fanzine-Förening som vi inte alls har pratat om, det kan vi ta sedan, det är i alla fall en förening där jag gick med, hamnade på en adresslista och det började dyka upp fanzines och så vidare, men det var den tiden då ni var väldigt aktiva så jag fick en ganska konstig bild av fandom, Martin och Malte som bara vräkte ut oneshots, samtidigt som då Tony var rätt aktiv, det var då den här fejden med Ahrvid började och det var en ganska bråkig tid i fandom, en ganska debattglad tid i fandom. AB: Det var ju jävligt snällt uttryckt kanske, det var ju jävligt snällt. JS: Men, min första kongress då, då hade jag precis träffat Tony och förlovat mig, tre veckor efter att vi träffades första gången, vi hade brevväxlat lite, honom mötte jag via fandom, han gav ut något som hette Oxomocco. En väldigt ambitiös novelltidskrift som han gav ut i förhoppningen att locka flickor. Han lockade en flicka, sedan har han aldrig gett ut den. Så min första kongress var alltså SweCon 85 med trehundra deltagare, det var den sista stora SF-kongressen som hölls i Sverige. ?: Senaste. JS: Senaste, fint sagt. Och det var en ganska speciell känsla att vara där för Tony var då rätt aktiv, och jag kommer där som en liten flicka, Tonys lilla bihang liksom, men i och med att jag träffade Tony, det blir ju så som tjej, så blir det ju ganska lätt parbildning i fandom då liksom, en kille måste vara väldigt manisk på det här sättet som ni har varit, liksom för att komma in, som tjej krävs inte det, man gör inte lika mycket fanacs egentligen. AB: Det beror på att det har alltid varit färre tjejer i fandom än killar. JS: Det blir alltid sådär. Det är liksom... Mina första fanzines i alla fall, det var, jag började med och göra RhB ihop med Tony, en del nummer sådär, jag minns jag skrev en kongressrapport från SweCon 85, det var väl något av det första jag publicerade inom fandom. ?: Den var ju rätt bra. JS: Jag var väldigt elak mot Elisif. Men i alla fall så var jag, efter det jag vet inte om mitt första egna fanzine måste ju ha varit Den mystiska planeten -- egentligen. Innan dess hade jag ... ?: Vår vardag gjorde ju du. JS: Vår vardag gjorde nog jag egentligen, jag har gjort liksom lite sporadiskt, jag vet inte hur många egna fanzines jag kan ha gjort. Sju, åtta, nio, tio, jag vet inte, men mycket har jag bidragit och gjort tillsammans med Tony och sådär men jag har aldrig haft den här riktiga maniska fanniska inspirationen som leder till att man öser dynga, liksom bara hur mycket som helst. AB: Jaha. Alltihop kan snabbt motbevisas. …ser dynga ja, öser ut dynga ja. Det kan snabbt motbevisas om ni läser det här sedan. JS: Det där är ett nyhetsfanzine som var -- jättebra. AB: Tony då? TE: Jag läste Jules Verne-magasinet och i ett nummer, nummer 382 tror jag det var, så var det en ordentlig spalt av Erik Andersson där han presenterade fandom och fanzines och där stod det att de var gratis. Jag har alltid tyckt om gratis -- eller pengar. Så jag och min kompis Mats Nilsson skickade efter massor med fanzines som Cimmeria, Vheckans ävfentyr och alla de där, och läste de under en lång tid tyckte vi, två månader eller någonting innan vi kom på att vi måste göra ett eget fanzine. AB: Och det handlade om Tarzanklubben har jag för mig. TE: Så då gjorde vi Dad's machine som vi tryckte på föreningstryckeriet och fick betala pengar för och så där, med noveller och... det såg rätt propert ut på framsidan, det var tjugo sidor tjockt och så där. Men det kostade pengar, och sedan kom vi på att man måste ju göra jättemånga fanzines, det här har vi ju inte råd med. Det är ju så roligt, så då började vi, vi karbonkopierade, vi tryckte på skolan, smög in darrande i kopieringsrummet och kopierade, vi hade alltid så där en tre-fyra fanzines åt gången som vi tryckte upp. Det var också en tremånadersperiod innan vi då köpte stencilapparaten, och då var det bara att veva! TE: Det var Vår vardag och rymdnoveller och ... Sedan märkte jag i och för sig att jag inte nådde min målsättning att hitta något fruntimmer så då fick jag lov att ge ut Oxomocco med noveller och trycka på riktigt tryckeri och sådant och sedan efter sex nummer så. Publik: TE: Det var väl inte viktigt, det var väl mer att få utlopp för sina känslor i en informativ tidskrift kanske. RhB har jag ju gett ut, det var ju jag och Magnus som kom på att man borde ge ut ett fanzine varannan vecka, det var ju idén med RhB, men varannan vecka, det var vi som kom på det. JS: Det var ju inte bara skit det du gav ut, din kvalitet ökade ganska stadigt och numera ger du inte ut fanzines eftersom du är perfektionist. AB: Ja, man kanske bör framhålla då eftersom det verkar som om det börjar bli min tur, att det kanske inte är alla då som ser fanzines som en äktenskapsförmedning då i och för sig, det ska väl inte tas som någon generell intäkt av att utge fanzines, det finns ju som bekant annat. Men det var någon som skrek förut att jag skulle berätta om mitt första fanzine. Jag menar jag kan ju tala om hur det gick till i alla fall därför att jag hade då, jag läste science fiction under många år förstås och sedan gick jag vid ett tillfälle på drottninggatan och på den tiden låg det ett antikvariat där som hette vad det hette där jag hittade två nummer av Jules Verne-magasinet i skyltfönstret, ett med King Kong på kommer jag ihåg, och ett med någon bild ut Tolkientrilogin, någon svärdsbärare eller någonting och jag slogs ju direkt av tanken att det här måste man ju ha, för det var ju science fiction så jag köpte dem och däri fanns det en annons för en sådan här kongress, det var Lundwallkongressen -75, 4-6 oktober tror jag, -75, och den skulle jag då gå på så jag fick min mor att anmäla mig för det vågade jag inte göra själv... JS: Vad var du då, tolv? tretton? AB: Jag var tretton, fjorton var jag. Fjorton var jag, precis. Fjorton. Men jag var tretton när jag såg annonsen sedan lyckades jag fylla fjorton där innan kongressen. Jag minns det fortfarande för jag var väldigt nervös på lördagen när jag då skulle dit. Uppladdningsfesten vågade jag mig inte till. Mamma fick följa med, faktiskt, på första kongressdagen och där satt unge Anders Bellis i publiken och lyssnade på panel om fandom faktiskt, och det är ju det vi håller på med här nu, och min mor frågade mig vad fandom var för någonting och jag påpekade att det är ju allt det här med science fiction-film och så där då sa jag då. Det var det grepp jag hade fått om det hela. Nervositeten försvann snabbt, alla var ju så snälla på kongressen inklusive författarna och jag tyckte det var väldigt roligt så mamma kunde gå hem efter några timmar och jag stannade kvar alldeles ensam. MH: Och se vad jag blev. AB: Just det. Hon skulle kanske ha stannat kvar och tagit mig därifrån. Men jag blev till och med upplockad på scen där eftersom jag var kongressens yngste deltagare vilket inte riktigt stämmer för det var någon som hade med sig en halvårsgammal baby också, men jag var då i alla fall kongressens yngste deltagare officiellt sett så jag blev till och med upplockad på scen och tyckte det var väldigt pampigt när Anders Palm sa titta här vilken entusiast och så där då och så applåderade alla mycket artigt och gick därifrån. Jag tyckte i alla fall att det var mäktigt, så på måndagmorgonen när kongressen var över, så satt man ju hemma och grät då för att man var tvungen att gå till skolan igen och det var ju inte alls lika roligt, så min mor skrev raskt ett sjukintyg på tre dagar eller något sådant där... AB: ... eftersom jag under kongressen hade fått tag på ett par tidiga nummer av det här fanzinet, Palantiren, och Kjell Borgströms Det lutande lärkträdet och några till som jag hade köpt under auktionen så insåg jag att det här var vad man måste göra så jag rusade -- en skrivmaskin hade jag redan, det fick jag av min mor när jag var nio år -- sprang ut och köpte pennor och sådär och tillverkade då mitt första fanzine -- lyckligtvis är det bara tryckt i åtta exemplar för det gjorde min mor på jobbet och så delade jag ut det till mormor och så där liksom, till lillebror och så va och sparade väl några ex då va så det är några ex som sent omsider hittade fram till fans men de fick dem i förslutna kuvert och fick förbinda sig att inte öppna dem förrän 2015 eller något sådant där men det är några som har fuskat tyvärr och gjort det ändå så fanzinet har spritts lite grann. Sedan tog det faktiskt en väldig tid, sedan gick jag på kongress igen året efter, -76, men det ledde inte till några fanzines och -77 gick jag också på kongress men det ledde inte heller till några fanzines Skandinavisk Förening för Science Fiction och fick kontakt med alla de personer i Stockholmsområdet som redan utgav fanzines och så eller var på väg att börja och jag fick kontakt med andra människor i andra delar av landet, Bertil Schalen i Lund, Seppo Laine i Bellisholm faktiskt som utgav zines så man insåg då att nu måste man ju starta på allvar och då gjorde jag ett tjockt och väldigt märkligt fanzine som hette Hurkel efter Berömda män av Theodore Sturgeon har jag för mig och sedan var det ju inte så svårt att komma igång då va för 1980 som jag talade om den här panelen igår, då gjorde jag hälften av alla fanzinesidor som utkom i landet överhuvud taget det året så det tog inte så lång tid att så att säga bli biten utav buggen eller hur man säger på engelska. Sedan har det väl fortsatt i varierande grad för att uttrycka det lite milt då, men det har kanske inte varit samma aktivitet under senare år men, och jag kan inte som de andra i panelen räkna upp alla titlar och alla nummer som jag har gjort för det är faktiskt alldeles för många, jag kommer inte ihåg men jag har då arkivexemplar av mina fanzines så någonting sådant där va, det är en sådan bunt, man tar ett ex av varje så blir det en sådan där bunt. Vheckans ävfentyr, Kolon det är ju egentligen de två, …hl, Blog, ja hur många som helst, jag vet inte hur många titlar det är. Antalet titlar borde röra sig om tvåhundrafemtio-trehundra, men så är det ju då flera nummer av de flesta av de här, många är det riktigt många nummer av som hundra nummer eller något sånt va. Men det är omöjligt att komma ihåg eller räkna upp alla. JS: Ska vi säga någonting om SFF, kanske? AB: Vi kan ju avrunda med det, det är ju ett bra sätt att komma in i fanzineverksamhet om man inte är så van, så att säga. MH: Kassören? ?: Då kan jag ju göra reklam för en förening jag själv är aktiv i men det ska jag väl inte dra mig för. SFF utläses Sveriges Fanzine-Förening och var från början egentligen en fanzineförening som enbart gällde Stocksundsfandom, en förort till Stockholm där det fanns väldigt många fanzineutgivare -78 som tyckte att det här med att skicka fanzinen på egen hand blev för dyrt och de bildade därför en förening som hette Stocksunds Fanzine-Förening. Tanken var väldigt enkel, nämligen att man, jag vet inte om det var i detalj samma regler, men i princip så går det till så att regelbundet har man utskick. Till dessa utskick får medlemmarna i föreningen gratis lämna in sina fanzines i den upplaga som föreningen har medlemmar och sedan vid utskicksdatum lägger man helt enkelt ihop sändningarna och så får varje medlem av föreningen ett ex av varje fanzine som har kommit in till den sändningen helt enkelt. Det är ett väldigt billigt sätt att distribuera fanzines, och på det viset får man som medlem dessutom ett hyfsat urval av den fanzineutgivning som finns i Sverige. Det har varierat, ibland så har det varit en liten andel som har distribuerat via SFF, ibland har det varit en större andel. AB: Vad som är viktigt att påpeka är att man kan vara medlem utan att utge fanzines, det är ett bra sätt att få fanzines, man betalar in en medlemsavgift per år som är femtio kronor tror jag och då får man fanzines sex gånger om året och ibland är det stora sändningar men det är ett bra sätt om man inte genast vill kasta sig ut och göra ett eget fanzine så kan man ju läsa på ett smärtfritt sätt. JS: Man hamnar ju på en adresslista vilket också är praktiskt. ?: Inte minst viktigt är att i varje nummer av föreningens fanzine SFF-Bulletin, varav det finns ett par nummer här, så återtrycks en komplett adresslista till alla föreningens medlemmar vilka då alltså är en rätt så stor del av den aktiva svenska fandomen helt enkelt. JS: Det är inte så många som inte är med ändå. ?: Så det betyder alltså att man direkt får något slags adresslista helt enkelt till sverigefandom. AB: Och viktigare tycker jag att fanzineutgivarna får namnen på de nytillkomna medlemmarna, de fanzines man inte distribuerar via SFF kan man då skicka till de medlemmarna om man känner för det då va. ?: Jag skickade ut Oxomocco till alla kvinnliga medlemmar. ?: Till exempel. Sedan Stocksundsfandom blivit inaktiv har föreningen döpts om till Sveriges Fanzine-Förening och återuppväcktes av Göteborgsfandom i början av 80-talet och drivs numer av skåningar i exil eller i skåne. Den har väl ungefär sjuttio medlemmar. Den som vill gå med i SFF har ju ett lysande tillfälle att göra det nu.