Banana Bungalow
Vårt rum
Tid
Juni 2000
Medverkande:
Pelle Einarsson
Einar Hedman
Peter Thomasson
Levon Saldamli
Avfärd från Linkeboda kl 07:00. Einars far Stig har vänligheten att skjutsa oss till Arlanda. Vi mellanlandar i Paris och får vänta ett tag på den fula Charles De Gaulle-flygplatsen. Vi är lyckligt ovetande om att vi kommer att spendera mycket tid här på vägen hem (se 25:e juni nedan).
Vi anländer i Miami på kvällen (efter omställning av klockan med sju timmar). En högljudd och självgod men skojfrisk tulljtänsteman går runt och skämtar medan folk står i kö till passkontrollen. Air France har sjabblat bort en av Pelles väskor och de säger att den kommer levereras till vårt vandrarhem nästa dag. Pelle får lite toalettartiklar, en T-shirt och besked om att han kan spendera $150 och få ersättning för detta av Air France i Sverige när vi kommit hem igen.
När vi kommer ut ur den luftkonditionerade flygplatsen överrumplar hettan oss som ett slag i solar plexus. Trots att det är kväll och mörkt så är det stekhett, och den tunga fukten gör inte det hela lindrigare.
Nationals hyrbilskontor på flygplatsen är stängt för kvällen så vi får ta en shuttle in till deras kontor i stan. Bilen har vi redan bokat på nätet. De har för tillfället lite ont om full size-bilar, så vi får möjlighet att välja en jeep eller en convertible i stället. Vi väljer en full size-bil ändå eftersom jeepen drar mer bensin (Pelle är smålänning och bryr sig om sådana ovidkommande detaljer, Peters anm) och cabben har mycket litet bagageutrymme och är väldigt enkel att bryta sig in i. Det blir i stället en Chevrolet Malibu med både kassett- och CD-spelare. Som de flesta andra bilar här är den automatväxlad.
Vi åker till vandrarhemmet Banana Bungalow på Miami Beach som vi har bokat rum till på nätet. Vi kör bl a över en bro som nog figurerat i Miami Vice ett antal gånger. På vandrarhemmet får vi fyra dela på ett rum för sex personer. Det är ganska låg standard men det ligger mycket nära stranden och det finns pool, bar, biljard m m. På många vandrarhem är endast utlänningar tillåtna att bo, och vi får därför visa upp våra pass vid incheckning.
Vi mailar lite folk hemma i Svedala på internetautomaterna och tittar lite på ett TV-program med lättklädda, ilskna damer som armbrottas i en boxningsring innan vi kryper till kojs.
Banana Bungalow
Vårt rum
Den frukost som ingår i hyran på Banana Bungalow visar sig bestå av bara två rostade mackor och en kopp te eller blaskigt kaffe. Detta inmundigas utomhus vid poolen, och det känns lite fel med så varm dryck i den tryckande värmen. Vi provianterar lite i en närliggande butik där det finns en hel hylla med bara sololja, alla med en solfaktor på mellan 15 och 40(!).
Vi ger oss av mot nationalparken Everglades som är en berömd träskmark med mycket djur och växter. På vägen ut ur staden ser vi att Miami så här 15 år efter Miami Vices och pastellfärgernas storhetstid fortfarande går i rosa och turkost. Utanför staden finns det massor av fruktstånd med för oss exotiska frukter. I landskapet finns en del mycket lummiga skogspartier med exotiska träd. Vi åker även igenom ett litet samhälle med en frikyrka i varje hörn.
Vi besöker först en alligatorfarm där vi får se mängder med alligatorer och lite krokodiler, ormar, björnar, pumor och en liten nyfiken krabat som såg ut som en korsning mellan en gris och en björn. Här åker vi även på airboat-tur ut i träsket. Det går som tåget och föraren gör många hisnande kurvtagningar och "handbromsvändningar". I en extra skarp och grund kurva lyckas han köra fast och vi får vänta på förstärkning innan vi kommer loss. Väl tillbaka blir det lite alligator- och ormshow där farmägaren utför våghalsiga trick.
Vi kör längre in i själva nationalparken, men nu har det blivit väldigt dåligt väder och av alla de vackra fåglar som Everglades är känt för syns inte ett spår. Vi får nöja oss med utställningarna och filmerna på nationalparkens besökscenter. Vi åker in en bra bit i parken och studerar landskapet innan vi vänder och åker tillbaka. Vi blir stoppade av en polis som inte gillar att Peter kör i 70 mph på en 50-väg. Vi kommer undan med en varning och Peter håller sig i skinnet resten av resan.
Då vi kommit tillbaka till vandrarhemmet beslutar vi oss för att lindra jetlagen med en liten powernap och sedan ge oss ut på stan. Vi vaknar dock mitt i natten och inser att vi gjort bort oss och att det inte blir något rajtan tajtan denna kväll. Vi sover vidare.
Dagens snabbmatställe: -
(vi käkar hyfsat vanlig mat på ett steakhouse söder om Miami)
Strandad airboat
Gullig 'gator
Näsbjörn?
Kom till husse!
Alligatorer
Tandläkarbesök?
Einar får en kram
Solfetischisten Einar får vatten på sin kran när vi testar badinrättningen Miami Beach. Det är stekande sol, fin och vit men en smula skräpig strand och så där fint, turkost vatten som man ser i resereklamen. Det är nog ungefär 35 grader varmt i luften men vattnet är knappt svalkande.
När vi inte vågar steka oss mer går vi och shoppar på stan. Pelle köper en kamera som ersättning för den som blev stulen i Barcelona några dagar innan, efter att ha prutat ner den från $250 till $150. Det finns massor av liknande elektronikaffärer där man försöker blåsa naiva turister här i området.
Då vi kommit tillbaka till Banana Bungalow blir det lite öl, biljard och dopp i poolen (Pelle vann biljarden med 1-1 över Peter). Air France har äntligen lyckats lokalisera och leverera Pelles väska. Vi går ut och käkar gott på jazzstället van Dyke's Café och går sedan tillbaka och lägger oss tidigt för att kunna ge oss av i gryningen. Peter slarvade med solskyddskrämen tidigare på dagen och ser nu ut som en polkagris.
Under natten väcks vi av två hyresgäster som prompt skulle installera sig i de två lediga sängarna i vårt rum. Vi väsnas tillbaka kl 5 då vi packar ihop våra prylar. Hämnden är ljuv.
Dagens snabbmatställe: Kentucky Fried Chicken
Vi åker mot Orlando, ett av USA:s största turistmål på grund av det stora antalet nöjesparker i området. Disney World är den största nöjesparken men vi tänkte gå på Seaworld. Vi käkar frukost på ett Waffelhouse på vägen och Pelle får vänta jättelänge på sin pecanvåffla. På waffelhouset hittar vi en gratistidning med rabattkuponger för hotell och vi inser att boendekostnaderna skulle bli mycket lägre än väntat och att vi inte behövde tälta för att spara pengar. Innan vi lämnar denna matinrättning diggar vi Grand Funk Railroads´s "We´re an american band" på ställets jukebox.
Det är när vi nu börjat köra bil på allvar som Peter börjar agitera för den medhavda country-musik som han vill lyssna på för att komplettera den bild av USA som han fått från amerikanska roadmovies från 70-talet. Då Pelle och Einar har synnerligen svårt för de mest inavlade delarna av denna musik, och tycker att den ofta är förvillande lik den så förhatliga svenska dansbandsmusiken, är detta inledningen på musikaliska stridigheter som kommer fortsätta under hela resans gång. Peter får lyssna på sin country, men bara i små doser eftersom den snabbt inverkar negativt på Einars psyke. Levon ställer sig utanför stridigheterna och sörjer att Metallica-bandet han tog med sig visade sig innehålla endast tre låtar med hans musikaliska gudar. Resten av tiden under resan lyssnar vi på de många bra radiokanaler som finns i staterna, gamla hårdrocksband, Pelles schizofrena blandband, Joni Mitchell, Neil Young, Nick Cave, Easy Rider-soundtracket, My Dying Bride, Bruce Springsteen samt CD:s som vi inhandlar längs vägen. När country-hataren Einar faller till sömns då och då under resans gång lyckas Peter obemärkt smyga på lite Byrds och Gram Parsons.
Vi kommer fram till Seaworld och upptäcker att det kostar saftiga $46 att gå in. För att få valuta för pengarna bestämmer vi oss för att stanna länge i stället för att rusa igenom anläggningen lite snabbt som vi först tänkt. Vi ser späckhuggarshowen (med stjärnan Shamu), hajar, muränor, isbjörn, barracudor, valrossar, flamingos och dagens höjdpunkt - manatees (sjökor, mycket coola kreatur). Vi klappar även delfiner och keliga rockor och åker lite berg-och-dalbana (den häftigaste heter Kraken och får Levon att hyperventilera).
Efter Seaworld inser vi till Peters besvikelse att vi inte hinner åka till Daytona Beach och kolla på racingovalen och köra bil på stranden. Vi åker i stället vidare mot Ocala och passerar i alla fall "Don Garlits Museum of Drag Racing".
Vi tar in på ett Travel Lodge-hotell i Ocala. Det visar sig ligga i ett ruffigt kvarter med dålig standard och många suspekta typer på gatorna. När vi ska checka in får Peter problem med linserna. Han yttrar ordet "shit" (som är mycket mer värdeladdat i pryda USA än i Svedala) och råkar samtidigt stöta till en stor, svart kille som talar i telefon. Killen blir vredgad, spänner ögonen i Peter och säger "EXCUSE ME?!" med irriterad röst. Detta var resans spändaste ögonblick. Peter ber om ursäkt och den hotfulla stämningen lägger sig, men händelsen ger honom en sinnesoro som inte släpper greppet om honom förrän vi lämnat Ocala.
Hotellrummet visar sig vara finare än väntat, och vi har t o m The Movie Channel. Vi tittar lite på Shaft in Africa innan vi somnar.
Dagens snabbmatställe: Något italienskt på Seaworld. Där sålde de bl a rätten Pizza med pommes frites.
En Manatee!
Späckhuggarshow
Pelle och Einar vaknar av att det är alldeles varmt och fuktigt i rummet. Det visar sig att Levon, som låg närmast luftkonditioneringsutblåset, stängt av luftkonditioneringen under natten eftersom han frös. Pelle och Einar, som ligger i den andra och svettiga änden av rummet, påpekar att sådant inte går för sig. Från och med nu blir det en mindre kapplöpning när vi ska installera oss i nya hotellrum eftersom ingen vill ligga närmast utblåset och frysa.
Vi nyttjar tvättomaten på hotellet och käkar frukost och spelar kort medan vi väntar på att tvätten ska bli klar. De flesta människor vi ser är smutsiga, har slitna kläder och talar inte engelska. Vi är lite oroliga för att den flummige mexikanaren som driver runt i världens skitigaste T-shirt ska ta tillfället i akt och komplettera sin garderob medan vi är borta, men alla plagg är kvar när vi hämtar tvätten. En gullig hundvalp försöker springa in i vårt rum men stoppas av sin matte. Tvätten har inte blivit riktigt torr i tumlaren så vi sprider ut den överallt i bilen innan vi ger oss av.
Detta är den första dagen då vi måste lägga ett stort antal mil bakom oss. Vi måste komma till New Orleans och checka in på det redan bokade hotellet i tid. Vi hinner dock stanna till vid Pensacola Beach och bada i mexikanska golfen. Stranden är renare och ännu vitare än i Miami, och badnymfen Peter blir som barn på nytt i de svalkande vågorna.
Vi åker vidare. På vägen ser vi en f d skogsbrand som ryker bland svedda träd. Vi är lite oroliga för att brandmännen på vägen ska stoppa oss men faran är tydligen över.
I Mobile, Alabama stannar vi till och kollar på slagskeppet USS Alabama och lite stridsvagnar och flygplan, bl a en B-52 och en F15.
New Orleans i Louisiana är en stad som ligger mitt i träskmarkerna, och vägarna dit går på ramper som byggts över träsk och floder. Detta ser vi dock inte mycket av då det redan blivit mörkt när vi närmar oss staden. Väl inne i New Orleans fastnar vi i en labyrint av enkelriktade gator innan vi till slut lyckas ta oss till hotellet Comfort Inn (det bästa på hela resan?). Vi upptäcker att vi passerat en tidszon och tjänat en timme. Vi somnar gott efter att under en dag ha besökt hela fyra stater (Florida, Alabama, Mississippi och Louisiana).
Dagens snabbmatställe: -
(Vi köper bröd, yoghurt och Doritos i livsmedelsbutik)
Gammalt flygplan
Pensacola beach
Propagandafoto
USS Alabama
New Orleans var från början en smältdegel av kulturer och här fanns folk från bl a Frankrike, Spanien, Italien, USA och Afrika. Många är fortfarande katoliker och det finns New Orleans-bor som fortfarande talar franska i stället för engelska.
Efter en hotellfrukost som faktiskt innehöll flingor, mjölk och mackor förutom den vanliga donuten och kaffet/juicen ger vi oss ut på stadens gator. Efter att ha besökt det lokala biblioteket och kollat mailen går vi till The French Quarters, de gamla kvarteren med fina byggnader i fransk stil, kända från bl a många filmer. Nu vimlar det av souvenirbutiker där. Pelle tillbringade några dagar i New Orleans året innan och får därför agera guide åt de andra.
Vi går till St Louis Cemetery, en mycket speciell kyrkogård som bl a är känd för scenen från filmen Easy Rider från 1969 där Dennis Hopper och Peter Fonda tar LSD och flummar runt. Det ser fortfarande ut som det gjorde då förutom att madonnastatyn nu är huvudlös.
Eftersom New Orleans byggdes på fuktiga träskmarker så hade man förr problem med att begrava folk. Det hände att regnoväder och översvämningar gjorde att de begravda kistorna kom upp ur jorden och började flyta tillbaka in mot staden. Detta i samband med stadens expansion har gjort att kyrkogårdarna flyttats runt en hel del. Många byggnader (t ex jazzklubben Funky Butt i French Quarters) ligger på tidigare begravningsplatser och ovanför kvarlevor från folk vars släktingar var döda eller inte brydde sig om att flytta kvarlevorna när kyrkogården skulle flyttas. Det ryktas att det är därför som man började begrava folk ovan jord i stensarkofager som på St Louis Cemetery, men enligt uppgift är detta snarare en tradition som förts hit från Europa med spanjorer och italienare.
Den ökända voodooprästinnan Marie Laveau har också sin grav på denna kyrkogård (fast det ryktas att hennes kvarlevor i själva verket är begravda någon annanstans). Graven är idag nedklottrad av voodoo-utövare som tillbett henne och satt tre kryss på graven efter att ha önskat någonting.
Vi går en sväng till Congo Square, ett litet torg i en lummig park där slavarna hade festligheter på helgkvällarna och där många av Marie Laveaus voodooceremonier utfördes då det begav sig.
Vi går vidare mot Marie Laveaus Voodoo Shop i French Quarters. Först går vi fel och hamnar i en gaybutik där de säljer strumpor med texten "Naughty Boy" på. I voodooshopen finns många voodoomasker, dockor, amuletter ("gris-gris") och andra voodooprylar från olika delar av världen. Här finns även ett exemplar av den mytomspunna "Fiji mermaid" (en blandning av apa och fisk) samt huvudet från jätten Goliat, känd från Bibeln... Saker man kan köpa här inkluderar självlysande jungfru Maria-fingerdockor, voodootrollformler med färdiga ingredienser, voodoodockor, små helgon som skyddar datorn mot virus, alligatorhuvuden och -fötter m m.
Vi går vidare och tar en titt i St Louis Cathedral, en vacker kyrka känd från bl a boken "En vampyrs bekännelse" av Anne Rice (som för övrigt bor i The Garden Disctrict i New Orleans, ett annat kvarter med gamla hus som bl a Mark Twain och Degas festade i då det begav sig).
Vi går en bit längs Mississippi-floden och kollar in en hjulångare som kan spela musik med ångpiporna. Vi kollar in en IMAX-film om Egypten men den var tyvärr inte i 3D som vi hade hoppats. Vi tar en burgare på Wendys, och Pelle får äntligen chans att smaka på läsken Fanta Strawberry. Den var mycket god. Däremot var Einar missnöjd med apelsinjuicen som smakade bedrövligt pga det starkt klorade kranvattnet de använder ofta i USA.
Vi går lite mer på stan och kollar in musikaffärer samt Tower Records och Virgin Megastore. Där finns många skivor och filmer samt en imponerande mängd märkliga böcker om film, skräpkultur, gräs, udda religioner och erotik. Vi handlar lite.
Vi går tillbaka till hotellet. Levon fifflar med fjärrkontrollen till TV:n och lyckas låsa den så illa att vi får ringa efter hjälp från receptionen. Efter en powernap (denna gång lyckad, till skillnad från den i Miami) går vi tillbaka till French Quarters för att göra Bourbon Street, den kända partygatan. Vi går runt, dricker lite bärs och sneglar in i strippklubbarna. Vi käkar mycket god mat på "Sammy's Steak & Lobster", bl a friterad alligator, räkor och kräftor på New Orleanskt vis (creole och cajun style). Maten var ypperlig men Einar klöktes nästan av sin egen andedräkt morgonen därpå efter sin shrimp & catfish platter. På husväggen hänger en skylt med texten "On this site in 1847, nothing happened".
Vi gick runt lite mer på Bourbon Street, där det var massor med folk och partaj trots att klockan började närma sig midnatt. Vi gick förbi en stor folksamling och undrade vad som var på gång. Tydligen var det en kille som under stor uppståndelse försökte få unga damer att visa brösten, en tradition på Bourbon Street. Så går det när de stackars amerikanerna inte får se något naket på film och TV. Innan vi gick tillbaka till hotellet kollade vi runt lite i affären Dark Entry där de sålde goth-T shirts, gamla punkplattor, S & M-attiraljer, lackstövlar och haschpipor...
Dagens snabbmatställe: Wendys i New Orleans
Kultkyrkogården
Easy Rider-statyn, nu huvudlös
Larry, RIP
Voodoohäxan Marie Laveaus grav
Voodoo-offer till Mme Laveau
Voodon och vi
Gammalt möter nytt
Tjuvkikarinstallation
Ångbåt
Vi vaknar när klockradion ringer och börjar gå upp ur sängen. Det är förvånansvärt mörkt ute för att vara kl 7 på morgonen. Då vi sätter på TV:n upptäcker vi att tiden inte stämmer och att Levon råkat ställa om klockradion då han ställde in alarmet. Den går två timmar före och att klockan egentligen är 05:00. Vi ställer om klockradion och sover några timmar till.
Pelle har under resan haft lite besvär med förkylningsliknande symptom från att ha andats den torra, luftkonditionerade luften hela dagarna. Det blev inte bättre av att han låg närmast luftkonditioneringsutblåset denna natt. Besvären når sin kulmen idag och Pelle befarar att en riktig förkylning är på gång. Besvären är dock helt borta efter några dagar.
Vi åker in till stan och shoppar lite mer samt hämtar tax free-kvitton för köpen som gjordes dagen innan eftersom vi då inte hade våra pass med oss. Sedan åker vi till Nationals biluthyrning på flygplatsen och byter hyrbil eftersom bromsarna tar ojämnt och det var glapp i högtalarna på den vi hade. De har bara andra Chevrolet Malibus att välja på. Vi väljer det enda exemplaret som har både band- och CD-spelare.
Enligt vår planering skulle vi nu ge oss av till Memphis, Tennessee och kolla in Graceland (Elvis Presleys enkla gamla käll) och låta Peter plåta Sun Studios där bl a Elvis, Johnny Cash och Jerry Lee Lewis spelat in skivor. Vi inser dock att vi börjar få ont om tid och att det skulle vara en lång omväg för relativt få sevärdheter, så vi beslutar oss för att skippa Memphis och direkt fortsätta västerut genom Texas. Nästa mål blir därför Houston och L B Johnson Space Center.
Den första biten mot Houston är trevlig med fräcka träskmarker och vattendrag längs vägen. Efter hand som vi kommer längre in i Texas blir det mer trist Texas-stäpp (coolt tycker Peter), bilköer och mycket plötsliga skyfall som sänker sikten till ca 50 meter framför bilen.
Vi tar in på ett Best Western-hotell i närheten av rymdcentret och får där lite underhållning i form av ett magnifikt åskväder (Texan size) som lyser upp i mörkret. Vi har under resan fått flera tillfällen att skratta åt pengahungriga TV-predikanter. De vi sett hittills var dock ingenting mot TV-showen "Praise the Lord" som visas denna afton. Det är en glättig och kommersialiserad show med mycket glänsande silver och guld i loggan och kulisserna, otroligt smöriga sångnummer och programledare som försöker se så där jättefrälsta och mysiga ut medan de gör reklam för betaltelefonnumren. Mycket underhållande.
Peter har under dagen insjuknat i någon form av virusinfektion och har feber under kvällen och natten.
Dagens snabbmatställe: Burger King i Baton Rogue
Brinnande oljetorn
Peter har helats under natten. Vi åker till Houston Space Center efter frukosten. Det är ett stort område där diverse rymd- och rymdfärdsaktiviteter pågår, dock inte idag eftersom det är lördag. Man får åka runt området i en tågliknande farkost och se bl a astronauternas träningslokaler, parabolantennsparken, avställda rymdraketer och det gamla kontrollcentret från vilket många kända uppdrag styrts (bl a första resan till månen med Apollo 11) och flera presidenter vistats. Den vackra guiden Brandi är också en sevärdhet, tycker vi.
Här finns även en utställningshall där man kan titta på filmer, rymddräkter, rymdstenar, cockpiten i en rymdfärja, en rymdbil m m. Här finns också lite virtual reality-spel och souveniraffärer. Vi handlar lite muggar och kläder.
Efter Space Centret äter vi eminenta hamburgare på en Denny's-restaurang innan vi ger oss av mot San Antonio. Det är mulet hela vägen och vi får flera prov på de Texanska hällregnen som gör bilkörningen till ett vådligt äventyr.
Väl i San Antonio letar vi upp ett hotell som är extra billigt med vårt kuponghäfte. Vad vi inte observerat är att kupongerna i allmänhet inte gäller på fredagar och lördagar, vilket den indiske receptionisten gör oss uppmärksamma på. Vi kollar runt lite i området men det är lika dyrt och dessutom fullt på andra ställen. Vi åker tillbaka till Econolodge och tar in på deras sista lediga rum.
Vi provianterar lite i en närliggande butik och har sedan en mysig hemmakväll på hotellet. Levon har under resan gjort det till en vana att köpa livsmedel som han smakar lite och sedan slänger resten av (kakor, bullar, choklad, frukt, kaffe, bröd m m). Nu har han utövat dåligt inflytande på Peter då båda köper varsin stor burk öl som ingen av dem dricker upp. Peter måste vara sjuk igen om han lämnar en öl odrucken.
Dagens snabbmatställe: Denny's i Houston
Astronauter
Rymdfärje-cockpit
Rymdtoaletten
Kontrollrummet från månlandningen
Raket
Houston, we have a problem
Mäktigt utblås
Lastbilsskylt
En ny transportdag med mycket bilkörning, och vi tar sikte mot El Paso vid gränsen till Mexico. Efter San Antonio blir landskapet mer och mer ökenartat med riktigt Spaghettivästern-stuk. Längs vägen finns en hel del vindsnurror (hydroforer), till vindsnurrefetischisten Peters stora förtjusning. Nu börjar vi även se en del små kaktusar. Vi stannar till vid en utsiktsplats i Junction och plåtar lite och får sällskap av ett gäng tuffa bikers. Lite senare ute på vischan stannar vi och tankar på en liten och gammalmodig mack som Johnny Depp tydligen hade besökt eftersom det fanns ett signerat tackkort från inspelningen av Don Juan på väggen.
Efter mer körning och käkpaus på Taco Bell ser vi ett åskväder med magnifika blixtar över bergen söderut. Utsikten börjar bli mycket imponerande med stora öknar och magnifika berg åt alla håll.
Nu börjar det även bli mycket långt mellan bebyggelse och tankställen vilket reflekteras i bensinpriset som blir högre. Vi stannar och tankar i Kent, där järnvägen går förbi och där det finns ett pyttelitet postkontor, och detta förmedlar verkligen en känsla av att vara i civilisationens utkant.
Efter vidare färd ser vi vid det lilla samhället Van Horn ett flertal små tornados som virvlar upp damm och sand. Vi åker av I-10-vägen för att studera dessa närmare, men de hinner upplösas innan vi kommer tillräckligt nära. Vi får i alla fall åka igenom en riktig håla till stad med många förfallna gamla hus.
Under resten av vägen händer inte så mycket mer än att floden Rio Grande dyker upp en bit söderut. När vi kommer fram till El Paso är klockan ca 17:30, och enligt en skylt är det 46 grader varmt. Vägen vi åker på genom El Paso går parallellt med Mexikanska gränsen och det syns en väldig skillnad i omgivningen på de två sidorna av stängslet som ska hejda immigrantfloden. Bebyggelsen på den mexikanska sidan består av ruffiga små "kåkstäder" medan den på vår sida är finare och i mycket bättre skick.
Vi åker till det Days Inn vi tittat ut i vårt kuponghäfte och checkar in. Peter känner nu ett oemotståndligt sug efter bärs, men eftersom det är söndag så är den lokala liqourstore:en stängd. Ett sexpack Miller införskaffas i stället på en närliggande mack och lite kvällsvard inhandlas i en matbutik.
Resten av kvällen spenderas på hotellrummet i sällskap med en underhållande Mötley Crüe-dokumentär på VH1 (en mycket trevlig musikkanal). De tortillas vi köpt visar sig smaka vedervärdigt. Man kanske måste värma upp dem först?
Under natten begår Peter ett avskyvärt brott i sömnen i dubbelsängen. Han snor täcket för Levon som då ligger helt blottad för AC:ns iskalla jetström.
Dagens snabbmatställe: Taco Bell någonstans i öknen
Bad hair day i öknen
Mot Texas
Postkontoret som Gud glömde
Texas flagga
Resans sunkigaste frukost, en liten donut pudrad med florsocker och juice, inmundigas medan vi kollar på tecknad film på en suddig TV. Vi ger oss sedan av mot Tucson, Arizona. Strax utanför El Paso stannar vi till i en souvenirbutik som säljer indianprylar (krukor, smycken, kläder m m), uppstoppade skallerormar, vackra stenar, dockor m m. Här hittar vi även en ny tidning med hotellkuponger vilket är lysande då den gamla inte gäller fler delstater västerut.
Vägarna i USA är ofta kantade av stora reklamskyltar för hotell, affärer, attraktioner m m. Efter att ha åkt en bit ser vi en stor skylt med texten "The Thing? Mystery of the Desert. 200 miles". Vi blir väldigt nyfikna på vad det kan vara. Det kommer nya skyltar om The Thing längs vägen. När vi kommer fram till stället vid Cochise, Arizona så ser vi att attraktionen är inhyst i ett souvenir- och matställe och antagligen bara är bondfångeri för att locka kunder. För en dollar får man gå in och se The Thing, och vi låter oss villigt bli bondfångade Man får följa ett spår av stora, målade fotsteg i marken genom ett antal små byggnader med "sevärdheter" som gamla bilar från tidigt 1900-tal ("1932 Buick. This antique car was really THE THING", "This antique car was believed to have been used by Adolf Hitler...THE THING is, we can't prove it"), gevär från 1654, en bit av ett framben från en mammut, en gammal hembränningsapparat, vagnar, målningar som sades vara från 1700-talets Frankrike, ett konstverk bestående av trägubbar som torterades på olika vis ("This display is worth many thousands of dollars"). Peter blir övertygad om att bilarna och målningarna är fejkade, men en del prylar ser riktiga ut. I den sista byggnaden får man se The Thing, som visar sig vara en gammal, grå mumie med en liten babymumie i famnen. Einar och Peter trodde att den var fejkad men Pelle och Levon var inte lika säkra.
Vi tittar runt i souvenirshopen och upptäcker att den har ett utbud som är nästan identiskt med utbudet i affären vi handlat i tidigare under dagen. Det skall senare visa sig att det finns massor av liknande butiker i Arizona, och alla säljer de de vackra, färgglada stenar med kristallformationer som Arizona tydligen är känt för. Konstigt nog står det "Made in Brazil" på många av dem.
Vi åker förbi en ny tidszonsgräns och ställer tillbaka klockan en timme.
När vi kommer till Tucson så hittar vi, efter att ha frågat en snut om vägen, Pima Air Museum. Tyvärr är de i färd med att stänga för dagen så vi kommer inte in. De har i alla fall vänligheten att låta Levon komma in och lätta på trycket i sin mage som plötsligt blivit dålig och ivrigt pockar på uppmärksamhet. Vi åker till en äkta flygplansboneyard på andra sidan vägen. Den är också stängd, men vi går runt lite utanför och kollar på de halvskrotade flygplans- och helikoptervraken och de utspridda delarna genom stängslet. Det är stekhett och strålande sol och vi passar på att visa upp våra vita bringor för förbipasserande bilar.
Efter att ha checkat in på Howard's Inn så ligger vi och slappar vid poolen en stund innan vi ger oss av till Saguaro National Park för att kolla in de ståtliga Saguaro-kaktusarna. Det är dessa kaktusar man ser framför sig när man tänker på amerikansk öken, men i USA finns de tydligen bara här i Tucson-trakten.
I Saguaro NP ligger även Old Tucson, en kopia av Tucson anno 1860 som byggdes på 1930-talet för att användas vid filminspelningar. "Rio Bravo", "Tre Amigos" och många andra kända filmer har spelats in här. Tyvärr har de hunnit stänga för dagen när vi kör förbi.
Vi åker till ett ställe i parken med extra mycket kaktusar och klättrar upp på ett litet berg. Levon blir skraj för alla insekter. Einar råkar reta upp en skallerorm, men den smiter undan i stället för att fylla hans lekamen med en dödlig dos av sitt gift. Mera närkontakt blir det med en och annan fientlig kaktus som sätter gaddarna i oss (Pelle får flera veckor efteråt små svullnader i huden där taggarna satt). De ettriga ökenflugorna är inte heller så trevliga.
Vi sätter oss och käkar lite medhavd mat på berget och inväntar solnedgången. Det är stora, fina kaktusar överallt och fin utsikt och vi är alla överens om att detta är det sanna Amerika, med klara Easy Rider-vibbar. Tystnaden är öronbedövande och man hör bara en och annan insekt. Einar hittar några petroglyfer på bergväggen, men vi tror att de är fejkade (främst p g a deras grovt erotiska innehåll). När solen dalar börjar Pelle och Peter att plåta bilder. Peter jobbar med det impressionistiska verket "Kaktus i olika stadier av solnedgång" medan Pelle ägnar sig mera åt avant garde-fotografering då han prövar olika inställningar på sin nya kamera. Peter, som tidigare på dagen klagat över de kitschiga färgerna på indianvasen som Pelle köpte, blir tvungen att erkänna att himlen faktiskt har just de färgerna nu.
Då mörkret fallit ger vi oss tillbaka mot hotellet. Vi kör fel, virrar runt en stund och handlar varsin macka och chokladmjölk på Seven Eleven innan vi kommer fram. Innan vi somnar får Peter, Einar och Levon stifta bekantskap med den orgie i smaklöshet som är The Howard Stern Show på TV. Kvällen till ära är flera gamla kändisar med och Pelle, som jobbade i Dallas året innan och känner till programmet, kan presentera Hank - The angry, drunken dwarf och Crackhead Bob för de andra. Porrskådespelerskan för kvällen känner han dock inte till.
Dagens snabbmatsställe: Dairy Queen hos The Thing i Cochise
Vår bil speglad i navkapsel
The Thing - Mystery of the Desert!
Dead End!
Flygplans-boneyard
Saguarokaktusar
Blair Witch-stämning
Kaktusar i motljus
Ensam är stark
En kaktus
En annan kaktus
Fulburgare i Saguaro-parken
Smaskens
Kaktusarna anfaller
Det ingår frukost på hotellet. Först måste dock Pelle få en frukostkupong av resans vackraste receptionist. Det hade han ingenting emot. Frukosten var det värre med då den bestod av stekt äggröra och 2 hot cakes (tjocka dallriga pannkakor) med sirap och iste till. Inte riktigt vad Pelles morgonmage är inställd på, Peter glufsar dock i sig denna vedervärdiga anrättning med osviklig fascination inför utstuderade amerikanska matvanor. Vi åker ännu en gång till Pima Air & Space Museum . Väl framme upptäcker vi att deras klocka går en timme efter vår. Det visar sig att det inte räckte att ställa tillbaka klockan en timme då vi passerade senaste tidszonsgränsen eftersom man i Arizona inte tillämpar sommartid. Vi hade gått upp en timme för tidigt, men det gjorde ingenting eftersom vi nu hann med bussturen in på AMARC som ligger intill.
AMARC står för Aerospace Maintenance and Regeneration Center och är den amerikanska militärens plats för långtidslagring, reparation och skrotning av flygplan. På grund av den speciella jorden och den låga luftfuktigheten här är platsen speciellt lämpad för att låta flygplanen stå i de här trakterna. På AMARC står ungefär 3500 flygplan av alla de slag. Eftersom det är en militär anläggning måste man bli uppskriven, visa legitimation och hålla sig i bussen under färden, men man får se en hel del plan i alla fall, både nyare och äldre klassiker, samt även lite helikoptrar.
Efter detta åker vi tillbaka till Pima och ser ännu mera plan, helikoptrar, diverse prylar från andra världskriget, farkoster från tidiga rymdexperiment m m. Många av de som arbetar här är pensionerade piloter med många intressanta anekdoter i huvudet (detta gällde även AMARC-guiden). Vi ser bl a B-17, B-24 Liberator, B-25 Mitchell, B-52 Stratofortress, Phantom, SR-71 Blackbird, F15 Harrier, en X-15-kopia, presidentens gamla Air Force One m m. I souvenirbutiken köper Pelle ett litet kit med kaktusfrön i hopp om att i framtiden kunna ha en egen tremeters Saguarokaktus hemma i lägenheten.
Efter Pima åker vi iväg till den gamla cowboy-staden Tombstone, "The town too tough to die". Tombstone är mest känt för gunfighten vid ranchen OK Corral den 26:e oktober 1881, då bröderna Wyatt, Virgil och Morgan Earp samt Doc Holliday gjorde processen kort med Ike och Billy Clanton och deras gäng.
Tombstone ser precis ut som en stad från en gammal västernrulle och har trähus med trätrottoarer utanför, en saloon m m. Dock är var och varannan affär en souvenirbutik idag. Vi strosar runt lite. Man kan ta fotografier som ser gamla ut och där man poserar i trovärdig miljö i gunfighterkläder. Det är vi sugna på, men just idag är kameran tyvärr sönder. Vi går inte in på OK Corral eftersom de snart stänger, det kostar en massa pengar och ingen av oss är så angelägen om att se stället. Dessutom var Pelle här då han var sex år (been there, done that). Vi nöjer oss med att plåta gatan utanför samt det gamla rådhuset.
Vi åker till Boot Hill, den kända kyrkogården som ligger strax utanför Tombstone. Här ligger en massa gamla kåbojjsare begravda, och av gravstenarna att döma var det ovanligt att dö en naturlig död. Det är idel "shot", "murdered" och "hanged". Här ligger en del kända gunfighters begravda. Flera gravstenar har lustiga dikter på sig. Ur en ihålig sten bredvid en grav strömmar smörig pianovästernmusik! Även här finns förstås souvenirbutiker, och Peter blir sugen på att köpa med sig ett ko-kranium hem. De är dock dyra och väldigt tunga så han avstår.
Efter all kommersialism, tingel-tangel och turistfällor törstar vi både kroppsligt och själsligt efter det riktiga Amerika igen och åker därför ut på en liten grusväg bland kossor, vindsnurror och majestätiska berg. Målet är att se lite spökstäder, dvs de övergivna gamla gruvstädern som finns i området. Den första vi kommer till är Gleeson som består av några ruiner och en gammal kyrkogård. Lite längre bort ser man rester av gruvan. Det hängde dock "No trespassing"-skyltar överallt, så vi kollar inte in den så noga. Några fina ruinhus förevigas dock medelst fotografering i motljus.
Fast beslutna att fortsätta spökjakten ger vi oss med dödsförakt in på ännu mindre grusvägar. Vi kommer så småningom till Pearce som visar sig bestå av färre och mindre intressanta ruiner än Gleeson. Det är i princip bara lite stenväggar kvar av de gamla husen. Vi ser lite fler ruiner på vår väg men ger upp spökjakten och börjar åka tillbaka till Tucson. Ruinerna var inte så kul som vi hoppats, men vi får se en hel del av vischan längs den lilla grusvägen. I ett litet samhälle som vi åker igenom kommer en kvinna gående med en åsna på gatan och vinkar till oss när vi åker förbi.
Ute på en lite större väg ser vi några tumbleweeds som fastnat i ett stängsel. Det ska visa sig vara de enda vi ser under resan. Enligt en karta är det nu highway 666 vi åker på. Som gamla hårdrockare finner vi denna lilla referens till Uppenbarelseboken festlig och hoppas få plåta en vägskylt med texten på. Vi hittar dock ingen varken till, från eller på vägen. Kartan som vi såg namnet på är över 20 år gammal. Kan det vara så att den amerikanska söderns bibeldunkare har tvingat fram en ändring av namnet?
Vi åker tillbaka till hotellet och knyter oss.
Dagens snabbmatsställe: Pizza Hut i Tucson
På PIMA
PIMA
Rymdplan
PIMA
Bumblebee
Helikopter
AMARC
Tombstone, OK Corral
OK Corral
Boot Hill
No Les No More
Hanged by mistake
Kossor ute i ingenstans
Spökstad
Spökstad
Pelle hämtar en ny frukostkupong hos den vackra receptionisten. Efter frukosten åker vi till en affär som säljer westernkläder. Peter köper en riktig cowboyhatt och matchande skjorta med flådiga guldmönster (som visar sig vara tillverkad i Korea). Han är även sugen på ett par ormskinnsboots men plånboken säger stopp. Pelle är mer spartansk och nöjer sig med en skjorta (en Authentic Western Youngbloods från Bangladesh).
Vi åker till Colossal Caves i bergen en bit utanför Tucson. Det är USA:s tredje största grotta och erbjuder förutom skön svalka även på fina stenformationer, stalaktiter och stalagmiter samt lite gamla prylar från indianer som bott där från och till och ett rövargäng som efter ett rån höll ställningarna här när sheriffen pepprade på utanför. (Sheriffen försökte sedan vänta ut dem men blev dragen vid näsan då de hittade en bakväg i ett vådligt högt och skorpionbefäst schakt). Vår guide är skojfrisk och har en fräsig cowboyhatt på sig, men den är inte lika tuff som Peters, tycker Peter. Grottan är trevlig men tyvärr lite väl kommersialiserad. Lite mer äventyr, mindre fina trappor och en längre grottpromenad hade varit kul. Carlsbad Caverns är nog mer imponerande. Efter grottan åker vi till Biosphere 2 strax norr om Tucson. Biosphere 2 är ett stort forskningscenter där man försöker få till olika självförsörjande miljöer, s k biomer, i stora växthusliknande utrymmen. Här fanns tropisk regnskog, öken, savann, träsk och havsmiljö. Biosphere 1 är för övrigt vår gamla planet Tellus.
B2 är kanske kändast för experimentet där ett antal forskare stängde in sig i över ett år och levde på vad de kunde producera där inne. Ett liknande experiment behandlas i komedin "Biodome" som Pelle tycker är lite kul men Peter tycker är apkass.
Vi går runt i området och lyssnar på en otrolig gaphals till guide. Ett säkerhetsavstånd på minst 5 meter är att rekommendera för att man inte ska riskera att få hörselskador. Han är dock kunnig och har ett flätat litet getskägg och stor hatt. I regnskogsavdelningen blommar bananträden, men ökenavdelningen ligger i ide och ser tämligen död ut. I ett hål kunde man se vad som verkade vara en inofficiell boneyard för gamla datorer, skärmar m m, men det var nog inte meningen.
Efter att ha blivit fotograferade av två danskar åker vi till gamla indianruinen Casa Grande som tyvärr visar sig ha stängt för kvällen. Det ser dock inte så imponerande ut på håll, och att vi missar den är nog ingen större förlust av följande beskrivning att döma: "Whatever its purpose, Casa Grandé [...] is the silliest-looking Indian ruin in the U.S. The Indians, who probably only used the thing to store grain, are having themselves a good laugh". (från Roadside America)
Vi provianterar lite i en närliggande mataffär och åker sedan till Phoenix där vi tar in på hotell. Vi passar på att tvätta lite kläder igen. Trots att det varit mörkt ett bra tag är det fortfarande ca 40 grader varmt i luften, så vi tar oss ett dopp i poolen medan vi väntar på att tvätten ska bli klar. Vi tar lite sexiga foton på våra våta kroppar som glittrar i månskenet. När Pelle kollar om tvätten är klar står där en halvnaken tysk och ser konfunderad ut.
Inte heller denna gång blir tvätten riktigt torr, trots två tumlingar. Det är tydligen inte bara kaffet som är svagt här i staterna. Vi får efter varje tvätt under resan hänga upp kläder överallt på hotellrummet och i bilen.
Dagens snabbmatställe: Ännu ett Pizza Hut i Tucson. I köket spelades det luftgitarr å det vildaste till radion.
Vy vid Colossal Caves
Utanför Biosphere
Biosphere
Colossal Caves
Colossal Caves
Midnight Cowboy
State Prison hitchikers
Kvällsbad i Phoenix
Efter en frukost som faktiskt inkluderade flingor och mjölk ger vi oss åstad mot Grand Canyon med siktet inställt på flera sevärdheter på vägen. Vi kommer först till Montezuma's Castle, en ruin i bergen där Sinaguaindianer levde på 1100-talet. Tyvärr får man inte gå upp och in i den utan får nöja sig med att se den på avstånd. Inne i turistcentret kan man se gamla indianprylar man hittat och en utställning med uppstoppade exemplar av öknens farliga djur och insekter (skallerorm, skorpion, svarta änkan, tusenfotingar, ödlor m m). Efter det så går man lite försiktigare i öknen, men förutom skallerormen som Einar störde i Saguaro NP i Tucson stöter vi inte på något farligt djur i det vilda under resan. Utanför turistcentret ser vi dock några blixtsnabba små ödlor som jagar varandra hit och dit.
Efter att ha kört en stund till kommer vi till Walnut Canyon. Här får vi veta att man kan köpa ett nationalparkspass för $50 med vilket alla i bilen kan komma in på alla nationalparker i USA. Vi räknar ut att det kommer att löna sig och investerar i ett sådant.
I Walnut Canyon ser vi flera indianruiner, här mycket mindre än Montezuma's Castle men flera hundra i antal. Även här finns en liten utställning i turistcentret. Vi går en vända på en av gångstigarna och ser indianruiner överallt i bergväggarna samt en majestätisk utsikt. Det är mycket hett i det soliga vädret, och ur de medhavda vattenflaskorna försöker vi febrilt fylla på vätska i samma takt som den sprutar ut ur våra svettkörtlar. Här kan man gå in i ruinerna men det är inte mycket kvar av dem idag. Levon hamnar på efterkälken, tar en alternativ väg och försvinner bland bergen. Vi andra börjar undra om han drullat ner i canyonen, men han dyker upp efter ett tag.
Efter Walnut Canyon är det dags för en meteorkrater i närheten Winslow. För ungefär 50 000 år sedan rasade en meteor ner här och lämnade efter sig ett gigantiskt hål i marken. Det skulle dock dröja ända till slutet på 1920-talet innan meteorteorin accepterades som förklaring till det stora hålet. Förutom till forsknings- och turismändamål används kratern idag även av NASA som träningsplats för astronauter för att de bl a ska lära sig hur de ska hämta ämnesprov från liknande kratrar på månens yta. I mitten av kratern finns en modell av en astronaut i naturlig storlek, men den är mycket svår att se från där vi står eftersom kratern är så stor.
Vi käkar på McDonalds i Flagstaff där Einar och Levon fattar tycke för servitrisen Heather. Pelle och Peter delar inte deras förtjusning utan tycker hon har tagit "heroin chic"-looken för långt. På toaletten är papperet slut men det går ju lika bra med servetter.
Härnäst på schemat står Sunset Crater, en gammal vulkan som fått sitt namn för att färgskiftningarna gör att det ser ut som om den står i en solnedgång hela tiden. På marken nedanför vulkanen finns massor med svart, stelnad lava som det växer träd och buskar i, vilket utgör en sällsam syn. Tyvärr får man inte gå upp och titta ner i utblåset, men det är ändå en mäktig upplevelse att se hur jordens innanmäte spytts ut och spridits på ytan.
Vi åker vidare mot Grand Canyon. Peter läser i sin medhavda USA-bok att man bör ha bokat camping- eller hotellplats månader i förväg och att man måste ha speciellt tillstånd för att få campa på många ställen i nationalparken. Eftersom vi varken har tillstånd eller bokning inser vi att ett mindre fiasko kan vara nära förestående. När vi kommer in i parken hittar vi dock flera lediga tältplatser som inte kräver något tillstånd. Man betalar genom att stoppa $10 i en trälåda utanför campingen.
Vi åker sedan mot Grand Canyon Village för att proviantera. Vägen kantas av många utsiktplatser och vi stannar till på en av dem. Vi hade väntat oss lite berg och fin utsikt men är inte riktigt beredda på den majestätiska syn som möter oss. Det är stora bergsformationer så långt ögat når och en svindlande utsikt. Vi är överens om att detta är den tuffaste sevärdheten på vår resa. Peter ville helst se Grand Canyon i gryning och solnedgång. Då det fortfarande är ljust har vi nu möjlighet att se den i alla dygnets olika perioder. Vi åker snabbt vidare till Grand Canyon Village och köper lite käk (och Peter ska förstås ha bärs) och åker sedan till en annan utsiktsplats där vi inväntar solnedgången. Där är massor av turister som trängs på de bästa fotograferingsplatserna, men det är ändå en njutbar upplevelse. Alla är förstummade och totalt hänförda av skådespelet och det pratas inte mycket men plåtas desto mer.
Då solen gått ner åker vi tillbaka till campingen och riggar upp sovplatserna. Peter och Levon ska sova i Peters tält medan Pelle och Einar ska sova i bilen. Då detta är klart går vi och beskådar canyonen i månljus också innan vi knyter oss.
Tältet satt dåligt fast p g a den hårda marken, och Peter och Levon var oroliga för att det skulle blåsa bort. Levon tyckte det var lite väl spännande att sova i tält eftersom det lät som om folk gick omkring utanför och ville ta sig in.
Dagens snabbmatsställe: McDonalds i Flagstaff.
Montezuma's Castle
Walnut Canyon
Walnut Canyon
Walnut Canyon
Meteorkratern
Sunset Crater
Sunset Crater
Sunset Crater
Grand Canyon
Grand Canyon
Grand Canyon
Vi går upp kl 04:40 för att kunna se canyonen i soluppgången. Levon och Peter klagar på att de inte kunnat sova i tältet, men Einar och Pelle tror att de haft det värre eftersom bilsätena bara tillåter en enda sovställning.
Samtidigt som solen går upp i öster ser vi fullmånen gå ner i väster när vi studerar canyonen. Ett antal kråkor bjuder på flyguppvisning och en stor korp sitter i en tall och gör underliga ljud. Peter försöker plåta en kanin. I en papperskorg är det något som rör på sig men vi vill inte känna efter vad det är för outgrundlig varelse.
Det är bara två personer på utsiktplatsen förutom vi, och platsen ger en bättre utsikt än föregående kvälls så det blir en njutbarare upplevelse idag. Peter och Pelle plåtar en massa medan Einar och Levon prövar betalkikarna som står utplacerade här.
Vi går tillbaka till campingen och käkar frukost. Pelle äter sina Snoballs (rosa skumbollar med vaniljkrämfylld, mjuk chokladkaka inuti). Peter tycker att de ser vidriga ut. Vi packar ihop tält och annan utrustning. Peter är missnöjd med sin luftmadrass som han fann obekväm och som han nu inte får ut luften ur, så han slänger den i soporna. Vi ger oss av mot Las Vegas.
Innan vi lämnar Grand Canyon tar vi lite vådliga kort där Pelle och Einar står några decimeter från klippkanten. Peter och Levon vägrar att göra detsamma. Vi handlar även lite souvenirer i Grand Canyon Village.
På vägen till Las Vegas stannar vi till vid Hoover Dam, en stor damm i bergen som är känd bl a från flera filmer. Den är dock mindre imponerande än vi väntat oss, särskilt eftersom vi just kommer från Grand Canyon.
I Las Vegas kollar vi in ett vandrarhem på Sunset Strip, men eftersom det är nästan lika dyrt som ett hotell så tar vi i stället in på ett Days Inn-hotell i närheten i för att få bättre standard och slippa dela rum med diverse skumma typer.
I Las Vegas är det en tryckande hetta. Vi slappar vid poolen på taket i väntan på att värmen ska ge med sig en smula. Levons leveransproblem på toaletten ger sig åter tillkänna, och skämt om att han ska "göra en Elvis" här i Elvis-imitatörernas Las Vegas börjar hagla så smått. (Enligt rön som presenterades för några år sedan så var det Elvis matvanor som blev hans död. En stadig diet av hamburgare och Elvis-mackor gjorde att hans tarminnehåll blev en hård, cementliknande massa, och han krystade ihjäl sig på den Gracelandska vattenklosetten. Hans sista yttrande tros ha varit "Gnnnn!")
Vi ger oss ut på stan. Vi går lite på Fremont Street som nuförtiden är under någon sorts tak och verkar ha en ny version av den kända cowboyskylten med liftartummen. Vi spelar lite på enarmad bandit och pokermaskin. Peter har hört att man får dricka alkoholhaltiga drycker på gatorna i Las Vegas, så han och Einar köper varsin stor bärs i en butik. På väg ut ser vi dock en skylt som hävdar motsatsen, så de försöker hälla i sig bärsen så fort som möjligt med hjälp av Pelle och Levon medan vi går vidare. Polisens piketbil passerar oss men inga snutar rusar ut på grund av vårt dryckesintag.
Vägen till det riktiga utelivet på Sunset Strip visar sig vara mycket längre än vi trott och vi går flera kilometer. Schablonbilden av Las Vegas visar sig stämma - det är en kärna full med flådiga kasinon som är omringad av pantbanker, wedding chapels och strippklubbar. Peter, som är inbitet Motörheadfan, tycker det är extra kul att se The Little White Chapel där den svenska rockskribenten Martin Carlsson gifte sig och hade Lemmy som best man. Vi går in på en bra skivbutik, Odyssey, där Einar hittar flera skivor och Pelle en film. Eftersom butiken har öppet dygnet runt bestämmer vi oss för att fixa köpet på hemvägen, så Einar ber dem lägga undan skivorna åt honom.
Efter att ha gått en stund till kommer vi äntligen till den riktiga nöjesdelen av Sunset Strip. Det är gigantiska kasinon med olika teman överallt. Drinkarna är jättebilliga så länge man spelar. Peter och Einar prövar lyckan vid Black Jack-bordet. Lägsta insatsen är $5 och på någon minut har Einar spelat bort $25.
Vi går runt ett tag bland olika casinon. Vi ser en sjöslagsshow utanför Treasure Island och en vulkanshow utanför The Mirage. Båda har mycket maffiga eldeffekter och sjöslaget blir lite försenat p g a att man inte vill genomföra den när det blåser.
I Caesar's Palace tänkte vi se IMAX 3D-showen som Levon tjatat om hela dagen, men de har precis stängt för dagen. Vi får dock ett paketpris på några visningar dagen därpå samt varsin T-shirt.
När vi känner att vi gjort Las Vegas börjar vi tänka på att ta oss tillbaka till hotellet. Eftersom det var så långt att gå hoppar vi in i en taxi och ger ett prisförslag för att vi inte ska bli ruinerade. Chauffören bara skakar på huvudet åt vårat bud och säger att det är 7 miles dit. Vi tror inte på honom och vill inte bli lurade så vi bestämmer oss för att ta bussen i stället. Den visar sig dock gå ganska sällan och vi har sett att den avancerar extremt långsamt i den tunga trafiken på The Strip. Vi bestämmer oss därför för att gå tillbaka trots allt.
På vägen plockar vi i studiesyfte upp ett antal av alla de reklambroschyrer för lättklädda damer som finns överallt på gatorna. Nevadas överseende lagstiftning har tydligen gjort att den här staden vimlar av inte bara spel och dobbel utan även unga damer som vill att man ska slå en signal och be dem komma och klä av sig.
Vi går in på Odyssey för att hämta Einars skivor men killen som la undan dem gjorde ett så bra jobb att man inte hittar dem igen. Killen i fråga har slutat för dagen så Einar får gå tomhänt därifrån. Innan vi kommer tillbaka till hotellet går vi igenom ett sunkigt område som vi senare läser att man ska hålla sig ifrån om man är rädd om livhanken.
Dagens snabbmatställen: Pizzabuffé på Pizza Hut i Boulder City. Här spelade Pelle och Einar även arkadspel, men Pelles joystick var sönder. Levon tog extremt lång tid på sig på toaletten. Blev det någon leverans månne?
Vi tog en nattburgare på McDonalds på Sunset Strip.
Grand Canyon i morgonljus
Månen i soluppgången
Grand Canyon
Snoballs i gryningen
Dödsförakt med Pelle
Dödsförakt med Pelle
Dödsförakt med Einar
Hoover Dam
Vi äter frukost i hotellets restaurang (där personalen länge tycks ignorera Pelles begäran om att få sin nota) och åker sedan tillbaka till Caesar's Palace för att se 3D-visningarna vi köpte biljetter till kvällen innan. Till Levons stora besvikelse visar det sig att vi inte hade köpt biljetter till den IMAX-show han ville se utan några mindre varianter. Vi ser showerna, som är bio med 3D-glasögon och rörliga säten, och därefter går Levon iväg för att se den show han egentligen ville se (Atlantis).
Under tiden spelar resten av sällskapet arkadspel och kollar in affärer. Att bara gå runt i Caesar's Palace är en upplevelse då det är ett gigantiskt shoppingcenter som är gjort så att det ska se ut som Rom's gator och torg under romartiden. Där finns de pelarförsedda byggnaderna, statyer, fontäner, "uteservering" och ett tak som gör att det ser ut som om man går ute på en gata och inte inne i ett stort hus. På flera ställen får statyerna liv i små publikdragande shower.
En intressant affär har massor av gitarrer, planscher, foton, konsertprogram m m signerade av diverse kändisar, både gamla och nya. Vid en autograf av Leo Tolstoy har man känt sig nödgad att skriva förklaringen "A famous Russian author". I ingången till affären står en Elvisimitatör och sjunger iförd den karakteristiska, flådiga och åtsmitande vita dräkten.
Nu har vi tappat bort Levon eftersom vi tydligen bara nämnt arkadhallen som mötesplats till honom och ingen av oss var kvar där någon längre stund. Där är han inte nu. Vi andra går till bilen men även där lyser Levon med sin frånvaro. Efter att ha väntat ett tag går vi tillbaka till palatset för att leta och hittar honom i närheten av arkadhallen.
Vi åker ut ur Las Vegas efter att ha provianterat på en mack och tar sikte mot Death Valley, en stekhet dal där västra halvklotets lägsta punkt befinner sig. Innan vi kommer dit åker vi igenom några riktiga hålor till samhällen i öknen.
Vi åker ner i Death Valley där vi beundrar bergen och de uttorkade saltsjöarna. Utanför bilen är det över 45 grader varmt. Västra halvklotets lägsta punkt befinner sig här på en stor saltsjö 86 meter under havet. Där har några franska lustigkurrar lagt en liten ishög i värmen. Vi ämnar nyttja toaletterna på området men alla utom Peter slår snabbt detta ur hågen då det visar sig vara torrdass som står och alstrar en vidrig odör i hettan. Det har inte dragits några vattenledningar ända ner hit.
Vi åker vidare till en plats med lite bebyggelse där vi handlar vi lite souvenirer, käk och frimärken innan vi åker ut ur Death Valley. Resan ut blir lite mer spännande än vi tänkt oss. Det är lutar uppför mest hela tiden vilket får motorn att bli väldigt varm. Vi försöker avhjälpa det hela genom att stänga av automatväxlingen men blir även tvungna att stänga av luftkonditioneringen för att inte temperaturmätaren ska gå upp på rött. Det blir förstås odrägligt varmt i bilen. Uppförslutet varvas med starkt nedåtlut, och vi får stanna en stund eftersom bromsarna börjar lukta bränt och ta dåligt. Till råga på allt börjar vi få ont om bensin, det har blivit mörkt och ett oväder med åska tycks vara i antågande.
Vi hittar en liten mack (med resans absolut dyraste bensin), tankar lite och lyckas ta oss ut ur dalen helskinnade. Vi åker till den lilla staden Bishop där vi tar in på hotell. Det verkar vara en fiskestad. Vi ser många skyltar om fiske och på hotellet får man rabatt om man får dagens största fångst. Två små flickor gör obscena gester som anspelar på oralsex då vi går förbi. Dagens ungdom!
På hotellet ingår förutom popcorn dygnet runt även en av betalkanalerna på TV:n, och innan vi somnar kollar vi på en festlig ståuppshow med Bill Maher, en av de hetaste komikerna just nu.
Dagens snabbmatställe: -
Owner has brain damage
Death Valley
Point of interest
Jesus-reklam
Luxor-palatset
Gammal vagn i Death Valley
Torkad saltsjö i Death Valley
Skylt på havsnivå
Death Valley
Little White Chapel
Frukosten som ingår här består av ett inplastat wienerbröd, en banan, blaskkaffe/juice samt popcorn för de som vill ha det. Sedan bär det av mot Yosemite National Park, känd för vacker natur, björnar, vattenfall m m.
På väg mot Yosemite är det inte längre öken åt alla håll och temperaturen börjar bli lite lägre. Den barrskog vi börjar se är nog resans första. Vi ser många majestätiska och till synes snöklädda berg. Vi är lite skeptiska till att det skulle vara så kallt däruppe men det är mycket riktigt snö. Vi åker dock inte riktigt så högt upp. Innan vi kommer fram till Yosemite stannar vi till vid Mono Lake . Med sina dryga tre miljoner år är den USA:s äldsta insjö. Den är omringad av ett vulkanlandskap och har en speciell fauna och de lustiga stenformationer som kallas för Tufa. Den har även en salthalt på ca 10%. Pelle, Einar och Peter passar på att ta ett dopp och flyter som korkar i vattnet. Det är bra mycket kallare än vi vant oss vid från södern så ett och annat ofrivilligt skrik undslipper oss. Efter badet är våra kroppar täckta av salt och vi ser ut som tagna ur en japansk kabukiteater. Saltet är svårt att få bort och tycks ha torkat ut huden en smula senare på kvällen.
Vi åker vidare in i Yosemite National Park och upp i bergen. Naturen här är väldigt vacker med perfekta träd, snöklädda berg, vattenfall och stundtals en otrolig utsikt. Pelle och Einar försöker tvätta bort lite salt i en svinkall bäck.
I broschyrerna som vi fått varnar man för bl a björn och bergslejon. Det händer att björnar anfallar folk och förstör bilar här. Man ska absolut inte lämna någon mat så att björnarna kan lukta sig till den. Det finns speciella björnsäkra matbehållare att köpa och hyra.
I Yosemite Village vaknar Einars raggarinstinkter till liv då han vevar ner rutan och kör runt med armbågen ute och musik på hög volym. Dock är det nog inte många raggare som spelar surf-techno-arab-thrash med Mr Bungle. Vi klättrar upp och fotograferar varandra några meter från det kändaste vattenfallets "nedslagsplats". Vi går en sväng i skogen och försöker förgäves föreviga de skygga ekorrarna. Vi går förbi några ipponer med sina Nikoner som plåtar en frände som klättrat upp genom ett ihåligt träd.
Innan vi åker ut ur parken vill vi ta en titt på de jättelika gamla Seqouia-träden. Det är dock lättare sagt än gjort att komma dit eftersom vi tycks befinna oss på en enkelriktad bilslinga som går åt andra hållet. Efter att ha åkt runt ett tag och kommit tillbaka till början kommer vi till slut ut ur slingan och fram till träden. Man får tyvärr inte gå fram till träden eftersom de är inhägnade men de syns ordentligt ändå. (Efteråt har vi sett bilder med träd utan inhägnader så vi skulle kanske gått runt lite mer här). En vild hjort tycks ha förvillat sig in över ett staket men står lugnt och käkar på en buske utan att bry sig om att vi står bara någon meter ifrån.
Vi åker till Merced där vi tar in på hotell. Vi ställer bilen bredvid en "bitchtruck" - en stor 4-wheel-drive-bil med klistermärken som "Bitch Power" och "You've been a bad boy. Come see me in my room.". På hotellrummet har någon lagt en tidning från Jehovas Vittnen vars innehåll ger upphov till munterhet och lätt nedlåtande skratt. Särskilt de drömska paradisbilderna med snälla vegeterianrovdjur är festliga.
Dagens snabbmatställe: Något ställe vid ett turistcenter i nationalparken. De hade dyra men smaskiga burgare.
El Capitan i Yosemite
Saltbuske vid Mono Lake
Saltsjöbadet
Salta gossar
Sequoia-träd
Pelle visar kotten
Tufa vid Mono Lake
Yosemite
Pelle & Yosemite
Vattenfall
Pelle & vattenfall
Efter ännu en donut-med-kaffe-och-juice-frukost åker vi till San Francisco. Efter lite gayspotting på Market Street (som även har regnbågsflaggor överallt) tar vi oss till North Beach-området. Här får vi pröva på de kända backiga gatorna som kan ses i flera biljakter i film och TV. Det går ömsom upp och ömsom ner, och bilarna som står parkerade längs gatorna ser ut som om de kan välta när som helst. San Francisco skulle vara en mardröm för körskoleelever om det inte vore för de automatväxlade bilarna som gör start-i-backe till ett enklare moment.
Det visar sig vara väldigt svårt att hitta en parkeringsplats i den här staden. Efter att ha kört runt några varv lyckas vi dock hitta en, så vi parkerar och går till vandrarhemmet Green Tortoise. Vi har bokat rum för en natt här men på grund av att vi skippade Memphis tidigare under resan har vi fått en dag över och har kommit till San Francisco en dag tidigare än beräknat. Vi frågar om vi kan få bo där inatt också men det är tyvärr fullt. Vi bestämmer oss för att kolla in staden och sedan övernatta i något mindre ställe utanför SF för att inte bli ruinerade av de hutlösa hotellpriserna.
Vi kollar först in Golden Gate-bron. Övre delen av bron är höljd i tjock dimma. Det är kallt i SF så vi känner oss nödgade att ta på oss långbyxor och jacka för första gången på länge. Vid bron blåser det dessutom mycket kraftigt.
Vi åker in i staden igen och kollar in kvarteret Haight-Ashbury. Detta är känt som knutpunkten för flower power-rörelsens framväxt under 60-talet, och band som Grateful Dead, Jefferson Airplane, Santana och Janis Joplin var aktiva här. Pelle låter sig fotograferas framför huset där Grateful Dead-folket hade ett kollektiv då det begav sig. Vi handlar begagnade skivor i en liten skivaffär och kollar in en massa böcker i ett antikvariat. Einar debatterar rosa elgitarrers vara eller icke vara med en tuff kvinnlig expedit i en musikaffär. Vi handlar lite i en affär (Haight-Ashbury T-shirts) som är fullproppad med batiktröjor med 60-talsnostalgi, Freak Brothers- och Robert Crumb-serier m m. Så många Grateful Dead-tröjor finns nog inte någon annanstans. Andra prylar som finns i affärerna här är Jerry Garcia-dockor, hampaläsk, marijuanadekaler och new age-prylar. En flummig kille i en skabbig pälsutstyrsel går runt med en flöjt och försöker sälja "Happy hippie's handmade hemp jewelry".
Vi åker vidare på de branta gatorna och kollar in Lombard Street, en gata där de löst lutningsproblemet genom att låta vägen snirkla sig som en slalombana. Längst upp på Lombard Street har man även en fin utsikt och vi kan se ön med Alcatraz-fängelset i havet en bit utanför SF.
Vi lämnar SF och kör till Santa Rosa där vi tar in på ett motell. Vi fortsätter att anamma den amerikanska livsstilen genom att käka kvällsmat framför dumburken innan vi somnar.
Dagens snabbmatställe: Carls Jr (hamburgare) i SF
Golden Gate
Pelle vid Grateful Dead-huset
Serpentinvägen Lombard Street
Lombard Street
Dagen inleds med en flott-frukost på Adele's, ett litet hak i anslutning till motellet där motellgäster får 10% rabatt. Det är trots detta inte billigt men servitriserna är i alla fall piffiga. Det är mycket bacon, fett och friterat i frukosten. Pelle vill inte utsätta sina mage för denna obehagliga överraskning så tidigt på dagen utan beställer i stället en spartansk grötfrukost. Peter tycker denna frukost med stekta ägg och bacon är den bästa på hela resan.
Vi styr kosan mot San Francisco igen och kollar in lite sevärdheter på vägen. Vi åker ut på landet (Napa Valley) och hittar geysern Old Faithful (efter att ha fått en vägbeskrivning av en insektmedelsbesprutare i en isoleringsmundering som ser ut som något ur Arkiv X). Detta är en av flera geysrar med detta namn i USA och den ger oss ett punktligt skådespel med hett vatten som sprutas många meter upp i luften. Här finns även några "fainting goats" - en getras som är bestyckad med den genetiskt betingade egenskapen att getterna svimmar då de blir rädda. Enligt uppgift kan man se dem stå stela som pinnar eller omkullfallna då åskan går. Vi är frestade att sätta denna egenskap på prov men vi har inte hjärta att utsätta de rara små liven för detta.
Vi åker vidare. Landskapet är som taget ur TV-serien Falcon Crest och vi åker förbi flera vingårdar. Vi stannar till och kollar in lite "petrified forest", förstenade Redwood-träd som är flera miljoner år gamla. De ser ut som vanliga träd men är gråa, hårda och kalla. I museét kan man se bl a miljoner år gamla insekter som hittats i dessa träd.
Vi kommer fram till SF och North Beach-området. Vi åker runt en lång stund innan vi till slut lyckas klämma in bilen på en ledig parkeringsplats i en vådlig backe. Det är fortfarande för tidigt att checka in på vandrarhemmet så vi går lite på stan. Vandrarhemmet ligger i utkanten av Chinatown och även i närheten av ett antal titty bars och porrbutiker. Detta är nog inte SF:s finaste kvarter. Vi går förbi dessa och kollar in lite skivor och annat på Market Street. En överförfriskad lodissa leker chicken race med passerande bilar. Hon bemöter förarnas irriterade utrop med samma mynt, och hon har redan fått en stor svullnad på armen. Hon försöker inleda ett samtal med oss och Peter ger henne en quarter. Vi går tillbaka till bilen och parkerar den i ett parkeringshus som verkar ha rimligt pris. Vi släpar med oss bagaget till vandrarhemmet Green Tortoise och checkar in. Vi får ett eget rum med en våningsdubbelsäng. Vandrarhemmet är ganska sjabbigt och nedgånget men har kul inredning och en mysig atmosfär. När vi acklimaterat oss medelst Peter-metoden (restroom-besök) så internettar vi lite och mailar nära och kära. Vi passar också på att nyttja hemmets tvättomater.
Medan vi väntar på att tvätten ska bli tumlas klart går vi och tar en öl på det anrika gamla hippie- och beatnikcafét Vesuvio´s som ligger bara en liten bit bort på andra sidan gatan. Här är en mysig atmosfär med en inredning som man förknippar med ett hak för poeter och filosofer. Här sitter också en och annan aspirerande djuping, och flera kända artister har inmundigat bärs (och annan stimulantia) här.
Vi har inte ätit något på flera timmar och vi känner hur bärsen nästan gör oss lite sliriga. Vi går över till City Lights Bookstore på andra sidan Jack Kerouac Street. De har en hel del skumma böcker som vi kollar in en bra stund innan vi återvänder till vandrarhemmet och plockar ut tvätten.
Vi har bestämt oss för att gå på en av de fina havsmatsrestaurangerna på North Beach. Innan vi kommer så långt spelar vi lite arkadspel i en närliggande arkadhall. De har bl a klassiker som Galaga, Gyruss och Ms Pacman blandat med nyare House of the Dead och diverse bilspel.
På Fisherman´s Wharf finns en hel del restauranger att välja mellan på bryggorna. Vi går till Dante's. Peter och Levon utmanar ödet och beställer en tallrik med blandade kalla havsrätter (bl a ostron och hummer) som förrätt. Sedan blir det fisk som huvudrätt. Mycket gott, men det klår nog inte Cajun-käket i New Orleans.
Efter måltiden känner vi oss lite sega och vandrar tillbaka till vandrarhemmet för att knyta oss. På en liten innergård utanför vårt fönster sitter en svenska och sjunger till komp av någon som spelar gitarr. Peter och Levon klarar sig undan med hälsan i behåll trots inmundigandet av de kalla ostronen tidigare under kvällen. Våra komplimanger till kocken.
Dagens snabbmatställe: -
Fainting Goats
Hippie-reklam från IKEA
The Old Faithful
Petrified forest
Vi käkar frukost (bagels och te/kaffe) på vandrarhemmet i en charmig lokal som ser ut som ett sekelskiftesballroom på väg att rivas. Vi checkar ut och hämtar bilen i parkeringshuset. Det visar sig att vi tolkat plakatet fel och att avgiften blir saftiga $35 för ett knappt dygn!
Innan vi lämnar SF vill vi besöka Amoeba Music som ska vara en av de bästa alternativa skivbutikerna i landet. Det visar sig stämma, och vi ägnar flera timmar åt bläddrande bland alla de välsorterade plattorna och spenderar en hel del stålar. Efter det åker vi några hundra meter in i Haight-Ashbury igen, där Pelle springer och köper Immoral Tales, en bok om europeiska och småerotiska skräckfilmer från 1956-1984, medan de andra kör runt kvarteret några varv.
Vi åker ut från SF med siktet ställt mot Los Angeles. Vi väljer att ta vägen längs havet som är lite längre men mycket fin enligt Peter som åkte där förra året. Efter ett antal mil motorväg och ett näringsintag på Taco Bell i Santa Cruz kör vi in på 17 mile drive, en bit väg längs havet som ska vara extra trevlig. Vi stannar till vid en rastplats där vi kollar på lite fåglar och lockar till oss några av alla de halvtama ekorrar som finns där. Här får Pelle även tillfälle att beskåda den sunkigaste toaletten på hela resan. Nöden har ingen lag, så han kryssar långsamt fram mellan exkrementresterna på golvet och lyckas ta sig fram till själva klosetten och utföra sitt ärende (lyckligtvis nummer ett).
Vi lämnar 17 mile drive, provianterar på en mack och åker vidare längs havet. Vägen vindlar nu upp och ner och ser ut som en serpentin. Med det lummiga bergslandskapet och den mycket täta dimman är det som att åka i en stor berg- och dalbana med Sagan om Ringen-tema. Vi stannar till vid en rastplats där vi har stenkastningstävling och ser en säl en bit bort nere vid havsytan. Den körkortslöse Levon har tjatat om att han vill pröva att köra bil och sätter sig bakom ratten, men vi enas om att det knappast finns något sämre ställe att göra detta på än på en slingrig bergsväg full med staketlösa avsatser mot havet långt därnere.
Mörkret faller snabbt. Vi kör vidare, kommer så småningom bort från havet och åker in i San Luis Obispo där vi provianterar på ett snabbköp och tar in på ett hotell.
Dagens snabbmatställe: Taco Bell i Santa Cruz
Dimmigt på 17 mile drive
Ekorre
Ekorre
Vi ger oss av mot Los Angeles. Los Angeles var från början flera (åtta?) olika städer som nu flutit samman till en. De olika delarna knyts ihop av ett gytter av motorvägar.
När vi kommit fram till Hollywood får vi åka runt ett tag innan vi hittar det vandrarhem vi bokat i förväg via nätet (USA Hostels på Hawthorne Ave). Det visar sig ligga ett stenkast från Mann´s Chinese Theater, den kända biografen på Sunset Boulevard med filmstjärnestjärnorna i marken utanför. I övrigt är området förvånansvärt ruffigt och inte alls så fashionabelt som man skulle kunna tro. Gatan kantas av turistfällor som souvenirbutiker och elektronikaffärer med överpriser för den som inte vet vad prylarna är värda och inte kan konsten att pruta.
Vi checkar in på vandrarhemmet. Det är inte speciellt hög standard men ganska mysigt. Det finns ett allrum med biljardbord, TV och bar, det anordnas gruppresor till diverse sevärdheter och varje kväll lagas en billig middag för de som vill ha. Endast utlänningar får bo här och här finns ungdomar från bl a Finland, Argentina, Sverige och Holland. I kassan sitter en trevlig australiensiska. Vi får dela rum med en japan och några killar vars dygnsrytm förhindrar någon närmare bekantskap.
Vi ger oss av mot Santa Monica för att ta ett dopp i havet. Nu får vi stifta bekantskap med den beryktade L.A.-trafiken. En resa som vi trodde skulle ta en halvtimme tar närmare två timmar eftersom det är bilköer överallt. Vi kör bl a förbi Beverly Hills i snigelfart. Vi skulle tagit motorvägen i stället.
I bilen bläddrar vi igenom gratistidningen L.A. Weekly. Våra fördomar om L.A. bekräftas då det visar sig att vartannat uppslag innehåller reklamannonser för plastikkirurgi.
Vi parkerar vid stranden, käkar på Mc Donalds och tar sedan ett dopp. Det är förvånansvärt kallt i luften, ungefär som en vanlig svensk sommarkväll. Vattnet ser ganska skitigt ut. En bit från stranden finns en palmkantad kalifornisk gång- och cykelväg av den typ som på TV befolkas av yppiga och lättklädda blondiner på rullskridskor. De få rullskridskoåkare vi ser lever inte riktigt upp till förväntningarna.
Efter doppet åker vi tillbaka till Hollywood där vi går en stund på stan och sedan avslutar kvällen med att se Mission Impossible 2 på The Chinese Theater. Det är den största biograf vi varit på och den har den största filmduk vi sett (bortsett från de på IMAX- och andra specialbiografer). Filmen är ganska underhållande actionbalett av John Woo.
Dagens snabbmatställe: Mc Donalds
Frukosten på vandrarhemmet är våfflor som man gräddar själv. Under inmundigandet av dessa samtalar vi med andra ungdomar runt bordet. Efter detta åker Pelle och Levon med på en av vandrarhemmet arrangerad grupptransport till Universal Studios medan Einar och Peter ger sig ut för att shoppa.
Pelle & Levon: När bussen kommit fram till Universal Studios säger chauffören att den kommer för att hämta oss kl 19:00. Vi påpekar att det stod kl 18:00 i uppgifterna vi fått, men chauffören bedyrar att det är kl 19:00 som gäller.
Vi går runt på Universal Studios hela dagen och kollar bl a in Terminator 3D (imponerande blandning av teater och 3D-film), Waterworld-showen och kända inspelningsplatser och rekvisita, t ex Psycho-huset, en flitigt använd cowboystad, en trappa känd från Spartacus och den lilla byn från Hajen. Det finns även en hel del vanliga åkattraktioner med filmtema, t ex hetsig tidsfärdsbio i en skakande DeLorean som i Tillbaka till Framtiden, flumride á la Jurassic Park och tur på flygande cykel med E.T.. Den senare visar sig vara en psykedelisk liten tripp med gulliga utomjordingar som sitter och sjunger på färgglada svampar.
När klockan närmar sig 18:00 går vi och kollar om bussen kommit för att hämta oss på denna tid trots allt, men vi ser den inte. Vi strosar därför runt på shoppinggatan utanför nöjesparken och hittar bl a en välsorterad science fiction- och skräckbutik med många tuffa filmer och tröjor och en stor, numrerad samlarkopia av roboten Robby från Forbidden Planet (1956).
När klockan blivit 19:00 hittar vi fortfarande ingen buss som ska hämta oss. Vi väntar en lång stund men den dyker inte upp så vi blir tvungna att beställa en taxi. Om trafiken i L.A. är trist när man kör själv så är det inget mot att sitta fast i en bilkö i taxi och se taxametern ticka fram i oroväckande hög takt. Vi sniglar oss bl a förbi den berömda konserthallen Hollywood Bowl, utanför vilken det står massor med folk och demonstrerar mot Steven Spielberg som de anser vara rasistisk. Vi gissar att det är hans dokumentär om förintelsen som de hängt upp sig på. Efter ett tag kommer vi fram till vandrarhemmet och som tur är har taxins taxametern stannat på ett belopp som understiger summan av våra samlade kontanter.
Under tiden har Peter och Einar insupit lite 80-tals-HM-vibbar genom besök i diverse musikaffärer och besök på "Rock'Roll hall of fame" på Sunset.
Vi sammantrålar på vandrarhemmet och strövar sedan runt lite i butikerna på Sunset Boulevard. Det råder delade meningar om vad vi ska hitta på härnäst. Pelle och Einar bestämmer sig för att se nya Jim Carrey-rullen Me, Myself and Irene, Levon ska se Disneyrullen Dinosaurs på den digitala biografen och Peter går till vandrarhemmet för att softa och läsa sin nyfyndade Motörhead-serietidning.
På vägen till och i närheten av vandrarhemmet ser Peter ett packe gängmedlemmar som springer runt i jackor med enhetligt gängmotiv och tittar runt hörn och ser ut att ha något skumt i görningen. Han blir lite nervös men når vandrarhemmet utan att behöva konfronteras med dem.
Under tiden dödar Einar lite tid före bion genom att investera i en minidiscspelare. Me, Myself and Irene är mycket festlig, med Jim Carrey i toppform, och Levon är nöjd med Dinosaurs också.
Vi går hem till Peter på vandrarhemmet och spelar lite biljard (medan en kille och en tjej i personalen grälar högljutt i samma rum) innan vi knyter oss.
Dagens snabbmat: Svindyr friterad kyckling på Universal Studios (Pelle & Levon) Peter åt ingen snabbmat denna dag, utan överlevde på goa LA-vibbar hela dagen. !!!Einar? -
Bates Motel från Psycho
Bates Motel
Biljard på vandrarhemmet
Jaws
Jurassic Park
Filmsets på Universal
Brinnande man i Waterworld
Våffelfrukost igen. Einar samtalar med en svensk dam som också bor på vandrarhemmet. Hon har fått tinnitus efter sitt jobb med högljudda dammsugare och det har gått så långt att hon får ta medicin mot depression. Hon har kommit till Los Angeles för att låta en läkare ta bort hörseln helt på ena örat, ett ingrepp som man vägrar utföra i Sverige. Peter tycker sig känna igen människan ifråga från sin tid på läkarutbildningen och ställer preliminärt diagnosen schizofreni. Ett sannolikt fall av transantlantisk "Jag mötte Lassie".
Vi delar på oss idag också. Peter och Levon: Vi åker till Six Flags Magic Mountain, en amerikansk kedja med stora nöjesfält. Detta måste vara ett av världens absolut bästa nöjesfält om man gillar åkattraktioner (och det gör man). Det finns nog uppåt tio berg-och dalbanor, alla av imponerande storlek, och vi åker åtminstone hälften.Vi gjorde också en tandem-bungyjump variant som var klart häftig. De flesta besökarna på Six Flags verkade vara ghetto-ungdom av latinsk härkomst som desperat försökte visa sin coolhet genom att våga åka de värsta attraktionerna och det fanns en viss air av muck i luften men vi såg inget öppet gruff.
Einar och Pelle: Vi åker på shoppingtur. Vi besöker bl a ett kläddiskrikt där Einar köper en kostym och får den justerad av en skräddare. Pelle letar efter en snygg väska men den enda som faller honom i smaken har saker i sig och visar sig tillhöra affärsinnehavaren. Pelle köper ett par skor i stället. Vi handlar också en del skivor och DVD. Hos en filmhandlare som skulle ha mycket DVD ser man bara några indiska musikaler-DVD:er när man kommit in. Resten finns i ett speciellt rum bakom en stängd dörr. Det visar sig vara ett stort rum fullt med välsorterade porno-DVD:s för de flesta smaker. Vi nöjer oss dock men en samling med indiska musikalnummer som Einar handlar i den vanliga delen av butiken. Vi besöker även en halvskum affär med massor av gamla begagnade skivor och filmer.
På väg till Six Flags för att hämta Peter och Levon tar vi en sväng i Melrose Place för att se om vi känner igen någon plats från TV-serien. Det gör vi inte eftersom alla byggnader ser likadana ut, men vi hittar en liten affär vid namn "Carl XII's Swedish Antique Shop".
När vi kört tillbaka till vandrarhemmet bestämmer sig Pelle, Peter och Levon för att besöka Rainbow Bar & Grill som är Motörheads frontman Lemmy's favorithak och stället där Joe Dimaggio träffade Marilyn Monroe. Einar vill inte följa med utan stannar på vandrarhemmet. Vi andra börjar gå till Rainbow. Det ligger en bit västerut på Sunset Strip men visar sig vara mycket längre än det såg ut på kartan. På vägen får Pelle och Levon också tillfälle att se Rock ´n Roll Hall of Fame som Peter och Einar var på dagen innan. Efter närmare en timme kommer vi fram till Rainbow. Nästan i samma gathörn ligger de legendariska rockklubbarna Whiskey-A-Go-Go (där The Doors var husband 1966), Roxy, The Viper Room (Johnny Depps lilla hak utanför vilket River Phoenix trillade av pinnen) och Hyatt Hotel på vars tak Lemmy komponerade låten Motorhead när han var med i Hawkwind.
Vi sätter oss på uteserveringen och käkar mycket smaskiga stekar och dricker lite öl. Lemmy har prisat Rainbow för de vackra och trevliga servitriserna och vi har inga invändningar. Efter käket sätter vi oss inomhus en stund och dricker mer öl och spelar det gamla arkadspelet Centipede i cocktailversion (d v s de fungerar även som ett bord). Det Ms Pacman som Peter sett Lemmy spela på under en TV-intervju för några år sedan är tyvärr trasigt och står vid sidan av. Klubben verkar även vara ett av de sista tillhållen för överlevande pudelrockare och vid baren står flera långhåriga typer med kläder som tagna från 1985 och skrålar med till "Livin´on a prayer" av Bon Jovi med tydligt hopp om att någon talangscout ska snappa upp det hela och hala fram ett skivkontrakt. Talangscouterna lyser dock med sin frånvaro.
Vi lämnar Rainbow och tar en sväng till Whiskey-A-Go-Go där det är konsert med det småkända bandet Zebrahead. Det är en tuff lokal med barer och två våningar som båda har utsikt över scenen. Bandet spelar ganska röjigt och punkigt men gör lite väl mycket reklam för sin kommande platta. Säkerhetsvakterna går hårt åt en kille som släpas ut när han varit lite för livlig.
Vi tar en taxi tillbaka till vandrahemmet. Medan vi var borta har Einar minglat och bl a försökt prata med japanen i vårt rum. Japanen sa på mycket trögflytande engelska att han var lastbilschaufför i Japan men nu jobbar som "part-time-lover" hos en amerikanska/amerikan några timmar om dagen. Einar ville inte fråga mer om saken.
Dagens snabbmat: Burgare på Carl's Jr (Pelle & Einar) Pizza på familjerestaurang på Six-Flags (Peter och Levon)
Vi packar ihop våra prylar för avfärd hem till Sverige. Pelle gömmer en liten plastpåse med vitt pulver (tvättmedlet Via Color) under madrassen på vandrarhemmet som en avslutande lustighet. Vi önskar svenskan lycka till med den kommande öronoperationen/psykofarmakabehandlingen och ger oss ut med den fina hyrbilen en sista gång.
Vi åker till ett varuhus och spenderar överblivna kontanter på lite saker att ta med hem (Kool-Aid, Oreos, Donuts, Doritos, Jack Daniels m m). Eftersom detta är sista dagen för oss att posta överblivna vykort från USA letar vi efter frimärken, med det visar sig vara svårt att hitta på en söndag.
Vi åker till Venice Beach, stranden som är känd från Baywatch och vid vilken The Doors gamla replokal låg. Denna strand är finare och renare än den i Santa Monica. Sanden är stekhet och en bit ut i vattnet finns det stora vågor som vi roar oss med att försöka kroppssurfa på med livet som insats. Stora pelikaner och andra havsfåglar flyger förbi bara någon meter från oss. De stora vågorna sliter loss Levons glasögon och begraver dem någonstans på botten. Levon blir bedrövad och börjar att långsamt gå omkring och känna efter med fötterna. Till allas förvåning lyckas han faktiskt hitta glasögonen igen och de är hela!
Levon och Einar skriver klart sina vykort medan Peter och Pelle går runt bland de små affärerna en bit från stranden för att se om de kan hitta några frimärken. Att The Doors kommer härifrån antyds med en stor bild av Jim Morrison på en husfasad. Till slut hittar vi en liten automat med svindyra frimärken. Vi har dock ingen växel så damen i affären får öppna automaten och ta betalt i sedlar. Hon har lärt sig en del svenska fraser av alla svenskar som passerat genom åren. Vi får äntligen iväg våra sista vykort och ger oss av mot flygplatsen.
Väl på flygplatsen parkerar vi bilen vid Nationals kontor, rensar den från allt skräp som den samlat på sig och lämnar ifrån oss nycklarna innan vi checkar in. Några av oss får veta att inget plan väntar på oss i Paris. Vi undrar vad det är frågan om men gissar att det kanske är försenat. På planet visar de som vanligt film, men vi skippar det och försöker sova i stället i ett försök att justera dygnsrytmen och lindra jetlagen.
Väl i Paris blir vi upplysta om att det är flygledarstrejk och att inga plan kommer lämna Charles De Gaulle-flygplatsen över huvudtaget! Vi får veta att strejken kanske är över dagen därpå att att vi först då kan flyga hem.
Flygplatsen är full med irriterade människor som försöker hitta alternativa resvägar eller ett ledigt hotellrum. Dock är tåg långsamt och dyrt, och de flesta hotellen är redan fullbokade p g a strejken. Det är väldigt rörigt och man får idel motstridiga uppgifter av den sura flygplatspersonalen som slussar en fram och tillbaka mellan olika diskar. En stackars svenska med två barn får veta att hon måste stanna i Paris i tre dagar innan hon kan flyga hem. Einar är den mest bedrövade i vårt sällskap eftersom han har biljetter till en Iron Maiden-konsert i Stockholm dagen därpå. Pelle får agera tolk åt en norsk-vietnamesisk familj med tre små barn och hjälpa dem att försöka hitta någonstans att bo över natten. Själva beslutar vi oss för att tågresa eller hotellrum inte är värt den extra kostnaden och besväret så vi stannar kvar på flygplatsen i hopp om att strejken kommer vara över dagen därpå.
Det serveras ingen frukost så vi får tvinga ner lite pan pizza trots att våra magar tycker att det är arla morgonstund. Vi fördriver tiden med att spela kort, läsa böcker, dricka bärs och käka donuts innan vi kryper till kojs på det hårda och kalla golvet. Peter ångrar nu lite att han slängde sin luftmadrass. Einars resväska har sjabblats bort under flyget så han bygger en bädd av de andras väskor och agerar därmed även stöldskydd under natten.
Fatburger!
Venice Beach
Venice Beach
Sviten i Paris
Efter hand som morgonen gryr hojtas det allt oftare grodätarspråk i högtalarna, och mer och mer folk går förbi och stör oss i vår p g a omständigheterna svåruppnådda men ack så välbehövliga skönhetssömn. Vi går upp och fräschar upp oss så gott det går på toaletten.
Till vår stora glädje finner vi att flygledarstrejken är över och att vi kommer att kunna flyga till Sverige idag. Vi anmäler oss vid incheckningen för att försöka komma med ett tidigare plan än det vi fått biljett till, så att vi ska slippa spendera en hel dag till i denna den fulaste av flygplatser med den arrogantaste flygplatspersonalen på denna planet. Det är vi dock inte ensamma om. Vi kommer inte med det första planet så vi går och äter lite frukost i väntan på nästa incheckning. På andra försöket kommer vi med och kan äntligen flyga hem till Sverige.
På Arlanda väntar Einars far Stig på att få köra oss hem. Under bilfärden hem lämpar vi av Einar som tack vare det tidigare planet hinner gå på Iron Maiden-konserten trots allt. Efter ett par timmars bilfärd är vi andra tillbaka i Linkeboda, fulla med resdamm, erfarenheter och roliga minnen från det stora landet i väster.
Fatburger!
Venice Beach
Venice Beach
Sviten i Paris
Fine
Peter som redan innan resan visat oroande pro-amerikanska tendenser (böjelse för snabbmat, country och amerikanska bilar) har nu fulländat sin romantiserade USA-bild genom att ha köpt en Chevrolet Chevelle ´70 som han ska cruisa med i sommar. Han lyssnar fortfarande på country och köper skivor med förföriska omslagsbilder på kaliforniska kullar i motljus. Han är med andra ord tillfreds med livet.
Pelle börjar nu efter tre resor bli en van Amerika-resenär och har under resan inte bara fått uppleva nya sevärdheter utan även återsett några platser som han besökte vid sex års ålder (då han tillbringade ett år i USA). Som inbiten filmälskare tyckte han att det var speciellt kul att se kända filmplatser, och filmtittandet har nu fått en ny dimension då han titt som tätt känner igen sig i diverse amerikanska filmer. Han delar med visst förbehåll Peters förkärlek för Kalifornien men är fortfarande extra svag för New Orleans. Han har efter resan blivit lite mer mottaglig för Peters country-plattor men kommer nog aldrig acceptera de med värsta Kicki Danielsson-stuket.
Einar ...
Levon ...
Nu har vi lite planer på åka tillbaka och klara av den norra delen av USA också.
Back to the Pelle's travel page