Inti Wara Yassi
Volontärarbete med vilda djur i Bolivias djungel

Min kompis Markus undrade i våras om jag ville följa med till
Bolivia i tre veckor för att jobba som volontär med omhändertagna,
missanpassade djur. Det ville jag förstås. Dock var det bara två
veckor kvar tills han skulle åka, men efter några stressiga dagar så
lyckades jag ordna allt med flygbiljetter, ledighet, vaccinationer m m så
jag kunde följa med.

Vårt mål var organisationen Communidad Inti Wara Yassi (CIWY) i
utkanten av det lilla samhället Villa Tunari i Chapare-regionen i
Bolivias djungel. Organisationen startades 1996 och jobbade först med att
försöka få gatubarn på rätt köl. Så småningom gick man över till att
ta hand om djur som farit illa, varav de flesta varit illegalt
tillfångatagna och hållna hemma hos privatpersoner och på
cirkusar. Man har tagit hand många olika sorters djur, bl a olika
sorters apor, fåglar, pumor, ozeloter, jaguarer, sengångare,
sköldpaddor och näsbjörnar. Målet är att återföra djuren till naturen
eller, i de fall där detta inte är möjligt, ge dem ett drägligare
liv. 

Organisationen får inga statliga bidrag utan är helt beroende av
vanligt folks givmildhet och frivilliga arbetsinsatser. En stor del av
volontärerna på CIWY är back packers från hela världen som stannar
till här i några veckor. Vem som helst får hjälpa till och det krävs
ingen föranmälan utan det är bara att dyka upp. Det kostar ca $70 för
två veckor vilket inkluderar husrum och del i gemensamt kök. För att
få jobba med djuren och hinna göra någon nytta måste man dock vara där
under en viss tidslängd. Under vår vistelse var gränsen en månad för
kattdjuren och två veckor för apor, fåglar och andra djur, men detta
kan variera beroende på tillgången på volontärer.

Efter en lång flygresa (London-Miami-La Paz-Cochabamba) och en fem
timmars bussresa ner i djungeln kom vi till slut fram till CIWY-huset,
precis lagom för att följa med på den dagliga introduktionen för nya
volontärer. Under utdelningen av arbetsplatser hade vi båda tur. Jag
fick mitt försthandsval, apparken, och på grund av viss volontärsbrist
fick Markus trots vår korta vistelse jobba med Sonko, en sju månader
gammal puma.

Apparken är en plats en liten bit in i djungeln där närmare 200 apor
utplacerats. Platsen är inte inhägnad och de flesta aporna lever helt
fritt men kommer ofta ner till volontärerna för att utfodras, hälsa på
turister eller bara umgås. Där finns främst tre olika sorters apor -
de bruna kapucinaporna (ca 35 cm höga), de större svarta spindelaporna
(ca 60 cm) och ett antal små ekorr- eller dödskalleapor, mest kända
som Pippi Långstrumps Herr Nilsson.

Det finns även ett antal apor som hålls i koppel och sover i burar på
nätterna. De är antingen nya apor som ska skolas in i parken eller
apor med någon typ av problem. Det finns t ex några apor som beroende
på vad de varit med om tidigare i sina liv utvecklat en aversion mot
män, kvinnor, barn eller bolivianer. Ett exempel var Tano, en rätt
stor kapucinhanne som inte gillade kvinnor och därför fick hålla sig
vid en löplina en bit in i djungeln. Män tyckte han däremot om och det
hände att han skrek av glädje och kastade sig om halsen på mig när jag
kom dit.

Jag fick ansvaret för Uza, en ung kapucinhona som var ny i parken och
därför hölls i koppel. Hon var blyg och lite rädd för de andra aporna
och fick ha hjälp på traven för att våga sig fram till
matborden. Efter någon dag så började hon ty sig till mig när hon blev
orolig eller kände sig ensam. Enligt uppgift så har hon nu släppts fri
och klarar sig bra med de andra.

Det var mycket roligt att få tillbringa lite tid med dessa apor. I
början tyckte man att de betedde sig precis som människor, men efter
ett tag började man tycka att det snarare är vi människor som är som
dem. Man fick ofta se prov på deras intelligens, t ex när de fick tag
i något verktyg och försökte härma människor med det, när de snabbt
genomsökte turisters fickor efter godbitar, när de höll upp sitt
koppel med svansen för att det inte skulle fastna i saker på marken,
när de knöt upp knutar, när de knäppte upp min skjorta för att kunna
hoppa in och värma sig då det regnade och när spindelaporna tog en i
handen och virade svansen runt ens handled för att försöka dra iväg en
på promenad.

Det var även kul att se interaktionen mellan arterna. De små
ekorraporna gillade att rida på de stora spindelaporna, och
spindelaporna verkade gilla att ha dem där. De volontärer som gick
kvällsrundan kunde ibland se apor från alla tre arterna sova
tripp-trapp-trull på varandra i en av burarna, och de låtsasbråk som
aporna ofta ägnade sig åt när de lekte kände inga artgränser. En
skillnad mellan arterna var dock deras doft - efter ett tag kunde man
med bara näsan avgöra vilken typ av apa det var som just hoppat upp på
ens axlar.

Arbetsuppgifterna i apparken bestod bl a av att tillreda mat (frukt
och grönsaker samt gröt för de små), hålla parken ren och laga prylar,
ta emot turister, trösta ledsna apor, ta kopplade apor på promenader,
hålla apornas "journalblad" uppdaterade, göra rent burarna och (minst
uppskattat) tvätta burapornas sängkläder. Ofta fick delar av arbetet
utföras med en nyfiken apa hängandes på ens axlar eller runt ens ben.

Markus jobbade som sagt med den unga puman Sonko. Volontärerna som
jobbar med kattdjuren spenderar största delen av tiden med att ta dem
på promenader i djungeln, med raster närhelst katten vill stanna
till. Varje katt har sin egen rutt för att man ska undvika
sammanstötningar. De gillar att bada och Markus fick ofta ta sig ett
dopp i floden tillsammans med Sonko.

Mest spännande var nog att hälsa på jaguaren Sama. Som många andra av
kattdjuren kom han till CIWY som unge efter att hans mor blivit dödad
av jägare. Nu har han växt upp till en riktig bjässe och är alldeles
för stor för ta med på promenader. Han tillbringar det mesta av sin
tid i väl tilltagna löplinor intill sin bur långt in i djungeln och
övervakas där av några volontärer. Man tar bara dit högst en ny
besökare per dag för att inte göra Sama orolig, och besöksrutinen
involverar bl a att gnida ett palmblad mot ens ansikte och låta Sama
lukta på det för att godkänna ens doft och tillåta en att komma
närmare.

Om man bara vill slappa på sin semester så är CIWY inte rätt ställe
att åka till eftersom det är långa arbetsdagar, ibland i tuff
miljö. Bolivia är dessutom ett fattigt sydamerikanskt land och har en
lägre levnadsstandard än man är van vid, men det är ju en del av
äventyret. Om man är djurintresserad och vill få en
nära-naturen-upplevelse och träffa trevliga människor från hela
världen så kan jag varmt rekommendera en vistelse här. Man gör nytta
och får roligare minnen och mer spännande bilder än på vanliga
semesterresor. Upplevelsen växer dessutom när man kommit hem och
börjar fundera på vad man egentligen varit med om. Det kändes lite
tomt att vara tillbaka i kontorstolen på jobbet och inte längre ha
någon nyfiken apa på axeln.

CIWY:s officiella sida finns på
http://www.intiwarayassi.org/

Pelle Einarsson