Taiwan (Taipei) 2003

Lördag morgon klockan sju kom min taxi och körde mig till Linköpings flygplats. Det har sina fördelar att åka från en liten flygplats. Att man slipper vara på plats timtal i förväg, till exempel. Säkerhetskontrollen känns lagom avslappnad också. Jag tror aldrig att jag har sett någon tullare heller, om man tycker att det är en fördel. Ner till Köpenhamn var det lite skumpigt, men inte värre än att det gick att äta utan större problem.

Nästa del av resan är med Singapore Airlines. De visar sig ha säten som ser ut som om de hör hemma i första klass och gott om benutrymme. Dessutom har jag sett till att resebyrån fixar gångplatser åt mig, så det är inga problem att sitta riktigt bekvämt. Under drygt tolv timmar hinner man naturligtvis önska sig mer plats i alla fall, men det var i alla fall mycket bekvämare än det varit på någon av atlantflygningarna jag gjort hittills (utom den gången jag lyckades bli slumpuppgraderad till business class, då).

Väl framme i Singapore tog jag deras skytrain till den andra terminalen för att byta till China Air istället. När jag kom fram till gejten fick jag reda på att jag var tvungen att checka in först (det hade jag iofs fått reda på i Linköping, men det hade jag glömt bort igen (och för den delen talade han av uppenbara skäl inte om var jag skulle göra det)). Alltså tog jag några rullband tillbaka igen och fixade det innan jag blev insläppt i säkerhetskontrollen. Här hade de problem att komma överens med min necessär och körde en del av innehållet i den flera gånger genom scannern innan de bestämde sig för att det var harmlöst. Flygningen från Singapore till Taipei tar drygt fyra timmar och var dessutom lite försenad enligt piloten, men det reagerade jag inte så mycket på. Eftersom det var min sista flygning och jag redan kommit fram till rätt gejt hade jag inget större intresse av vad klockan var (och dessutom visste jag vid det här laget inte riktigt vilken tidszon jag befann mig i i alla fall), så det spelade mig inte så stor roll. Här började jag läsa valda delar av Lonely Planets Taiwan-guide som jag lånat, då och då avbrutet av en tupplur. Jag orkade lagom läsa de delar som kändes relevanta (historia, seder, samhälle, diverse sevärdheter i Taipei) innan vi var framme. Under flygningen regnade det, vilket enligt guideboken var helt normalt för vintern i Taipei. När vi kom fram var det dock vackert väder (det vill säga uppehåll och sol, i den mån solen orkade igenom smoggen).

När jag skulle gå igenom passkontrollen på vägen in i Taiwan hade passtjänstemannen problem med att komma överens med mitt passfoto. Det tog ett bra tags tittande innan han bestämde sig för att jag var jag (jag har skägg och linser på fotot, men var renrakad och hade glasögon i verkligheten). Som kompensation för att det tog tid så spottade bagagesnurran ut både min resväska och kartongen med brandväggar bland de första sakerna som kom.

På flygplatsen möttes jag av två personer från företaget jag ska vara på. De hade förvarnat om att den ena killen var lång, och han stack mycket riktigt upp ett huvud ovanför alla andra, och dessutom hade de en Ingate-skylt med sig, så det var inget problem att hitta rätt.

Trafiken i Taipei är inte att leka med, visade det sig. Det finns säkert en anledning till att de har dålig luft. Pilmarkeringarna om vart de olika filerna går verkar vara till för andra. Ingen verkar bry sig om dem. Alla gator är fulla med skotrar. De har till och med egna rutor först vid alla trafikljus. I större korsningar kan det stå en klunga på femtio stycken eller så som väller iväg när det blir grönt. Alla sorters människor åker skoter: unga, gamla, arbetare med tremeters plankor i ena armen, prydliga damer i snäv kjol, hela familjer (rekordet jag såg var fyra personer på en skoter). Rätt många av de som åker skoter har munskydd av tyg på sig; gärna med någon seriefigur eller så på. Det är även gott om taxibilar i trafiken, samtliga gula. Uppenbarligen är det inte bara så att taxibilar ska vara gula, vanliga bilar får inte vara gula.

På kvällen följde jag med ett par från jobbet till en "Night Market" och shoppade lite och åt. De blev mäkta imponerade när det visade sig att jag var fullt kompetent att äta med pinnar. Vi åt något slags "koka allt själv vid bordet"-kinamat.

Vi passade också på att titta på ett tempel som låg i närheten. Det var tillägnat den taoistiske sjöguden Matsu. Det första man kom till var en stor staty av Matsu med några medhjälpare. Här stod människor med rökelse och bad. Längre in fanns andra mindre statyer av andra gudar (antar jag; de såg annorlunda ut). På ett ställe skulle man ta ett par träbitar formade som bananhalvor och hålla i händerna och önska sig någonting, och sedan släppa dem på golvet. Om de hamnade med samma sida upp var guden inte nöjd och man fick göra om det. Annars gick man till en tunna och tog en slumpmässigt vald pinne med ett nummer på. På utsidan av tunnan fanns 100 små lådor med nummer på, och sedan letade man upp lådan med rätt nummer och tog en lapp ur den. Där fick man reda på hur det skulle gå med det man önskade sig, med lagom inlindade formuleringar. Hon som förevisade lyckades inte förklara hur det skulle gå för henne, men hon verkade i alla fall inte missnöjd. Över lag får man vara nöjd varje gång man lyckas göra sig förstådd, för det är väldigt sällan man hittar någon som pratar speciellt begriplig engelska. Det verkar däremot som om de inte har några större problem med att förstå engelska.

På morgonen efter vaknade jag, gick upp, duschade och tyckte att jag var väldigt trött. Eftersom jag hade en 30h+-dag dagen innan var jag inte så förvånad. Sedan upptäckte jag att klockan var 6h före när jag skulle gå upp. Jag måste ha drömt att klockan ringde. Det var i alla fall inte svårt att somna om.

Som lunch första arbetsdagen gick vi på en exotisk restaurang. De visade sig servera italiensk mat. På kvällen bad jag att bli avsläppt vid hotellet utan några extrautflykter för shopping, och istället gick jag ut lite senare och åt. Jag vet inte riktigt vad det var jag beställde eftersom ingen där kunde engelska, men det visade sig vara något slags biff med ris, stekt ägg och en soppa. Alltihop för omkring 20:-.

På andra dagens lunch var det först tänkt att vi skulle gå till ett ställe som gjorde nudlar. Det visade sig vara överfullt, så vi sparade det till nästa dag. Jag hann dock se hur nudeltillverkningen gick till i alla fall, för kocken stod precis innanför dörren. Hon hade en stor degklump i den ena handen och hyvlade sedan av strimlor med något slags specialhyvel ner i en bytta med varmvatten. Istället gick vi till en annan kinesisk restaurang där vi fick ris och massor med olika rätter. Vi var sju som var där, och jag tror att det var mer än en rätt per person.

På kvällen var vi och tittade på marknaden som finns ett gäng dagar innan det kinesiska nyåret. Den är som Skänninge marken fast utan så mycket utrymme och med mycket mer folk. Dessutom säljer alla stånd ätbara saker. Det mesta är olika sorters godis, även om de verkar ha en annan syn på vad som är godis än vad vi har (torkad fisk, till exempel). Alla stånd har också ett par personer var som står utanför och försöker få folk att gå in och smaka (det får man göra överallt) och köpa saker. Naturligtvis har allihopa megafon med sig, så vanlig samtalston är inte till att tänka på.

Vi passade också på att äta borta vid marknaden, och som vanligt involverade det något som jag inte ätit förut. Samtalet lät ungefär som följer:

Jag: *pekar på grönsak* "What is this?"
De: *tveksamhet* *kinesiskt tjatter* *mer tveksamhet*
Jag: *rycker på axlarna* *pekar på något annat* "What is this, then?"
De: "Delicious. We tell you afterward." *flinar*
Jag: *äter*

Det visade sig vara tarmar, uppskurna i ringar. Det smakar ungefär ingenting, men är väldigt segt. Det verkar på det hela taget som om man äter allt som inte springer iväg tillräckligt fort här. Lunchen innehöll bland annat ett fat med trecentimeters torkade fiskar som tilltugg (rätt gott). I guideboken jag läste på vägen hit talades det om inlagda getingar.

Till onsdagens lunch åt vi de handgjorda nudlarna. Dagens underliga tilltugg var dels illblå grönsaker som var något slags äggplanta, dels strimlade grisöron.

På kvällen åkte vi till vad de sade var det största shoppingcentret i Asien. Stort var det, helt klart. Det såg ut som och var stort som Globen. Fast sedan låg det ett hus runt halva det också. Inuti fanns tolv våningar över jord och ytterligare ett gäng under med affärer. De flesta våningar hade tema så att de flesta affärerna hade liknande saker. Mina inköp blev en fotobok om Taiwan, en Lonely Planet-guide om Tokyo, en skjorta och en kabinväska på hjul (vilket visade sig vara tur när jag packade sedan, för det var inte mycket plats kvar i alla fall). Medan vi åt (thailändskt) fick jag ett av mina visitkort påskrivet med mitt namn skrivet på kinesiska på baksidan. "han-si-peu-såu", ungefär. Det första tecknet är det för Han-dynastin. Det sista är "skog". De två i mitten lyckades de inte förklara för mig vad de betydde.

På torsdagen var det dags för det första av två kundbesök, det här hos ett telekommunikationslaboratorium. Under kursen jag hållit de första tre dagarna hade jag haft på mig kavaj och slips, vilket visade sig vara aningen över genomsnittsnivån (alla hade skjorta, en del slips, men ingen kavaj). När vi åkte hade säljaren jag åkte med kostym på sig, men när vi kom fram mötte vi upp med två andra från "vårt" företag, och de hade bara skjorta och tröja, så min gissning på samma stil som innan verkade rätt lagom. Stilen på kunderna visade sig vara ungefär densamma som på kursen. Efter en kort presentation av Louis (säljaren) presenterade jag våra produkter på halvhög teknisk nivå. Efter det kom en hel del tekniska frågor som visade att de helt klart testat prylarna innan och funderat på hur det fungerade. Alla verkade nöjda till slut.

När man är ute och åker på lite större vägar och inte mitt inne i staden så ser man Taiwans "spicy girls" överallt längs vägen där det finns bebyggelse. De känns igen på att vara unga (ibland mycket) lättklädda tjejer i små hus längs vägen. På den sidan av huset som är vänd så att trafikanter ser den brukar det inte finnas någon vägg, bara en glasruta och diverse neon. Hennes jobb är att sälja frukterna från ett slags palm som växer här. De tuggar man på som tuggummi, och de har en lätt stimulerande effekt. De har även effekten att de som äter mycket av dem drabbas av mun- eller halscancer, men det verkar inte stoppa försäljningen (trots motstånd från regeringen).

På kvällen åkte jag med Louis och James (teknisk presale) upp på Yangming mountain (Yangmingshan) för att äta. Uppe på berget finns massor av restauranger, många av dem med "hotsprings" som tillbehör. Den här dagen var det kallt, och vi var först in på restaurangen. Den bestod av diverse stolpar och rör, och genomskinlig plast uppspänt över det. När vi kom visade termometern på sju grader. De tog fram någonting som såg ut som en lyktstolpe med en rejäl gasolbrännare överst, och när den stått på i ett par minuter blev det riktigt mysigt. Här serverades bland annat grodlår (som jag inte åtit tidigare), ett par olika slags rötter/rotfrukter som vad jag förstod mer eller mindre bara växte just där, samt något som möjligen var något slags "fungus", men där var tveksamheten stor.

På fredagen åkte vi till ett andra kundmöte med ett telebolag. Även här var stilen rätt avslappnad, och åtminstone en hade sweatshirt med tryck på sig. Inte mindre än tretton personer från kunden deltog i mötet, så innan vi kunde börja vidtog den stora orgien i utbyte av visitkort (som man noggrannt överlämnar med båda händer) laget runt. De hade också testat våra prylar och hade rätt mycket frågor, varav det visade sig att en del kom sig av att de försökte använda sakerna på sätt som det inte var tänkt att man skulle göra. Med diverse listighet och fula trick hade de fått det att fungera i alla fall, men undrade om det var så man skulle göra. Efter att jag gått igenom detaljerna om hur det var tänkt och vilka förbättringar det gav verkade alla nöjda.

Den här dagen hade vi startat tidigt, så det fanns rätt mycket av dagen kvar. Efter matstopp tog Louis mig med till National Palace Museum. Här finns stora delar av Kinas samlade konstskatter. Efter revolutionen i Kina 1911 så var det i teorin slut på kejsardömet, men han fick sitta kvar trots att Koumintang styrde ända fram till 1925 när man gjorde om palatset till ett museum. 1931 ockuperade Japan Manshuriet, och efter diverse turer verkade det troligt att det skulle bli krig. För att eliminera risken att hela kulturskatten skulle falla i japanska händer packade man ner hela museet och flyttade det till ett säkrare ställe. Samlingarna som upptog åtskilliga tusen lådor flyttades sedan ett antal gånger under tiden fram till slutet av andra världskriget. En period låg hela samlingen på en pråm ankrad mitt på en flod. 1947 flyttade man tillbaka samlingen till Nanjing där den befunnit sig tidigare och började visa den igen, men redan 1949 hade kommunisterna nästan helt besegrat Koumintang, så man packade i alla hast ner alltihopa igen och skeppade det till Taiwan (utom 700 lådor som man råkade glömma). Flykten till Taiwan var tänkt som en temporär åtgärd. Chiang Kai-Shek tänkte sig att flytta tillbaka så snart kommunisterna kvästs. Det visade sig dock svårare än väntat, så till slut 1965 gav man upp och började visa samlingarna i Taipei.

Kina har naturligtvis protesterat om det och vill ha sakerna tillbaka. Taiwaneserna vägrar, med hänvisning till att mycket av det som faktiskt fick stanna förstördes under kommuniststyret. Dessutom kan man ju tycka att Kina inte borde be om sakerna tillbaka, för enligt dem själva så är ju Taiwan en del av Kina, och alltså är sakerna redan i Kina. I de här samlingarna fanns något av det vackraste hantverk jag sett. Mycket porslin, så klart, men det såg ut ungefär som kinesiskt porslin brukar se ut. Sniderierna i trä, jade och elfenben däremot var otroliga. Bland annat hittade jag en båt i elfenben i form av en drake, ungefär fem centimeter stor, med helt fantastiska mängder detaljer. En annan sak snidad i elfenben innehöll bland annat en ornamenterad sfär med diverse hål i. Inuti den, endast några millimeter mindre än innermåttet på den inre sfären fanns en till. Och en till, och så vidare. Det stod inte hur många de var, men jag kunde se åtminstone sex stycken inuti varandra. På nästa våning fanns massor av naturmålningar i tusch (nästan alltid med kalligraferad poesi på) och en hel del annan kalligrafi. Jag förstår naturligtvis inte mer än något enstaka tecken (jag har kanske lärt mig ett tjugotal), men det är vackert i alla fall.

På kvällen åkte jag med Jimmy, Albert och en till tekniker tillbaka upp på Yangmingshan för att äta, men på ett slags restaurang som jag aldrig träffat på förr. När vi kom in satte vi oss vid ett bord och beställde, sedan gick vi och satte oss i varsitt badkar med varmvatten från varma källor intill (och med öppet fönster ut, ~10 grader). När man kom upp från badet var maten lagom klar att serveras. Den här gången var det faktiskt ont om underliga saker i maten, men det förekom åtminstone någon rot som jag inte stött på tidigare (och inte gör igen, förhoppningsvis, för den var inte speciellt god).

På lördagmorgonen hade jag tänkt att gå på en promenad igen innan Louis kom och hämtade mig 11:00 för att åka till flygplatsen (eftersom jag packat på kvällen innan), men när det väl blev morgon verkade det mycket mer lockande att ligga kvar i sängen och sova lite till istället. Bara för det höll jag på att missa hotellfrukosten, som stängde redan 10:00 (dagen innan hade de inte hunnit sätta fram den ordentligt när jag kom dit 07:00). När jag väl checkat in ägnade jag någon timme åt att försöka jämka ihop en Tokyokarta jag köpte på flygplatsen, översiktskartan och tunnelbanekartan från Lonely Planet-guiden, samt två utskrifter av kartor med information om hur man hittar till olika kunder jag ska träffa. Jag tror att jag har koll på vart jag ska nu. För fortsättningen, fortsätt läs här.