Åke Ohlmarks: Tolkien och den svarta magin (1982)

Sjöstrands, 138 sidor.

För ett tag sedan hade jag anledning att ströva runt på ett mycket trevligt antikvariat i Växjö. Precis när jag skulle till att gå därifrån utan att ha hittat något av intresse så fångades min blick av en bok jag inte kände igen men som hade J. R. R. Tolkien på omslaget. Inte för att jag egentligen är någon Tolkienfanatiker men jag tyckte trots det att en uttömmande genomgång av Tolkiens kopplingar till svart magi verkade skoj. Efter att ha läst boken kan jag fortfarande tycka att den var ganska skoj -- på sätt och vis. Det beror lite på hur man vill se på saken. Man skulle också kunna få ganska dålig eftersmak av boken om man är känslig.

Boken är tänkt att vara undersökande journalistik eller någonting i den stilen. Åke Ohlmarks som har översatt en hel del av Tolkiens verk till svenska har plötsligen bestämt sig för att inse att Tolkien, det är någonting som är farligt, det ska man inte syssla med. Om man inte aktar sig så blir man meddragen med de galna Tolkienisterna, påverkade av diverse substanser, och tvingad att göra allehanda sataniska riter. Böckerna ska vi inte ens tala om, det är ju uppenbart vilket skräp de är.

Upprinnelsen till det hela, Ohlmarks plötsliga "insikt" om att Tolkien är en skräpförfattare och att alla som inte tycker så är sinnesslöa verkar ha sin upprinnelse i ett besök av ett par berusade medlemmar ur en Tolkienförening hemma hos Ohlmarks och diverse komplikationer runt den händelsen. Vad som egentligen hände lär vi väl aldrig få reda på. Jag finner ingen större anledning att tro på vad Ohlmarks själv skriver efter att ha sett vilka friheter han tar sig med sanningen på de ställen där jag känner till samma fakta som han. Några exempel:

"... urhoben Sméagol ..." (s. 39) På annan plats i boken utnämner Ohlmarks sig själv till en av Sveriges främsta Tolkienkännare. Jag tycker att det verkar rimma ganska illa med citatet om Sméagol (eller Gollum som han är mera känd). Mitt Tolkienlexikon kan bland annat förtälja att hobrasen som sådan skapades någon gång i den första tidsåldern medan Gollum ska ha levat under perioden 2430- 3019 i den tredje tidsåldern, någonting som rimmar illa med beteckningen "urhob".

"... satansprästen Allister Prowley, ..." (s. 56) Jag antar att han menar Aleister Crowley men inte orkat bry sig om sådana trivialiteter som att kontrollera stavningen.

På sidan 41- 42 berättas det i upprörda ordalag om hur Tolkiens efterlevande ledd av sonen Christopher ("en sniken f.d. akademiker som misslyckats som vetenskapare och som tillhör det mest mediokra man kan tänka sig") har den otroliga fräckheten att ägna sig åt sådana "maffiafasoner" som att ta betalt av de som vill göra och sälja Tolkien-"merchandise".

Priset tycker jag dock tas av följande (om möten i en Tolkienförening): "... där röks troligen hasch; antagligen har man också börjat eller kan när som helst börja också med tyngre droger." (s. 71)

Vad jag i första hand skulle vilja veta efter att ha läst den här boken är vem som har publicera den och varför. Om den hade varit en artikel i ett fanzine så hade jag inte blivit så förvånad men som det är nu tycker jag mest att det är sorgligt. Visserligen skulle jag reagera på att det görs grova påhopp ibland även om det vore en fanzineartikel men då skulle det vara mera normalt. Nu när det är en bok (inbunden dessutom) så känns innehållet totalt utan någon sans eller fattning.