Sam J. Lundwall: Vasja Ambartsurian (1990)

Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi, 207 sidor.

Vasja Ambartsurian är Sam J. Lundwalls senaste roman som vanliga dödliga kan få tag i (Till sin frus femtioårsdag publicerade Sam romanen \nt{Staden vid tidens ände. Eller Sam Spade i kamp mot entropin. En film noir) (1993) som delades ut till gästerna, men som inte sålts. För den som är riktigt intresserad finns den naturligtvis att få tag i på de bibliotek som får pliktexemplar.}. Sam har flera gånger sagt att han inte tänker publicera fler romaner, så den kan mycket väl bli den sista. Den hänger löst ihop med Frukost bland ruinerna, Flicka i fönster vid världens kant, Tiden och Amélie, Gestalter i sten och några noveller. Precis som de övriga romanerna i serien så är den här lite vemodig, men samtidigt mer humoristisk är de andra.

Boken utspelar sig omkring 100 år sedan, fast på grund av underliga tidseffekter så är det inte riktigt så enkelt. Huvudpersonen Vasja Ambartsurian har fastnat i en tidsslinga och lever en del av sitt liv om och om igen. Visserligen slutar det ofta med att hon dör, men när hon kommer tillbaka till samma punkt igen så kanske hon gör någonting annorlunda än tidigare. Ibland har hon vaga minnen av att hon varit med om saker tidigare, ibland inte.

Mycket på jorden verkar först som om det var likt vår historia, men ju mer man läser desto mer skillnader framkommer. Den mest väsentliga skillnaden är naturligtvis att jorden är platt. På undersidan finns ingenting speciellt intressant, och det går inte att leva där. Precis som i Terry Pratchetts discworldböcker så har forskare dragits till och över kanten för att få reda på vad som finns på andra sidan, men många har också förolyckats under tiden. Tekniken som finns i världen verkar ungefär jämbördig med den vi hade vid förra sekelskiftet, men de luftskepp som finns är kapabla att resa utanför jordatmosfären.

En period av varje varv Vasja passerar genom tidsslingan tillbringar hon i resterna efter den gigantiska universalutställningen som byggts utanför Paris. Små exempel på delutställningar är till exempel ett Gaudípalats och ett komplett schwieziskt berg. På grund av ett meteoritnedslag så har utställningsområdet brutits loss från resten av jorden och svävar nu som en liten ö strax utanför världens kant. Det stör dock inte Vasja, för i lokalerna finns det gott om konserver och utmärkta viner. Ibland varierar hon dieten genom att hacka bort en liten bit av den kompletta djupfrysta mammut från Sibirien som finns i en annan del av utställningen. Hon fördriver tiden genom att gå runt iklädd nästan ingenting och försöka chockera övriga människor som finns kvar på området.

Resten av tiden i tidsslingan tillbringar hon på de mest varierande ställen och sätt. Hon kommer ursprungligen från en liten by i Armenien, men senare kommer hon bland annat att resa runt med en resande cirkus ledd av Otto Witte samt tillbringa en period som drottning av Albanien. Som om det inte tidsslingan ställde till med nog problem i kronologin så håller Compagnie Internationale des Démolitions Européens på att riva alla spår efter mänskligheten i Europa (vad som händer utanför Europa nämns inte alls). Företaget sysslar med att återskapa en värld som ser ut som den gjorde innan människan började göra om den. Den lägger ut urskog, återinför fossil och så vidare. På grund av någon effekt jag aldrig förstod så har detta dessutom blivit självgående, så numer suddar spåren av mänskligheten igen sig själva allt snabbare. Det det var en stad igår kan det vara en oigenomtränglig skog imorgon.

Vasja Ambartsurian är en av de mest egensinniga böckerna jag läst på bra länge. Den är tidvis bisarr, men aldrig tråkig. Enligt Sams självbiografiska essä i Jules Verne-Magasinet nyligen sålde den i "nästan ett hundratal" exemplar. Synd, för den är värd en större publik.