Andreas Roman: Vargen och kättaren (2002)

Neogames, 276 sidor.

Vargen och kättaren är Andreas Romans senaste roman, och med den återvänder han till rollspelsvärlden Mundana efter utflykten med När änglar dör. Från den lite mer tillbakalutade När änglar dör är han nu tillbaka i sin tidigare stil igen med en tätare atmosfär.

Om man har läst hans tidigare trilogi om drakväktarna så känner man igen sig i Vargen och kättaren. Det är fortfarande människor som står i centrum istället för någon stor katastrof som hotar världen. Det är bitvis våldsamt, och även om det är kallblodigt känns det realistiskt. Och framför allt så är gott om människor i pressade situationer som tvingas se saker i verkligheten de inte har lust att se -- våld, bedrägeri, svek.

När boken börjar återvänder Catleen till staden Aios där hennes vän Sara bor. De har inte träffats på länge, men har en lång historia tillsammans. De är inte systrar, men de skulle på sätt och vis lika gärna kunna vara det.

Aios har sedan ett tag tillbaka varit ansatt av en flock vargar som inte bara anfaller, utan också verkar leta efter något. Det sägs att de har något att göra med en förbannelse som en häxa uttalade när hon brändes på bål att göra, men ingen vet. Samtidigt pågår en maktkamp mellan den nuvarande borgmästaren Julia och Thomos som tänker sig att bli nästa.

Catleen dras snabbt in i mysteriet med vargarna. Redan innan hon kommer fram till staden räddar hon en ung pojke från en varg, och hon finner att hon måste få reda på vad det är som egentligen driver vargarna för att få ordning på sin situation. Hennes letande drar fram åtskilligt som hon inte hade väntat sig, och som får allt fler att vilja se henne på nästa häxbål. Hon dras även in i Thomos hänsynslösa jakt på borgmästarposten.

Den första delen av boken berättar både hur Catleen kommer till Aios och hur Catleen och Sara växte upp och vilka händelser som fick dem att bli som de är. Boken lyckas vara spännande både i nutid och i tillbakablickarna. Här och där förekommer också kapitel som är skrivna utifrån vargarnas synvinkel. Det är alltid riskabelt att skriva med djur som berättare, men jag tycker att det fungerar.

Handlingen i Vargen och kättaren kretsar kring ett fåtal personer, men de har fler relationer till varandra än man först kan tro. Precis som i drakväktarserien kan man aldrig lita på det första intrycket man får av en person, utan vem som helst kan vara skurken. Fast så enkelt som att någon är skurken är det naturligtvis inte utan alla har goda och onda sidor, vare sig man tror att de är hjältar eller skurkar. Att man får se även de mindre smickrande sidorna hos hjältarna kan visserligen göra att det blir svårare att identifiera sig med dem, men samtidigt gör det också boken mer realistisk. Människor är inte goda eller onda, bara gråskalor däremellan.

Precis som drakväktartrilogin så är det här en utmärkt bok, oavsett om man är intresserad av rollspelsvärlden Mundana eller inte.