Robert Thornberg: Svarta skuggor (2001)

Rabén & Sjögren, 331 sidor.

När jag först fick tag i Svarta skuggor så trodde jag att det var en sf-thriller, men efter att ha läst den är jag fortfarande inte riktigt säker.

Viktor har en envis mardröm om sin döda lillasyster. Han har haft den återkommande ett tag. Efter ett tag går han till skolsköterskan som rekommenderar en psykolog åt honom. Hans kompis Filip har andra åsikter om vad som är fel, och tar med Viktor till ett medium. Filip är väldigt intresserad av allt som är övernaturligt eller oförklarligt, till skillnad från Viktor som bara motvilligt följer med. Relationen mellan Viktor och Filip är på det hela taget ganska lik den mellan Mulder och Scully i Arkiv X. Skeptikern Viktor drabbas av svårförklarade saker och den öppensinnade Filip försöker att hitta en förklaring.

Det kommer in fler trådar i handlingen allt eftersom, och vi stöter på bland annat svarta hål, polisrazzior mot pojkarnas hem, extraknäck som städare som leder till psykiatriska genombrott och rena agentsekvenser. Just agentdelen är intressant, för den visar att boken är modern och inte kunde vara skriven mer än de senaste åren. Genom att använda sig av vanliga sökningar på Internet kan man få tag i mycket information, och om man har datorkunniga kompisar kan man få tag i ännu mer, om än mindre lagligt och mer riskabelt. Riktigt skoj är scenen när grabbarna placerar ut ett antal småbröder med mobiltelefoner på strategiska ställen för att övervaka en person. Med ganska små medel lyckas man få till en trovärdig och effektiv övervakningsapparat.

Svarta skuggor sägs vara Robert Thornbergs första bok, men den är väl skriven och lättläst. Om man ska jämföra med något så får det bli Arkiv X som jag nämnde tidigare, för hela boken balanserar på gränsen mellan science fiction och övernaturligheter, med en del inslag av vanlig deckare och action. Under tiden jag läste var jag tveksam om jag skulle kalla den science fiction eller fantasy, men efter att han läst hela får det bli science fiction. Vilken genre den kan sägas tillhöra är å andra sidan inte det viktigaste, huvudsaken är så klart att boken är bra, och det är den. Om jag ska invända någonting så är det att alla i Viktors närhet är väldigt samarbetsvilliga. Trots att han kommer med ganska mystiska historier så är det ingen som vägrar utan alla hjälper honom utan att ställa en massa besvärliga frågor eller avfärda honom som en knäppskalle.