China Miéville: Perdido Street Station (2000)

Pan, 867 sidor.

Perdido Street Station är den häftigaste fantasyromanen jag läst på ett bra tag. Den skiljer sig från den mesta annan fantasy på flera sätt. Ett är att handlingen utspelar sig helt i en stad, New Crobuzon, och det är en rejält stor stad. Som sig bör i en fantasyroman får man en karta i början, och intrycket är att det är en stad i London-klass (vilket kanske inte är så underligt, för China Miéville bor i London).

Det vimlar av saker som man inte är van vid i fantasyromaner. Det finns ett antal olika varelser som bor i staden som inte är människor. Det är i sig inte så konstigt, men de är långt ifrån de vanliga tolkieninspirerade krittren. Här finns khepri, en skum art som inte ens ser likadana ut mellan könen. Hannarna är ganska små och ser ut som skalbaggar medan honorna är stora som människor och ser ut som en blandning mellan människor (nertill) och skalbaggar (upptill). De kan inte tala utan kommunicerar med dofter och teckenspråk. Det finns garudor som är ett slags fågelmän. Det finns vandrande kaktusar. Det finns vodyanoi som bor i vatten och kan forma det till skulpturer.

Isaac Grimnebulin är vetenskapsman. Han får besök av Yagharek, en garuda som fått sina vingar borttagna och vill att han ska hjälpa honom att flyga igen. Isaac tar sig an uppgiften på ett mycket grundligt sätt och sätter igång att ta reda på allt han kan hitta om flygning.

Här märks ytterligare en skillnad. I de flesta fantasyvärldar verkar magi vara den enda vetenskap som finns. I New Crobuzon är det inte alls så. Visserligen finns det magi, men den är inte det enda konstiga som finns. Det finns även (ett slags) fotografier, tryckerier för undergroundtidningar, intelligenta städrobotar, luftskepp och mekaniska datorer, allt i en salig röra. Det är inte bara all denna teknik som leder tankarna lite till science fiction, framemot slutet finns också ett bra exempel på hur teknobabbel som i Star Trek kan se ut när det hamnar i en fantasybok.

Trots sin avsevärda tjocklek så går Perdido Street Station rätt fort att läsa, för den är väldigt lättläst. Handlingen är inte allt för komplicerad, men den fungerar bra för att driva boken framåt. Det som verkligen står ut tycker jag dock är beskrivningarna. China Miéville är väldigt bra på att framkalla stämningar och få läsaren att förstå hur saker ser ut, trots att det är helt nya miljöer.

Perdido Street Station är lite av cyberpunk i fantasymiljö. De flesta kännetecken finns: en lite nedgången storstadsmiljö, teknikutveckling på gerillanivå, droger, datorer, modifiering av kroppar (här genom kirurgi och magi snarare än genteknik, visserligen) och en hel del attityd. Det ska bli spännande att se om den lämnar lika djupa spår efter sig i fantasygenren som Neuromancer gjorde i science fiction-genren.