Sam J. Lundwall: Gestalter i sten (1988)

Sam J. Lundwall Fakta & Fantasi, 160 sidor.

Liksom många andra av Lundwalls senare romaner så har Gestalter i sten en vemodig ton och ett lugnt, tillbakalutat tempo. I boken har världen förändrat sig. Av någon anledning har USA stannat. De flesta brukar kalla det för en naturkatastrof men ingen vet egentligen vad som har hänt. En del säger att det kan vara effekten av något slags hemligt vapen. I vilket fall så verkar tiden över USA stå stilla. Bilar står utplacerade som pärlor på motorvägarna och flygplan hänger orörliga i luften. Som en effekt av detta går luften går helt ur den amerikanska världsdominansen (helt i linje med Sams egna önskemål, så klart),

El compadrito Max anländer till Ushuaiá på Eldslandet. Eftersom han åtminstone till en början har gott om pengar så är alla måna om att hjälpa honom, även om de samtidigt också ser till att ta bra betalt för det. Susana Natividad blir kär i honom trots att han är dubbelt så gammal som hon. Hon slutar visserligen inte att uppvakta andra, men hon koncentrerar sig på Max. Han är inte avvisande, men han älskar henne inte heller på samma sätt som hon älskar honom.

I sitt förra liv som portvakt i Östtyskland gick Max hela tiden och drömde om Eldslandet och indianerna som fanns där. När han var barn fick han se en tidning med en bild av tre indiankvinnor från Eldslandet, och den bilden har följt honom genom livet. Framför allt en av kvinnorna, Nadezjda, har han tyckt sig se om och om igen i olika skepnader men aldrig fått fatt i. När han nu till slut kommer till Eldslandet får han reda på att indianerna är utrotade sedan länge. Han fördriver sin tid med att dricka sprit (ofta grappa eller någon lokal sprit uppblandad i en sorts te han inte gillar) och älska med Susana Natividad.

Gestalter i sten hänger löst ihop med övriga av Lundwalls senare romaner, men det är ingenting som hindrar att man läser dem fristående. Läsvärda är de, i vilket fall.