Per Jorner: Blodmåne (2002)

Norstedt, 572 sidor.

Blodmåne är Per Jorners andra roman (den första var Efter lägereldarna), och så sätt och vis är den här lite lik sin föregångare även om den inte på något sätt är en uppföljare. Liksom i Efter lägereldarna så är huvudpersonerna en grupp ungdomar som är ute och reser. Om vi ska vara noga så är de bara några av huvudpersonerna, för i Blodmåne vimlar det av personer. Det är nästan lite väl många personer för en roman på under 300 sidor, för man hinner inte riktigt komma underfund med vem som är vem och vad de olika personerna har för egenskaper och mål innan romanen tar slut. Jag tror att det hade varit bra med ett något mindre persongalleri. Som tur är finns det en lista på alla personer i början av boken, med korta förklaringar till vem som är vem.

Ungdomarna är magikeradepter från en magikerskola. En av dem, Tas, håller på att bli mästare och skickas därför ut på en resa tillsammans med några andra som hon ska ta hand om. Ungdomarna är dock inte de enda som är ute och reser. Det finns en grupp mörkklädda män som också är på väg någonstans, liksom ett antal legosoldater med två kvinnor i spetsen. Soldaterna har med sig en ung pojke som de säger är kunglig, men som inte säger någonting. Deras ledare, Kolibri, är sitt namn till trots en brutal och våldsam kvinna som inte drar sig för att ta till våld och som försöker hålla sin närmsta underhuggare Blodros på plats genom att systematiskt mala ner hennes självförtroende och hacka på henne (samma metod som många hustrumisshandlande män använder, för den delen). Kolibri är på det hela taget en person som jag är glad att jag inte behöver träffa på i verkligheten.

Naturligtvis visar det sig att alla dessa tre grupper är på väg till samma ställe, även om de har olika syften. De mörka männen och legosoldaterna verkar till viss del ha samma syften, men ungdomarna från magiskerskolan dras in i samma härva trots att de ursprungligen hade helt andra planer. Anledningen till att de mörka männen är här är att de ska uppfylla en gammal profetia, och för att göra det behöver de dels vara här, dels ha den kungligt ättade pojken, och till slut behöver detta göras när titelns blodmåne visar sig.

Boken är lättläst, även om man får se till att hålla sig ordentligt vaken för att hålla ordning på alla personer. Per Jorners språk känns mindre influerat av engelskan än många av hans svenska kollegors, och det är dessutom lite ovanligt i och med att han låter sina personer tala ett modernt språk istället för det arkaiska tungomål som många andra fantasyförfattare lägger i sina romanpersoners munnar. Det är dock lite synd att Norstedts inte lagt mer lite mer tid på att korrekturläsa boken, för det är ovanligt många språkfel i den som slunkit igenom den redaktionella granskningen. Det är inte så illa att det hindrar läsningen, men det känns onödigt.