Minal Parekh Nygårds: Lidmar: Ett rymdäventyr (2001)

Triginta, 166 sidor.

På omslaget kallas Lidmar "sciencefictiondeckare" och den har ungefär samma stil som till exempel Asimovs Elijah Baley-historier.

Tre gamla vänner kallas in för ett uppdrag för att försöka återfinna en sak som blivit stulen. Det visar sig efter ett tag att saken är en klassisk McGuffin (det vill säga den finns bara med för att ge personerna i boken en anledning att jaga den, den är inte viktig i sig), men det spelar egentligen ingen roll.

Framtiden som boken utspelar sig i bör ligga rätt långt ifrån vår. Man kan till exempel resa mellan planeter på någon timme och det är inget konstigt att fara från en galax till en annan. En av huvudpersonerna tycker om att läsa i en bok om myter, och i den finns berättelser om mytomspunna platser som planeterna Tellus och Jorden. Det sägs att människan härstammar från någon av dem, eller kanske är de rent av olika namn för samma planet.

Lidmar är Minal Nygårds första roman, och även på sätt och vis symptomatisk för utgivningen av science fiction i Sverige. Den är utgiven av författaren för egna pengar, och kommer nog tyvärr inte att nå speciellt många läsare. Även om massor med folk tittar på sf-filmer så är det väldigt få som läser sf-böcker.