Peder Carlsson: Enhörning på té (1979)

Skandinavisk Förening för Science Fiction, 170 sidor.

Enhörning på té är en underlig bok. Man får aldrig något riktigt grepp om den, fast den är skoj att läsa i alla fall. Eller kanske på grund av det. Det är lite svårt att säga. Recensenten har inte riktigt bestämt sig för vad han ska tycka, men låter inte det hindra honom från att skriva om boken i alla fall, i hopp om att det ska klarna under färden.

Boken handlar om Orl som får ett teset, ett Epifanium de Luxe, mark III. En fantastisk uppfinning som kan koka bra te med alla tillbehör, oavsett var man befinner sig. Det innehåller oftast även en ångdriven bälta. Det enda problemet är att te är olagligt. Om man dricker te (eller än värre har ett teset) så får man Teapol på sig. De springer konstant runt med sina gröna batonger med en vit berusad enhörning på och försöker sätta fast de som dricker te.

På tal om enhörningar så dyker snart en vid namn Marmaduke upp. Han är övertygad om att han är världens siste enhörning, och har komplex för att han har kortast horn av alla enhörningar.

(Sundry, Orls gamle vän, förekommer också med jämna mellanrum i handlingen, främst i parenteser där alla och envar (används här i intertextuell bemärkelse) upplyses om hur det går för honom och hans rötter att ta över världen.)

Filosofi finns det också en ruskig massa av i boken, men framemot slutet sammanfattas alltihopa med att syftet med filosofin är det uppenbara. Gott så.