Eoin Colfer: Artemis Fowl (2001; Artemis Fowl)

Egmont Richter, 250 sidor. Översatt av Lisbet Holst.

Artimis Fowl utspelar sig i en fantasyvariant av vår egen värld. Människorna lever som vanligt, men under oss bor vättar av olika slag. De har magi, men de har också en mycket mer utvecklad teknologi än vi.

Huvudpersonen Artemis Fowl är bara tolv år gammal, men redan ett kriminellt geni. Han har att brås på i det gebitet, och gör sitt bästa för att bättra på familjens rykte. Till sin hjälp har han sin gigantiske livvakt (etc) Butler. Familjen Butler har varit i familjen Fowls tjänst så länge att deras namn kommit att användas som ett ord för tjänare.

Artemis har bestämt sig för att komma åt de stora guldrikedomar som vättarna sägs ha, men eftersom väldigt lite är känt om vättarna så måste han först komma på något sätt att hitta deras svagheter.

Mot Artemis planer står PYSS, ett slags vättepolisstyrka som ser till att det vättarna gör uppe på ytan inte märks av människorna. Om det skulle märkas så kan de komma springande med ett stasisfält och rätta till problemen genom att rensa minnet på de inblandade människorna.

Här finns en kentaur som håller ordning på övervakningen, en kvinnlig polis som försöker låta bli att bli utsparkad ur kåren (både för sin egen skull och för att hon är den första kvinnan i kåren) och en gammal gnällig chef.

En trevlig sak med boken är att man aldrig riktigt får klart för sig vilken sida man förväntas heja på. Artemis är ju uppenbart kriminell, men han är å andra sidan människa. Vättarna försöker hindra Artemis, men de bryr sig å andra sidan inte ifall några människor skulle gå åt på kuppen.

Boken får pluspoäng för den tvetydigheten. Översättningen är duglig men inte mer; man kan ana sig till originalformuleringarna i en del missade vitsar här och där. Och vitsar finns det en del, mer eller mindre uppenbara. Inte så att det här är någon Terry Pratchett-ripoff, absolut inte (i den mån Artemis Fowl försöker rida på någon annan så är det Harry Potter, men det är inte heller speciellt nära). Det som finns är en massa snabba kommentarer av den typen man hittar i actionfilmer och en del kommentarer från författaren här och där. På det hela taget hade jag föredragit om författaren hade hållit sig ute ur texten.

På det hela taget tar boken inte sig själv på speciellt stort allvar, man får snarare intrycket av att författaren gått in rätt hårt för att driva med allt och alla inom fantasygenren. Som ett exempel kan vi ta dvärgarna. Som vanligt i fantasy så gräver de tunnlar. Där slutar dock likheterna. Dvärgarna här fäller ner en lucka på byxorna, biter bokstavligt talat i marken och låter sin supereffektiva matsmältning göra resten.