Kerstin Ekman: Urminnes tecken (2000)

Bonnier, 205 sidor.

Fantasyböcker brukar innehålla mycket naturbeskrivningar eftersom folk i fantasy har en förmåga att ständigt befinna sig i transport från ett ställe till ett annat. Även Urminnes tecken innehåller mycket natur, men på ett annat sätt är vanligt. I normal fantasylitteratur så är naturen en kuliss. I ganska viktig och stämningsskapande kuliss, men trots allt en kuliss. Det händer att man kan få lite antydningar om att magins kraft kommer från naturen eller någonting i den stilen, men mer än så blir det inte. Här är det annorlunda. Här är det naturen som står i centrum. Hela boken utspelar sig långt ute i vildmarken, någonstans norrut i Sverige. På fjällsidorna, runt små fjällsjöar och i skogen.

Några människor syns knappt till genom hela boken. De som boken handlar om är djur eller kanske något slags oknytt. Vid ett tillfälle kommer människor till trakten och väsnas, tänder eld och skräpar ner, men när de försvinner blir det lugnt igen. Livet återgår till det naturliga, det lugna.

Urminnes tecken är en väldigt annorlunda bok. Den behandlar naturen som ett väsen med ett eget liv. Där finns varelser som vi människor inte känner till, som lever ett eget liv utan att visa sig för oss. Några av dem får vi följa ett tag, när de letar efter en del av sin familj. En annan sak som gör den annorlunda är att den använder ett annorlunda språk. Det fanns ett antal ord som jag inte kände igen som jag misstänker är norrländska dialektord. Det är alltid trevligt att lära sig nya ord, men det är lite frustrerande när man behöver ordbok för att läsa en bok på svenska.