Christina Brönnestam: Svart eld (2000)

Natur och Kultur, 484 sidor.

Natur och Kultur har liksom de flesta svenska förlag gett ut en del fantasy på senare år, men de har inte haft någon svensk författare att visa upp. Det senaste tillskottet i deras fantasyutgivning är Svart eld av debutanten Christina Brönnestam, så därmed är den bristen korrigerad och det med besked, för hon skriver bra.

När jag först läste baksidestexten på Svart eld så blev jag lite tveksam för det lät som om det skulle kunna vara en väldigt standardmässig fantasy. Den rädslan skulle dock visa sig vara obefogad.

Boken följer Jarga, en smedlärling som är lite av ett problembarn. Han har en förmåga att komma på kant med de flesta omkring sig och hans förhållande till sin styvfar och läromästare, smeden Sahrne, är inte alls bra. Efter en händelse som Jarga i efterhand inte kan vare sig förklara eller beskriva ordentligt så blir han tvungen att fly.

Han stöter på en del problem på vägen men hamnar till slut på en gård där han tas väl omhand. Det verkar som om han håller på att smälta in i vardagen, men allt efter som händer saker som gör att han åter hamnar i den sorts knipor som han är så van vid.

I en parallellhandling får vi se vad som händer bland de styrande politikerna i de närliggande länderna. Det politiska klimatet håller på att bli allt sämre och vingbäraren Erlo får en idé om hur man skulle kunna åstakomma fred i trakten. Han lyckas få med sig några, men andra inflytelserika personer tycker inte alls om hans planer eftersom de kan påverka deras egen makt.

Det mest slående med Svart eld var hur bra personteckningen var. För en gångs skull tycker jag att alla personer i en fantasybok uppför sig som om de vore riktiga personer och inte bara schabloner i en roman. Likaså dialogen höjer sig över den nivå man är van vid.

Själva handlingen ligger på en rätt lagom nivå tycker jag. De politiska problemen kring Erlo är tillräckligt allvarliga för att de ska kunna ha en viktig inverkan på många människor men det handlar inte om att världen håller på att gå under. Det problemet är så vanligt i fantasy att det börjar kännas lite fånigt. De politiska förvecklingarna tar inte heller överhanden över handlingen utan det är alltid människorna som står i centrum.

Christina Brönnestam vinner även den här månadens djupaste suck tack vare ett namn. En person har hela tiden bara refererats till med förnamn. När han till slut avslöjas som förrädare kommer det fram att hans efternamn är daFellon.