Dan Hörning: Svärdsspel i Hadarlon (2000)

Neogames, 249 sidor.

Precis som Andreas Romans Drakväktartrilogi utspelar sig Svärdsspel i Hadarlon i Neogames rollspelsvärld Mundana. Även här gäller dock att man inte behöver veta någonting om världen eller spelet för att uppskatta boken.

När jag först såg boken så blev jag ganska tveksam till den. På omslaget finns en vacker kvinna med ett stort svärd och sedvanligt konstruerad (det vill säga väldigt liten) rustning. Det luktar dålig rollspelsfantasy lång väg, och eftersom det verkligen är en rollspelsvärld inblandad så blev jag inte direkt mindre misstänksam. Baksidestexten är helt enkelt ett utdrag ur boken och ganska intetsägande, men antyder att det skulle kunna röra sig om något slags konspirations- och intrigbok.

När jag läst boken kan jag konstatera att omslaget verkligen är relevant, men att det gav mig fel associationer. Det förekommer verkligen en vacker kvinna som är duktig med svärd i boken. Jag tror visserligen inte att hon någonsin har rustning på sig i boken, men när man är hänvisad till att köpa in existerande konst (som jag antar att Neogames gör, för jag är rätt säker på att jag sett namnet Luis Royo i internationella sammanhang tidigare) så får man göra så gott man kan. Baksidestexten däremot är rätt missvisande, för speciellt mycket intriger blir det inte.

Svärdsspel i Hadarlon är det en bok i det lilla formatet. Den utspelar sig under kanske en vecka utan att huvudpersonerna reser någonstans alls. Det huvudsakliga persongalleriet består av forskaren Yomeran och hans femtonårige son Pelk, svärdskvinnan Ryana jag redan nämnt, den försupna alven Manuari, krigaren Hargan och tjänsteflickan Janna. Ryana och Hargan har kommit till Hadarlon för att delta i spelen. Yomeran är där för att leta i arkiv efter något, men vad vet vi inte. Han hyr ett par av krigarna som livvakter, och Pelk blir god vän med dem. Med tiden lär Pelk också känna Janna som låter honom smaka på kärleken för första gången.

Bakom handlingen ligger hela tiden svärdsspelen, men det händer även saker utanför dem. Svärdsspelen och deras upplägg med kval för de som inte är inbjudna och sedan lottning om vem som ska möta vem gör att det finns en bakgrund av spänning hela tiden.

Naturligtvis finns det även saker att hänga upp sig på. Det mest irriterande var precis i inledningen av boken där Manuari vaknar upp efter en fylla och först inte minns någonting alls av hur han kom dit han är. Att man glömmer hur man kom till en plats kan jag utan vidare gå med på, men att han också skulle glömma bort att han är en alv och märka det när han råkar känna sina spetsiga öron känns bara som ett ansträngt sätt att upplysa läsaren att han är en alv utan att behöva skriva det utan att ha en anledning. På flera ställen i boken förekommer stycken där texten är omotiverat centrerad istället för vänsterjusterad vilket känns som något som borde vara lätt att fånga i en korrekturläsning. Det förvånade mig lite extra att hitta sånt eftersom jag inte kan påminna mig att jag hittade något enda stavfel i boken, något som annars är allt för vanligt även från mycket större förlag.

Jag måste också säga att epilogen lyckades få mig riktigt förvånad. Dels för att vissa saker inte avslöjades i den som jag trodde skulle avslöjas (vilket gör att jag tycker att det känns verkligare på något sätt; alla trådar har inte knutits samman vilket de sällan gör i verkligheten), dels för att någonting som jag inte alls anat (eller ens funderat på) hände.

Boken är fullt fristående och avslutad, men man kan tänka sig fortsättningar både baserat på det som man inte fick reda på (vilket skulle innebära ungefär samma persongalleri som i den här boken) och baserat på det man fick reda på i epilogen (vilket borde ge en helt annan typ av bok).