Tormod Haugen: Luftvandraren (1999; Luftvandreren)

Natur och Kultur, 239 sidor. Översatt av Barbro Lagergren.

Jag har inte hört talas om Tormod Haugen tidigare och det framgår inte ur Luftvandraren om han har gett ut fler böcker eller inte, men man kan ju alltid hoppas -- den här var i alla fall bra. Han är i alla fall norrman och boken utspelar sig i Norge, även om det sånär som på ett par gatunamn skulle kunna vara var som helst.

Waldemar är tolv år gammal och bor tillsammans med sin pappa som är författare. Hans mamma är död för länge sedan i en olycka som hans pappa inte vill tala om, den refereras bara till som det förfärligaste. Sedan mammans död har pappa inte kunnat skriva någonting utan han försörjer sig nu på annat sätt.

Waldemar går i skolan där Krossarn och Släpet gör livet surt för honom. Där finns som tur är också hans bästa vänner, Andrea och Henning. Så långt skulle det kunna vara vilken nutidsroman som helst, men det är det inte. Waldemar har ett direkt förhållande till sin mamma trots att hon är död. I hallen i lägenheten finns ett foto på henne som han ofta pratar med. Hela tiden beskrivs det som om han även får svar, men om fotot på något sätt är magiskt eller om han bara låtsas att han får svar framgår inte helt entydligt.

Då och då brukar Waldemar smyga ut ur lägenheten på nätterna och gå en promenad i parken intill huset. En natt när han gör det upptäcker han att han kan gå på luft. Plötsligt är han uppe i trädkronorna utan att han vet varken hur det gick till eller hur han ska komma ner igen.

En dag saknas en flicka i klassen och ingen vet vart hon tagit vägen. Snart försvinner även klassens lärare, och man får en trist vikarie istället. Waldemar och hans vänner börjar leta efter den försvunna flickan, men ju mer de letar desto mer konstigheter upptäcker de. Till slut verkar det som om alla omkring dem är indragna i underligheterna på ett eller annat sätt.