Karolina Bjällerstedt Mickos: Larona (1999)

Måni, 328 sidor.

I Månblad Alfa 38 skrev jag lite om Karolina Bjällerstedt Mickos' förra bok, Mantor och försökte komma underfund med varför jag tyckte att det var fantasy trots att det inte fanns några som helst egentliga fantasyelement i den. Nu har jag läst del två, Larona, och nu råder det inte något tvivel om att det är fantasy längre.

Mantor och Larona är egentligen namnen på huvudpersonerna i de respektive böckerna. I den första delen så träffas de under en middagsbjudning. Mantor är en fattig konststuderande som lever på pengar han får från husets herre. Larona är dotter i huset. Precis efter att de träffats så försvinner Mantor från platsen och resten av Mantor handlar om hans äventyr. Larona handlar istället om Laronas öden och äventyr ett par år efter det ursprungliga mötet.

När boken börjar befinner sig Larona på de årliga förhandlingarna mellan Storriket och det Enhetliga Kejsardömet. Dessa två länder har legat i krig med varandra länge, och en gång årligen träffas de och pratar men kommer normalt ingenstans; kriget fortsätter som vanligt. Larona är där som fästmö till prinsen av Storriket. Under förhandlingarna kommer rapporter om att den strategiskt viktiga Norrstad har fallit ur Kejsardömets händer. Ganska snart står det dock klart att det inte är så självklart bra som det till en början verkar. Styrkorna i Norrstad rapporteras snart lägga ner vapnen och samarbeta med befolkningen istället.

Larona dras också in i en mängd förvecklingar runt den kungliga familjen i Storriket. Klimatet mellan kungen, kungens mor och hennes två svågrar (som även är tronföljare) är inte det bästa och håller på att bli sämre. En stor del av boken ägnas åt dessa intriger där Larona blir allt mer involverad.

I Larona är det som sagt ingen tvekan om att det är fantasy. Dels förekommer det lite grann magi, men det är inte mycket och inte heller speciellt viktigt för handlingen. Däremot finns det ett slags andar eller inre vägvisare som har en betydligt större roll. De är ett slags skuggversioner av döda personer som slår följe med en människa och ger dem råd och så. Jag tycker att det är en vettig idé och det fungerar bra i handlingen. Det som kändes lite konstigt var att de fick så pass stort utrymme i den här boken när de inte alls fanns med i Mantor. Eftersom de båda utspelar sig i samma värld och med till en del samma personer så känns det som om de borde ha varit med även i den förra delen.

Några konstiga formuleringar kan man alltid hitta i en bok, men det finns ingenting här som ställer till problem. Överlag fungerar språket fint i boken, kanske speciellt i de passager som beskriver sång, dans och musik. Jag brukar ha svårt för såna beskrivningar men här smittar författarinnans entusiasm av sig och det känns som om man är med mitt i dansens virvlar.

De två böckerna Mantor och Larona är i viss mån spegelbilder av varandra. Mantor och Larona träffas i början av första delen som sedan handlar om Mantor. Andra delen handlar om Larona fram tills att de möts igen mot slutet av boken. Tillsammans bildar böckerna en sammanhållen enhet. Om man läser på omslagen så finns det dock ingenting som indikerar att serien "Till Esperani" skulle vara slut nu och jag för min del läser gärna fler delar.