Stefan Mankefors: Framtidsskärvor (2000)

Paradishuset, 125 sidor.

Enligt baksidan av boken så ska Framtidsskärvor sammanföra "science fiction, cyberpunk, fantasy, deckare, action och en egensinnig form av futuristiskt evangelium". Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det, egentligen. Cyberpunk (och därmed science fiction) är det, det är det ingen tvekan om. I övrigt är jag lite mer tveksam. Fantasy tycker jag inte att det finns några spår av, och det betraktar jag mest som ett plus. Jag har ingenting emot fantasy men både fantasy och science fiction brukar vara bäst när de får vara för sig själva. Visst finns det lite deckarinslag, men bara som en bisak i en redan ganska tunn bok. Vad det gäller det futuristiska evangeliet slutligen så får man nog vara lite underligt lagt om man vill predika ett sådant samhälle som boken presenterar som något värt att sträva emot. Det är ju som sagt cyberpunk.

Egentligen är det lite tveksamt om man ska kalla Framtidsskärvor för en roman. Den består av ett antal olika historier som utspelar sig i allt från förhistorisk tid till när en framtida inlandsis håller på att dra sig tillbaka från Skandinavien om 85000 år. Det ger utrymme för en stor handling och det verkar också som om Stefan Mankefors har en stor handling klar för sig, men han har bara 125 sidor att presentera den på, så det blir trångt. Många av kapitlen i boken ger intryck av att vara noveller. Det finns ingen egentlig handling som sträcker sig mellan de olika kapitlen mer än att man vill veta mer om hur världen ser ut. På sätt och vis hade det kanske varit bättre att stoppa in en innehållsförteckning och kallat det för en novellsamling så hade de stora hoppen i tiden inte märkts lika mycket.

Jag gillar världen i boken. I en nära framtid så har miljön förstörts nästan totalt och mycket av världen styrs av det multinationella jätteföretaget SEEI med nordiska rötter. Stefan Mankefors är dock inte nöjd med den schablonen av en cyberpunkvärld utan han låter även handlingen sprida sig upp på månen och längre ut i rymden. Som jag sade tidigare så sträcker sig även romanen över en enorm tidsrymd i bästa Stephen Baxter-stil. Problemet är att läsaren inte ges speciellt mycket möjlighet att överblicka hur allting hänger ihop eftersom boken är så pass tunn.

Framtidsskärvor utspelar sig i samma framtid som Stefans roman Aurora som ännu inte finns publicerad (även om det tydligen är på gång) men som man kan hitta via hans hemsida. Jag har läst den tidigare och utgår från att den är skriven före Framtidsskärvor (den har i alla fall funnits på hemsidan ett bra tag). Aurora har en mer sammanhållen handling och presenterar en del av det bakgrundsmaterial som vore bra för en läsare att ha när man ska läsa Framtidsskärvor. Världen i böckerna är intressant (och extra trevlig eftersom den faktiskt fokuserar sig i Sverige och inte på andra sidan Atlanten) så jag tycker att det skulle vara synd om läsare gav upp för att de inte får tillräckligt med bakgrundsmaterial.

Språkligt är det som vanligt med nya svenska författare, det vill säga man hittar en och annan formulering som inte är begriplig förrän man översätter den ordagrant till engelska. Om man sedan ska se det som ett problem med skrivandet och/eller redigerandet eller ett tecken på språkets utveckling är väl en smaksak. Jag tror inte att vi kommer att kunna slippa vissa av de konstruktioner som skapas den vägen i framtiden. I mina ögon gör det att det känns lite som att läsa en halvdant översatt text där översättaren missat att försvenska en del konstruktioner men det kanske är jag som har en gammaldags uppfattning om språket och borde vänja mig. Jag vet inte. För femtio år sedan satt säkert en del läsare och irriterade sig på att det inte fanns pluralformer på verben i böckerna längre. Nu är det ingen som reagerar på det. Mer irriterande är i så fall Stefan Mankefors vana att bre på väldigt många adjektiv hela tiden.