Tess Gerritsen: Ensam (1999; Gravity)

Richter, 332 sidor. Översatt av Lisbet Holst.

Ensam balanserar på gränsen mellan technothriller och science fiction. Den utspelar sig i nutid eller marginellt i framtiden med rymdstationen ISS och rymdfärjorna i centrum. En liten budgetversion av rymdfärjan gör också ett gästspel, men den beskrivs knappt alls, den bara finns där. Det som egentligen gör att jag tycker att boken klarar sig in på sf-sidan av gränsen är ett slags biologisk entitet som jag inte tänker säga speciellt mycket om, eftersom det är vad den egentligen är som handlingen kretsar kring.

Ingen av sakerna som nämnts ovan är någonting som författaren verkar speciellt intresserad av och det läggs inte ner speciellt mycket tid på att beskriva detaljer -- och inget ont i det, nödvändigtvis. Enligt baksidesflärpen på boken så är Tess Gerritsen tidigare känd för åtminstone tre tidigare medicinska thrillers (som tydligen också finns på svenska), och det märks. Två av de viktiga huvudpersonerna är läkare (och gifta med varandra) och det förekommer en hel del medicinska detaljer. Jag hade klarat mig med lite mindre, faktiskt.

Just de här medicinska termerna vet ju inte jag någonting om, så jag kan inte bedöma om de är trovärdigt översatta eller inte, men i övriga delar av boken hittade jag ovanligt många tveksamma eller direkt felaktiga översättningar. Detta förhindrar dock inte att boken är nästan oförskämt lättläst och höll mig uppe längre än vad jag tänkt mig två nätter i rad.

Emma, den ena läkaren, skickas upp till ISS som ersättning för en astronaut som är tvungen att åka hem. När hon kommer upp så märker hon att en astronaut har någon konstig sjukdom. Den tar snabbt död på honom och börjar sprida sig till övriga astronauter, en efter en. Till slut är det bara hon kvar. Under tiden försöker hennes man nere på jorden komma på vad det är för en underlig sjukdom hon drabbats av och om den går att bekämpa på något sätt.