Una Cunningham & Niklas Krog: Den röda planeten (2000)

Rabén & Sjögren, 163 sidor.

På utsidan ser Den röda planeten ut som en vanlig kollaboration mellan två författare, men på ConFuse berättade Niklas Krog att det inte riktigt var så det gått till. Una Cunningham har skrivit boken på svenska, sedan har han blivit inkallad av förlaget att skriva om boken för att förbättra språket. Niklas del i arbetet är alltså någonstans mellan översättare och redaktör, men han har inte haft speciellt mycket (om något) med själva handlingen att göra. Hans insatser har jag inte heller så mycket att säga om, för språket fungerar. Handlingen däremot har jag en del synpunkter på.

Ett par decennier in på 2000-talet så har miljöförstöringen gått ganska långt. Haven har höjts så att Stockholm ligger under vatten och Uppsala ligger vid havet. Mänskligheten är klar för sin första koloniseringsresa till Mars.

Tanken är att skicka iväg ett skepp med några personer i som förbereder innan ett större skepp med 600 kolonister kommer. När man sätter ihop besättningen visar det sig att två av de fyra specialister man vill skicka iväg är gifta med varandra och har barn. De vill inte åka ifrån barnen så länge, så istället följer även barnen med på resan. Det blir alltså fyra vuxna och två barn, Rikard, 13 år, och Hanna som är lite yngre som åker.

Även om det verkar lite otroligt att man skulle skicka med barn på en så pass experimentell rymdresa som det här trots allt är så är det inte det största problemet. Under resans gång så ägnar alla sig åt att motionera för att inte förlora muskler i den långa tyngdlöshetsperioden samt att studera för att kunna dubblera varandras kunskaper. Man är alltså fullt på det klara med att man måste kunna ersätta varandra om någonting skulle hända, även om man ju kan tycka att det vore bra att ha kunskaperna redan när man påbörjar rymdresan.

Naturligtvis händer det också saker. Efter ett tags resande så träffas farkosten av en meteorit, strömförsörjningen slås ut och det blir nästan hål på skrovet. Nu börjar hålen synas även i handlingen. Det första man gör är att slå om skeppet till strömsparläge. Det låter ju som en bra idé, men det första man märker är att skeppet inte längre reagerar på de röstkommandon som alla datorer numera styrs med. Efter ett tags funderande kommer man på att man nu måste använda ett tangentbord för att kommunicera med datorn och det är det ingen som kan, för det behöver man aldrig göra numer. Inte nog med att det är helt orimligt att röststyrning skulle slå igenom så totalt så fort, flera av personerna i boken är så gamla att de var i arbetsför ålder redan i vår nutid och alltså bör ha arbetat med tangentbord. Som tur är visar det sig att Rikard kan hantera ett tangentbord eftersom han tycker om att syssla med sin morfars samling av gamla hemdatorer från 1980- och 1990-talen.

När man väl får kontakt med datorn igen kan den tala om var skadan ligger och att problemet ligger inne i ett rör som är för smalt för att vanliga rymddräktshandskar ska kunna nå in i det. För att ha en chans att göra någonting åt det skickar man ut Hanna tillsammans med mamma som hjälp för att se om de kan göra någonting åt saken. När de kommer fram så upptäcker Hanna att även hennes handskar är för stora för att hon ska kunna nå in i röret och fixa problemet. Då räcker hennes mamma över en virknål och med hjälp av den kan hon nå in och fixa problemet. Inte nog med att hon råkar ha med sig en virknål som minne i sin låda med personliga saker på en Marsresa, hon har dessutom tagit den med sig ut på en rymdpromenad. Vid senare tillfällen i boken uppstår andra problem som får ungefär lika otroliga lösningar.

Om man kan bortse från den här sortens hål i handlingen så är boken både lättläst och spännade, så det är möjligt att den fungerar bra för sin tilltänkta målgrupp i alla fall. Jag tycker dock att det vore trevligt med en lite mer genomtänkt handling även i en ungdomsbok.

%selen. Barn växer annorlunda några kolonister avstår inklusive ledare