Rickard Berghorn: Skymningscirkus (1998)

Tredje Graden Förlag, 138 sidor.

Det här är Rickard Beghorns andra novellsamling, precis som den förra utgiven under pseudonym, även om den är intill förväxling lik namnet den här gången. Precis som den första har den ett snyggt omslag av Nicolas Krizan, men den här gången finns det tyvärr inga interiörillustrationer. Å andra sidan köper man ju inte en novellsamling för illustrationerna.

Skymningscirkus innehåller nio noveller, gissningsvis hälften av dem tidigare publicerade i Rickards fanzine Minotauren. Precis som i Rickards förra novellsamling Nattvaka så är temat i de allra flesta av novellerna oförstådda barn (ibland uppvuxna sådana), ensamhet och ångest. En del av novellerna har fantastiska element, en del inte. På det hela taget spelar det inte så stor roll om de har det eller inte, för den drömska känslan som jag tycker karaktäriserar Rickards noveller infinner sig i vilket fall. I en del fall är handlingen i novellen inte så väsentlig utan det är stämningarna som frammanas som gör dem värda att läsa instället. För läsa dem ska man!