Karolina Bjällerstedt Mickos: Till Esperani 1: Mantor (1998)

Måni, 329 sidor.

Jag har nyligen läst ut boken Mantor (första delen i serien "Till Esperani") av debutanten Karolina Bjällerstedt Mickos och den fick mig att fundera lite.

I en pressrelease som jag fick med boken (jag fick den som recensionsexemplar) presenteras den som en fantasyroman. Om man läser på själva boken står det dock ingenting om fantasy. Omslaget har inga direkta fantasyelement heller. Det är faktiskt så att det inte finns någonting i boken som egentligen gör den till fantasy enligt ett konventionellt synsätt -- det finns inga drakar, magiker eller något annat övernaturligt. Boken utspelar sig i en medeltida miljö som i och för sig inte stämmer uppenbart med någon jag känner till, men som inte heller har några uppenbara olikheter.

Huvudpersonen Mantor är en ung flöjtist som inser att han riskerar att han dras in i ett krig och som för att undslippa detta flyr och hamnar på en teater istället. Han flyr till en stad där religionen är en mycket stark kraft med regelbundna offer till de olika gudarna. På teatern där han får jobb spenderar han en stor del av sin tid med att ta reda på vilka de andra personerna där egentligen är. Som bakgrund i berättelsen ligger en mordgåta och Mantor får hela tiden nya, ofta motsägelsefulla ledtrådar om vad som hänt, så man får hela tiden revidera sin uppfattning om vad som hänt. I staden finns också en semiunderjordisk rörelse, "fritänkarna" som hävdar att gudarna inte har någon betydelse. Ingenstans i boken får man några indikationer på att gudarna faktiskt är verkliga.

Det är just detta som gjorde mig lite fundersam. Ingenstans finns det några tecken på att gudarna finns, att magi existerar, att några sagovarelser lever i avlägsna delar av världen eller någonting i den stilen. Trots detta tycker jag att boken känns som en fantasybok. Frågan är varför jag uppfattar det så.

Man kan naturligtvis hävda att alla böcker som utspelar sig på en plats som inte finns i verkligheten är fantasy, oavsett om det förekommer magi eller inte. Med den definitionen är det inget större problem att säga att Mantor är fantasy, för miljön i den återfinns inte någonstans i vår värld, varken nu eller i någon tidigare historisk period såvitt jag vet. Å andra sidan skulle en sådan definition få orimliga följder. Den skulle innebära att många vanliga mainstreamromaner skulle få kallas för fantasy bara för att de utspelar sig i en fiktiv miljö. Bara för att det inte existerar någon stad som heter Wadköping är det ju ingen som kommer på idén att kalla Hjalmar Bergmans verk för fantasy.

J. R. R. Tolkien har skrivit om någonting han kallar för "sub-creation". I Humphrey Carpenters J. R. R. Tolkien -- En biografi citeras följande:

Vad som egentligen händer är att sagoberättaren visar sig vara en framgångsrik subkreator. Han skapar en sekundärvärld som man kan stiga in i i sin fantasi. Därinne är allt det han berättar "sant", det följer lagarna i denna värld. Därför tror man på den så länge man befinner sig inne i den.

Nästan alla som skriver en roman skapar i någon mening en sekundärvärld eftersom det nästan krävs att man hittar på saker för att man ska kunna skapa en fungerande berättelse. Om man inte hittar på saker så förfaller skrivandet i princip till biografi. Däremot tycker jag att det är värt att göra skillnad på om världen de skapar är avsedd att vara den vi lever i eller inte. Om författaren hittar på saker bara för att skapa förutsättningar för sin handling eller för att få till ett intressant persongalleri så är det egentligen inte intressant om han skriver om verkliga personer och platser eller inte. Det intressanta är om han är intresserad av världen han skapar eller inte. Om han bara hittar på saker för att det behövs för att kunna berätta historien, för att i vår verklighet skapa förutsättningar för att kunna berätta sin historia, så kan hans verk klassas som mainstream även om det vimlar av uppdiktade platser och personer i det. Om författaren däremot lägger sig vinn om att skapa en värld som på något väsentligt sätt skiljer sig från vår (men som fortfarande naturligtvis måste vara internt konsistent) så kan det vara intressant att tala om att det skulle vara fantasy.

Nu börjar jag närma mig den definition av fantasy som finns i The Encyclopedia of Fantasy, även om den går längre:

A fantasy text is a self-coherent narrative. When set in this world, it tells a story which is impossible in the world as we perceive it; when set in an otherworld, that otherworld will be impossible, though stories set there may be possible in its terms.

Det räcker alltså inte med att man skapar en värld som skiljer sig från vår, den måste vara omöjlig. Fantasyencyklopedin ägnar sedan större delen av ett uppslag till att förklara definitionen mer i detalj, men det tänker jag inte försöka gå in på. Jag nöjer mig med att hålla med om att det nog kan vara vettigt att skriva sin definition av fantasy så att Mantor hamnar utanför, men samtidigt så håller jag med encyklopedin i att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att dra gränser mellan vad som är fantasy och vad som inte är fantasy. Till slut står man där med ett gränsfall och vet inte vad man ska göra i vilket fall. Egentligen räcker det nog med Damon Knights definition av science fiction, modifierad för fantasy: "fantasy är vad jag pekar på när jag säger 'fantasy'". Nu har jag läst Mantor, och nu tänker jag peka på den och säga "fantasy".