J. K. Rowling: Harry Potter och de vises sten (1999; Harry Potter and the Philosopher's Stone)

Tiden, 379 sidor. Översatt av Lena Fries-Gedin.

Harry Potter och de vises sten är den första i en serie böcker som har blivit väldigt populära utomlands. Jag hoppas att de blir det här också, för den är bra. På sätt och vis kan man säga att den är lite lik Glaspärleresan, för även den här boken så hamnar huvudpersonen i en värld som han inte alls känner igen, från ursprungligen ha rört sig i vår vanliga värld. Harry Potter bor hos fosterföräldrar (hans moster och morbror) för att hans föräldrar dött. Han är inte någon populär inneboende där och blir inte väl behandlad. Hans fosterföräldrar vill inte prata om hans föräldrar, men det är helt klart att de inte var den sortens människor som de vill umgås med. Harry får alltid stå tillbaka för sonen i familjen, Dudley. Medan Dudley har ett par rum för sig själv och får dussintals med julklappar så bor Harry i en liten skrubb under trappan och får någon av Dudleys avlagda saker i present. En dag så kommer det ett brev adresserat till "Harry Potter, skrubben under trappen". Pappan i familjen tar hand om det och låter inte Harry se vad det står i det. Allt efter som tiden går så kommer det allt fler brev adresserade till Harry, hela tiden adresserade till exakt den plats där han just för stunden befinner sig. Pappan tar hela tiden hand om dem innan Harry får se dem, men det kommer hela tiden fler brev (högvis om dagen), så till slut får Harry tag i ett och får reda på att han har blivit intagen till en magikerskola.

Nu kommer det fram att hans föräldrar sysslat med magi och hans fosterföräldrar går motvilligt med på att skicka iväg honom. Om inte annat så ger det ju dem en chans att bli av med honom. De verkar inte lite skadeglada när de sätter av honom på tågstationen. Instruktionerna i hans brev är att han ska infinna sig på perrong 9¾ och någon sådan finns ju naturligtvis inte. Harry lyckas dock till slut hitta fram till rätt perrong och kommer med tåget till magikerskolan. Det visar sig att det inte är helt ovanligt att folk kommer till magikerskolan utan att veta om att de har anlag för magi eller ens veta om att magi finns. Å andra sidan finns det också de som vuxit upp i en magikerfamilj och hållit på att trolla sedan de var små. Bland det första som Harry märker är att alla verkar veta vem han är. Så fort folk får reda på att han heter "Harry Potter" så reagerar de, antingen genom att bli imponerade eller irriterade.

Harry Potter och de vises sten är mycket lättläst och dessutom rätt rolig. Utan att på något sätt vara ett plagiat så tycker jag att det finns vissa spår av Pratchetts senare discworldböcker här och där. Man skrattar visserligen inte rakt ut på samma sätt, men känslan är bitvis densamma.