Niklas Krog: En magikers styrka (1999)

Rabén & Sjögren, 367 sidor.

Med En magikers styrka följer Niklas Krog upp En krigares hjärta (1997). Den utspelar sig i samma värld, men ungefär ettusen år efter händelserna i den tidigare boken. Det som hände i den första boken är nu bara legender som man berättar kring lägerelden.

I slutet av den förra delen förvisades de kämpande makterna bort till andra sidan Avgrunden. Trollformeln som håller porten till Avgrunden stängd fångades i en bok -- Domedagsboken -- som förvaras i en magikerskola. Nu, tusen år senare så är magin på frammarsch och lärarna på magikerskolan får det svårare och svårare att hålla jämna steg med de stora krafter som deras elever har. Till slut kan en elev inte hålla fingrarna borta längre och han sätter igång att öppna porten till Avgrunden och släpper ut en massa odjur som avskyr den magi som hållit dem instängda i tusen år. De enorma varelser som kommer fram lämnar kalhuggna spår efter sig när de tar sig fram genom en skog och de förföljer oförtröttligt alla som använder magi.

Under de tusen år som gått sedan krigen i den första boken så har människorna i världen kommit att förlita sig allt mer på magins kraft. Nu plötsligt kan de inte använda den längre. Alla de krigare som var ett stort problem i den första boken finns nu inte kvar längre.

Redan här kan man ana att den här boken till väldigt stor del är en spegling av den tidigare. I En krigares hjärta så var det krigare som stod mot krigare, magikerna hade en väldigt undanskymd roll. I den här boken är det magiker som ställer till problemen och magiker som tvingas lösa dem, för det finns inga krigare mer. Medan den förra boken hade en manlig huvudperson har den här en kvinnlig.

I den första boken fanns det däremot två sidor som stred mot varandra och som läsare fick vi inblick i båda sidornas tankar. Ju längre fram i boken man kom desto mer stod det klart att ingen av sidorna var helt igenom god eller ond. Den tvetydigheten finns det inte ett spår av i En magikers styrka, här är det helt klart att monstren från Avgrunden är onda och de stackars magikerna som råkat brista i bevakningen av dem är goda. Just den här osäkerheten om vad som var rätt och fel tyckte jag var en av de mest intressanta sakerna med den förra boken. Det skiljde ut den gentemot mycket annan fantasy och jag tycker att det är synd att det framgår så klart vem som är god och ont här. Boken är fortfarande läsvärd, men det där lilla extra saknas tyvärr.