Andreas Roman: Dräparen (1998)

Neogames, 265 sidor.

Dräparen är en fristående fortsättning på Drakväktare (recenserad i Månblad Alfa 36). Det har gått ett par år sedan händelserna i den första boken, och de flesta förklaringar jag hittade av vad som hände i den första boken handlar även om saker från de mellanliggande åren. På så sätt känns de naturliga och inte bara som ett påhäng för läsare som missat den första delen i serien. På de sista sidorna i boken görs det reklam för en fristående fortsättning även till den här boken som ska komma ut under 1999. Så långt som jag har hunnit nu tycker jag absolut att man ska se till att läsa delarna i rätt ordning även om de kallas för fristående.

Drakväktaren Ran som vi lärde känna i Drakväktare försöker övertala alla andra drakväktare som är i livet att de ska slå sig samman och göra upp med dräparna en gång för alla. Efter att ha sett allt för många drakväktare som försökt gömma sig bli uppletade och ihjälslagna är han nu övertygad om att detta är deras enda möjlighet att överleva.

Med tanke på att boken utspelar sig i en rollspelsvärld så tycker jag att den är påfallande fri från andra raser än människor. Det nämns i förbifarten att det finns alver och dvärgar, men de syns aldrig till. Någon gång nämns också att det finns någonting som heter tiraker, men man får aldrig reda på hur de ser ut. Förutom människorna är det bara drakar som egentligen syns till och de är så ovanliga och ovilliga att visa sig att inte ens människorna i boken tror på att de finns längre.