Connie Willis: Bellwether (1996)

Bantam Spectra, 247 sidor.

Innan jag läste Bellwether var min samlade erfarenhet av Connie Willis att jag läst Doomsday Book och recenserat den till Nebulazinet för några år sedan. Eftersom jag inte var speciellt imponerad av den boken så har det inte blivit av att läsa mer av Connie Willis. Jag har dock inte kunnat undgå att märka att alla pratar om henne och på senare tid har ett flertal personer jag känner och som i de flesta fall har en smak som jag litar på sagt att Bellwether ska vara bra. Till slut gav jag upp och gick och köpte den och satte mig omedelbart och läste den. Eftersom jag befann mig på ett hotellrum utan något annat att göra så läste jag ut den samma kväll och har nu bestämt mig för att Doomsday Book måste ha varit ett olycksfall i arbetet -- Bellwether är ju bra! Efter att sålunda ha byggt om min uppfattning om Connie Willis stegade jag tillbaka till Avalon dagen efter och köpte Remake...

Bellwether handlar om Sandra Foster som forskar om flugor -- Rubiks kub, bobbat hår, rockringar, tamagochi och så vidare. Hon vill komma underfund med hur de uppkommer och hur de fungerar. Hon jobbar på ett stort forskningsinstitut där ett av hennes största problem är Flip, en tjej som förväntas vara anställd som postbud men som mest går runt och klagar på att alla vill att hon ska arbeta och levererar internposten fel. En av dessa felkomna postleveranser gör att Sandra får kontakt med Bennett O'Reilly, en kaosforskare som av någon anledning verkar vara fullständigt immun mot allt vad mode och flugor heter.

Sandra samlar in grunddata om alla olika flugor hon kan hitta i form av tidningsurklipp och liknande och försöker sedan hitta någon form av mönster i alla detta. Ett av de vanligast återkommande mönstren visar sig vara att Flip lyckas slarva bort bitar av hennes källmaterial genom att tappa bort det i posten eller råka slänga det eller så. Genom hela texten finns det beskrivningar av olika flugor (förutom att det finns lite fakta om olika flugor som inledning på varje kapitel) så efter att ha läst boken gick jag omkring på gatorna i Oslo och såg spår efter olika flugor så fort jag vände mig om.

Speciellt personteckningen i boken tycker jag är bra. Alla de olika huvudpersonerna (främst de tre jag redan nämnt) känns som riktiga personer, även om vissa av de bisarra modenycker som Flip ständigt faller offer för verkar väldigt överdrivna. Å andra sidan känns ganska mycket av det som ska föreställa mode ganska överdrivet i mina ögon.